28 november 2019

Besök på Nationalmuseum (5).Svenskt 1800-tal

Den sista avdelningen från besöket på det renoverade Nationalmuseum innehåller svensk konst från 1800-talet och i ett par fall från 1900-talet. Här finns mycket att se, en stor variation både i måleristilar och motiv. Friluftsmåleriet slår igenom under 1800-talet och därmed blir den svenska naturen under olika årstider fångad på många bilder. Därtill porträtt, interiörer från skiftande miljöer, historiska motiv och mycket annat.

Den svenska naturen skildras ofta som en oförstörd idyll hos Edvard Bergh (1828–80), en ledande landskapsmålare under mitten av seklet. Sommarlandskap heter målningen från 1873.



Oscar Törnå (1842–94) var en annan viktig svensk landskapsmålare, ursprungligen från Östergötland. Han levde en tid i Tyskland och senare i Frankrike och inspirerades främst av det franska friluftsmåleriet. Sommarlandskap från Fontainebleau målades 1876.



En av museets ståtligaste målningar är för denna betraktare Trädet och flodkröken III, Frankrike av Carl FredrIk Hill (1849–1911). Målningen, som är gjort året efter Törnås, hämtar också sitt motiv från Fontainebleauskogen utanför Paris. Vid denna hade fotografin erbjudit ett annat sätt att avbilda, och Hill anses i denna målning varit inspirerad av den samtida fotokonsten.



August Strindberg var väldigt samtida med Hill. Det är ett annat slags natur vi möter i Strindbergs dramatiska målningar, som i Marin från 1894. Strindberg återkom ofta till havet och molnen som motiv.



Vattnet är också närvarande i Julia Becks (1853–1935) verk. Hon tillhörde en tid den svenska konstnärskolonin i byn Grez-sur-Loing (se vidare bloggen den 14 juli 2019) och fängslades av ljusets skiftningar och dagrar i floden Risle. Som i Sista solstrålen från 1888.



Ett naturfenomen som sällan avbildas i målningar är norrskenet. Ständigt i rörelse låter det sig inte detaljstuderas som ett landskap. Anna Boberg (1864–1935) försökte ändå fånga det i Norrsken, Studie från Nordlandet. Och med Nordlandet menas norra Norge.



Vi befinner oss fortfarande utomhus på en äldre målning med historiskt motiv, Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen av Carl Wahlbom (1810–58). Målningen är från 1855. Mycket dramatik i bilden där den berömda Lützendimman omger de stridande gestalterna.



En lugnare, mer inbjudande utomhusmiljö är trädgården där frukosten är uppdukad i Hanna Paulis (1864–1940) Frukostdags från 1887. I dag är detta en målning med förföriskt ljusspel i en fin morgonstämning, men då den först presenterades fanns det kritiker som inte uppskattade den, utan såg den som konstig och obehagligt modern.



Bordet är på väg att dukas också i Fanny Brates (1861–1940) Namnsdag, en målning som är gjord 1902 men hade kunnat vara helt samtida med Hanna Paulis. Det är en idyllisk bild som vittnar om harmoni och lycklig barndom.



Flickan på bilden nedan heter Carolina Mandorff och så heter även målningen av Per Krafft den yngre (1777­–1863), utförd 1806. Per Krafft var som så många andra svenska konstnärer under 1800-talet en tid i Frankrike och blev, förstås, påverkad av franskt porträttmåleri.



Hur såg en konstnärs bostad ut under detta sekel? Kanske som på Carl Stefan Bennets (1800–78)  Interiör från konstnärens bostad från 1867. Tydligen hade Bennet det någorlunda bra ställt och generöst med konst på hemmets väggar.



Ett liknande motiv har Emanuel Lindgren (1866–1940) fångat i målningen I ateljén från 1894. Vem det är som målar på bilden är oklart. Kanske målarens hustru?



Mina Carlsson-Bredberg (1857–1943) har ett annat motiv i hemmiljö. Vid pianot vittnar om att musik är något man mycket väl kan bli bekant med i låg ålder.



Till sist ett par bilder från 1900-talet och en ny tids konst, med få anknytningar till 1800-talets realistiska och romantiska strömningar. Otto G. Carlsund (1897–1948) målade  Brandsoldaten år 1926 och Sigrid Hjertén (1885–1948)  Utsikt över Slussen sju år tidigare. Efter att ha sett dessa modernistiska verk kanske man känner för att följa upp 1900-talets konst närmare nutiden. Och då ligger Moderna Museet på Skeppsholmen på behändigt promenadavstånd.





23 november 2019

Besök på Nationalmuseum (4). Utländskt 1800-tal

1800-talets konst har ett generöst utrymme på det renoverade Nationalmuseum. I detta bildsvep finns bara en mindre del av målningarna med, men ändå så många att jag presenterar dem i två avsnitt. En indelning som ligger nära till hands är den mellan utländskt och svenskt. Och här är några utländska målningar i romantisk eller realistisk stil och ett par som vittnar om att modernismen är i antågande. 

Italien har på olika sätt varit inspirationskälla till de fyra första bilderna i denna avdelning. Italiensk renässans är en av konsthistoriens höjdplatåer med många stora namn vars verk kan beskådas i kyrkor, palats och museer i Italien och utomlands. Tintoretto var en av högrenässansens mest produktiva mästare, verksam i Venedig, och på bilden kan vi se Tintoretto tillsammans med författaren Pietro Aretino. Eller i alla fall hur den franske konstnären Pierre-Nolasque Bergeret (1782–1863) föreställde sig mötet. Målningen från 1822 heter Pietro Aretino i Tintorettos ateljé.



Eugen Napoleon Neurether (1806–82) heter en tysk målare som valt en stadsbild från Rom, Utsikt mot Pincio och Palazzo Zuccari. Målningen säger en hel del om hur Rom kunde se ut under 1830-talet.



Henri Harpignies (1819–1916) var en fransk målare som uppskattade Italiens natur. Vy mot Capri heter målningen från 1853.



Ett syditalienskt landskap möter oss också i tyske Karl Morgensterns (1811–93)  Vy mot Amalfi från Grotta dei Cappuccini från 1834–37. Målaren har suttit i grottans öppning och arbetat och skuggan i grottöppningen kontrasterar mot det varma solljuset i utsikten.



Två träd som kunde ha stått i en svensk skogsbacke, men faktiskt växte i en tysk, avbildades av Karl Julius von Leypold (1806–74) år 1832. Bilden heter  Ek och björk, vår.



Tyskt är också motivet i  Dresden i solnedgång, av en norsk konstnär, Knud Baade (1808–79). Baade besökte München 1845 och stannade där resten av sitt liv. Denna bild målades några år tidigare, 1838. I Tyskland blev Baade en uppskattad och framgångsrik målare i romantisk stil, med dramatiska kustmotiv, månskensbilder och solnedgångar som denna.



Skådespelerskan Sarah Bernhardt var en kulturell ikon under slutet av 1800-talet. Konstnären som avbildade henne här heter Jules Bastien-Lepage (1848–84).



Alfred Stevens (1823–1906) var belgare och en välkänd salongsmålare med många kvinnliga elever, varav en var Carin Larsson, Carl Larssons hustru. Vad bilden nedan egentligen har att berätta kan man undra. Vad händer i nästa ögonblick? Målningen heter  Nyfiken, från omkring 1870.



Fransmannen Charles Chaplin (1825–91), ej att förväxla med den senare engelske komikern med mera, var en porträttmålare påverkad av 1700-talets porträttkonst. Bilden heter  Pälshalsbandet, från 1870-talet.



Från Frankrike kom också Berthe Morisot (1841–95) vars I Boulognerskogen från 1870-talet ger ett modernare intryck. Morisot stod för ett nytt slags måleri, impressionismen, och hon ställde flera gånger ut sin konst tillsammans med andra ledande impressionister.



Att en ny tid är på väg kan man också ana i en målning som Auguste Renoirs (1841–1919)  La Grenouillére. Det var ett flytande kafé i en förort till Paris, enligt författaren Guy de Maupassant fullt av prostituerade unga kvinnor i moderiktig klädsel och lika modemedvetna unga män.



Ett betydande namn inom impressionismen är Alfred Sisley (1839–99). På Nationalmuseum finns  Vid Loings stränder från 1896 till beskådande.



Till sist i denna avdelning ett verk av Paul Cézanne (1839–1906). Stilleben med figurin är målad på tröskeln till det nya seklet. I det sista bildsvepet från det renoverade Nationalmuseum kommer tröskeln att passeras av ett par svenska konstnärer. Även om tyngdpunkten även där ligger på 1800-talet.




18 november 2019

Argentina Santos har avlidit

Bara några dagar efter beskedet att fadosångerskan Tereza Tarouca har avlidit kommer samma information om Argentina Santos. Uppgifterna om hennes födelsetid varierar märkligt nog; både 1924 och 1926 nämns i olika källor. Hon är en av de mest genuina rösterna inom traditionell fado och representant för en äldre tolkningstradition utformad av 20- och 30-talens sångerskor. Hon kom från fadons mest besjungna stadsdel i Lissabon, Mouraria.

Omkring 1950 öppnade hon restaurangen A Parreininha i stadsdelen Alfama. Den innehade hon i ungefär sextio år. Hon stod i köket och lagade mat, sjöng för en trogen publik och var under senare år den som välkomnande gästerna vid ingången. För några år sedan drog hon sig tillbaka från yrkeslivet, och A Parreinrinhas traditioner förvaltas sedan dess av andra ägare.



Argentina Santos är en fadons viktigaste röster från sent 1900-tal. Hennes sångstil bygger på ett intensivt känslouttryck, attack och personligt utspel, och hon är ett av de bästa exemplen på att en fadosångerska kan bli betydande utan att bry sig om en ”klassisk” eller akademisk sångstil. Hon är rikligt inspelad på skiva och hennes karakteristiska sångsätt förblev oförändrat genom tiderna. På hennes restaurang uppträdde fadostorheter som Fernanda MariaBerta CardosoCeleste RodriguesAlfredo Marceneiro och Lucília do Carmo. Hon sjöng mest på sin krog, men hennes internationella berömmelse förde henne tillfälligtvis till scener i flera europeiska och sydamerikanska länder. 

Även på sin ålderdom sjöng hon med en magnetisk kommunikativ förmåga. Jag hade tillfälle att höra henne – och som hastigast även träffa henne – på A Parreinrinha år 2009 och uppfattade henne som en vänlig äldre kvinna med glimten i ögat. När hon som sista artist uppträdde den aktuella kvällen fångade hon publikens uppmärksamhet omedelbart, och den kunde lämna krogen med känslan att ha haft kontakt med fadon i dess mest ursprungliga, folkmusikaliska form. 

Här är några prov på hennes fado:


17 november 2019

Besök på Nationalmuseum (3). 1700-tal

De målningar som avbildas i de två första inläggen om det renoverade Nationalmuseum är samtliga utförda av utländska konstnärer. Från 1700-talet visas däremot också många svenska verk. Det verkar alltså som om svenskt måleri får ett uppsving under det seklet, och flera konstnärer som fortfarande är välkända finns representerade på museet.



Till exempel Elias Martin (1739–1818), som kom från Stockholm och blev framgångsrik som målare av bland annat porträtt och landskap, många av dem akvareller. Martin tillbringade många år utomlands, först i Frankrike, senare i England, där han också hade framgång med flera utställningar och även verkade som lärare. Martin återvände till Stockholm 1780, blev medlem av Konstakademien och var inflytelserik i konstnärliga kretsar. Han var god vän till bland andra Bellman och Sergel. Men ålderdomen blev bekymmersam med vacklande ekonomi och sjukdom. 

Utsikt över Paris från kajen under Pont Neuf  heter denna landskapsmålning, som Elias Martin gjorde under sin vistelse i Paris, där han antogs till den franska konstakademien 1766.



Ett par år senare målades Ebenisterna, ett motiv från en hantverksmiljö. En ebenist är en finsnickare. Möjligen har ordet något med ebenholtz att göra. 



Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) har hämtat motivet från en betydligt förnämare miljö i målningen Publik spisning på Stockholms slott på nyårsdagen 1779. Vid bordet sitter kungen och drottningen med den kungliga familjen.



Alexander Roslin (1718–93) var tidens oöverträffade porträttmålare i Sverige, dessutom konstnären som rekommenderade Elias Martin till den franska konstakademien. Zoie Ghika, moldavisk prinsessa, heter målningen från 1777.



Målningar från olika tider kan ge intressanta besked om hur folk levde, till exempel hur de klädde sig, även om det oftast handlar om högreståndsmiljöer där det fanns beställare som kunde betala för konstnärernas arbete. Fransmannen François Boucher gjorde Modehandlerskan 1746 på beställning från Sverige, där målningen skulle tillfalla kronprinsessan Lovisa Ulrika. 



Som nämndes i det förra avsnittet är många av målningarna på Nationalmuseum glasade, vilket lätt leder till oönskade reflexer när man fotograferar dem. Stora och tunga ramar kan dessutom ge skuggor in bilderna, och det är ett skäl till att många av mina avbildningar är något beskurna i kanterna. Sedan kan ramen gå in i själva bilden, som i Antoine Watteus (1684–1721) berömda Kärlekslektionen. Även om man här inte får något perfekt intryck av rokokokonstverket kanske ändå bilden kan locka till ett besök på museet. Att se verken på plats är alltid att föredra.



Myter och legender är vanliga motiv i 1600- och 1700-talens konst. Som hos fransmannen François LeMoynes (1688–1737) Venus och Adonis avsked från 1729.



Italienskt, eller snarare venetianskt 1700-tal, representerar Giovanni Domencio Tiepolo (1727–1804) med Kristi frambärande i templet, Herdarnas tillbedjan från 1754.



Giovanni Domenico Tiepolo var son till den mer berömde Giambattista Tiepolo (1696–1770) vars Scipios ädelmod finns att se på Nationalmuseum. Den äldre Tiepolo har här ett historiskt motiv, och han använde också ofta religiösa motiv och är rikligt företrädd i kyrkor och på museer i Venedig.



Ung kärlek i myternas värld kan beskådas i Amor och Psyche från 1767, av en fransk konstnär med det krångliga förnamnet Louis-Jean-François och efternamnet Lagrenée den äldre (1725–1805).



En familjescen i enkel, rustik miljö avbildas i Den självuppoffrande fadern av fransmannen Jacques Sablet (1749–1803). Fadern i fråga har just tappats på blod och köpt bröd till familjen för den ersättning han fått som blodgivare. Han framställs här som ett moraliskt föredöme, allt enligt museets information.



Bildsvepet från 1700-talet avslutas med en amerikansk målning, Gilbert Stuarts (1755–1828) porträtt Mrs. Blades och hennes dotter. Stuart var amerikan men verkade även i Skottland och England, och denna målning kom till under hans vistelse i England.



Efter 1700-talet kom 1800-talet, i nästa bildsvep från Nationalmuseum.


12 november 2019

Tereza Tarouca har avlidit

Fadosångerskan Tereza Tarouca avled den 11 november, 77 år gammal. Hon föddes i Lissabon 1942 och tillhör kretsen av fadomusiker med en aristokratisk bakgrund, kusin till sångaren Frei Hermano da Câmara och även släkt med aristokratins främsta sångartist Maria Teresa de Noronha. Tarouca började sjunga som barn, uppträdde i välgörenhetssammanhang redan i början av 50-talet och spelade in sin första skiva 1962. 60- och 70-talen blev hennes mest framgångsrika och aktiva tid, senare framträdde hon mera sporadiskt. Hon uppträdde mest i Portugal men gjorde också utlandsframträdanden i Danmark, Belgien, Spanien, USA och Brasilien.


Tereza Tarouca har en utpräglat traditionell framtoning och sjöng mest traditionell fado, gärna sånger av Alfredo Marceneiro och Joaquim Campos. I textvalet var hon ambitiös, och hon sägs vara den första fadoartist som sjungit dikter av Fernando Pessoa. Rösten är skarp, energisk och genomträngande. Som förebild för yngre sångerskor kommer hon att bli ihågkommen länge än. Här är ett par prov på hennes musik.


9 november 2019

Besök på Nationalmuseum (2). 1600-tal

Det har hänt en hel del med Nationalmuseum under den fleråriga renoveringen. Förr var de stora salarna ödsliga med målningar på väggarna och en öppen yta mitt i, ofta med en liten bänk där betraktarna kunde slå sig ned för att betrakta konsten i bekvämare ställning. Nu har rummens yta förtätats, mellanväggar har satts in så att mera konst kan exponeras. Besökarna har inte samma överblick men mer att se på i rummet, särskilt som måleriet har kompletterats med samtida föremål som keramik, möbler, statyer, lampor etc. Kombinationen av måleri och andra föremål ger omväxling, och kanske kan man som besökare lära lite mer om den aktuella tiden (och minnas att det som visas mest kommer ur mycket välbärgade hemmiljöer).



Varje sal har dessutom fått sin distinkta, mättade färg. Talar man redan nu om ”det blå rummet”, ” det gula rummet”? Färgerna har inte bara blivit intensivare på väggarna. Utan att veta det säkert får jag intrycket att många av konstverken omsorgsfullt har rengjorts. Färgerna lyser med en oväntad fräschör även på äldre konstverk.

Bilden av drottning Kristina är målad av holländaren David Beck (1621–56) vid tiden för hennes kröning 1650. Då hade hon redan styrt Sverige i praktiken under några år. Och fyra år senare lämnade hon hemlandet och begav sig till Rom.



Av 1600-talsmålarna på Nationalmuseum är förstås Rembrandt van Rijn (1606–69) den stora fixstjärnan. Utöver den berömda, stora Batavernas sammansvärjning, som inte är med i detta urval, finns flera verk av Rembrandt att beskåda. Simeon och Jesusbarnet är ett sent verk av målaren.



Rembrandt gjorde massvis med självporträtt. Därför finns klara besked om hur han såg ut vid olika åldrar. På en liten målning från 1930 kan vi se hur han såg ut som ung. Målningen är, liksom många andra som visas på Nationalmuseum, glasad, vilket ofelbart leder till att reflexer lätt uppstår. Som vanligt när det gäller avbildad konst från museum rekommenderas att konstverken beskådas på plats. Då kan betraktaren inte bara välja en fördelaktig vinkel utan också få en riktig uppfattning om verkens storlek.



Kökspigan eller Flicka i ett fönster väcker ett igenkännande bland många av museets besökare. Rembrandt målade henne 1651.



Både stadslandskap och natur finns med i holländske Gerrit Adriaensz Berckheydes (1638–98) ZijlpoortHaarlem från omkring 1670. Stadsporten finns inte längre kvar.



Målningen Lutspelerska från omkring 1610 tillskrivs flamländaren Hendrik van Steenwyck den yngre (cirka 1580–1640). 



Musikinstrument finns också med i Amor triumferande bland symboler för konst, vetenskap, krig från mitten av 1600-talet. Två konstnärer har utformat målningen. Flamländaren Thomas Willeboirts Bosschaert (1614–54) svarar för huvudkompositionen och Amorfiguren, medan symboldetaljerna tillskrivs Paul de Vos (1595–1678), också han flamländare.



En intressant interiör från ett förmöget flamländskt hem är målad av Frans Francken den yngre (1584–1651) och Cornelis de Vos (1584–1651). Det är kända målningar av Rubens som hänger på väggarna, varför målningen kallas Rubens salong.



Thomas Blanchet (1614/17–89) var en fransk konstnär som i målningen Cleobis och Biton från cirka 1650 sökte sig till antikens myter i sitt motivval.



Sist i detta urval med 1600-talskonst på Nationalmuseums väggar är spanjoren Francisco Zurbarans (1598–1664) Veronikas svetteduk. Ansiktet som avbildas ska tillhöra Jesus. En kvinna som hette Veronika ska under Jesus väg till Golgata ha torkat hans ansikte från svett och blod, och enligt legenden uppstod då den bild som Zurbaran målade.



1700-talet väntar i nästa avsnitt.