Fernando Pessoa flåsar Hasse Z i nacken

Inte i konkret, fysisk bemärkelse förstås. Rent kronologiskt skulle det fungera, Hasse Z och Fernando Pessoa var samtida under 47 års tid. Men knappast geografiskt. Pessoa var aldrig i Sverige och Hasse Z förmodligen aldrig i Portugal. Det är inte särskilt troligt att den portugisiske poeten och den svenske kåsören, humoristen och författaren strålade samman på någon annan ort, eller ens att de kände till varandra.

Av de inlägg jag har publicerat i bloggen är det många som bloggens besökare är mycket måttligt intresserade av. Andra har haft desto flera besök. Den gamla texten om Hasse Z som publicerades den 21 oktober 2013 har alltid haft en suverän ledning när det gäller antalet besök, långt före alla andra inlägg. I dag, när bloggen har besökts över hundra tusen gånger, svarar den för 631 av dem. Men under senare tid har ett annat, ännu äldre inlägg, börjar knappa in. Det är texten om Fernando Pessoas Dikter av Alberto Caeiro, som nu har besökts 605 gånger. Den lades ut den 9 oktober 2013.

Fernando Pessoa.

Alberto Caeiro är en av de många pseudonymer som Pessoa använde. Han är också en poet med en markerad stil och livsinställning: lantlig, förnöjsam, naturnära. Samlingen, som utkom 2001 på förlaget Pontes, är översatt av Lars Axelsson och Margareta Marin. Detta är en volym som jag ofta återkommer till. Därför ytterligare ett prov på Alberto Caeiros funderingar. Detta är dikten som inleder hela volymen.

Jag har aldrig vaktat får,

men ändå är det som om jag gör det.

Min själ är som en herde.

Den känner vinden och solen

och går hand i hand med årstiderna

och ser sig omkring.

Hela friden i naturen utan människor

kommer och sätter sig bredvid mig.

Men jag blir ändå dyster,

lika dyster som en solnedgång för vår fantasi

när det blir kallt långt nere på slätten

och man känner att natten har kommit in

som en fjäril genom fönstret.

Men min dysterhet är rofylld

därför att den är naturlig och sann

och är det som bör fylla själen

när själen tänker på att den existerar

och händerna plockar blommor utan att den märker det.

Liksom klangen från bjällrorna på vägen

bortom kurvan

är mina tankar tillfreds.

Det enda som tynger mig är att jag vet att de är tillfreds,

för om jag inte visste det

skulle de vara glada och tillfreds

i stället för tillfreds och dystra.

Att tänka är lika obehagligt som att gå i regnet

när vinden friskar i och regnet tycks tillta.

Jag har varken ambitioner eller önskningar.

Att vara poet är inte min ambition.

Det är mitt sätt att vara ensam.

Och om jag då och då i min fantasi önskar

att jag vore ett litet lamm

(eller hela hjorden

så att jag kunde breda ut mig över hela sluttningen

och vara en stor mängd som är lycklig samtidigt)

är det bara för att jag förnimmer det som jag skriver

i solnedgången eller när ett moln för sin hand över ljuset

och en tystnad går genom gräset.

När jag sätter mig ner för att skriva dikter

eller när jag går på vägarna eller stigarna

skriver jag dikter på ett papper i mina tankar,

och jag känner en herdestav i mina händer

och ser min siluett

högst uppe på en kulle

där den står och spanar efter min hjord och ser mina tankar

eller spanar efter mina tankar och ser min hjord

och ler ett vagt leende som en som inte förstår det som sägs

men försöker se ut som om han förstod.

Jag hälsar på alla som läser mig

och lyfter på min bredbrättade hatt för dem

när de ser mig stå i dörren

så snart vagnen dyker upp högst uppe på kullen.

Jag hälsar på dem och önskar dem sol,

eller regn om det behövs regn

och hoppas att de i sina hus

kan ha sin favoritstol

bredvid ett öppet fönster

där de kan sitta och läsa mina dikter,

och att de när de läser mina dikter ska tänka

att jag är något i naturen –

till exempel det gamla trädet

i vars skugga de satte sig ner med en duns

när de var barn och hade tröttnat på att leka

och torkade svetten ur sin heta panna

med ärmen på sin randiga skjorta.