Nynorsk läsövning. Fyra dikter av Tarjei Vesaas

Den norske författaren Tarjei Vesaas (1897–1970) har haft många läsare i vårt land. Han skrev prosa, dramatik och lyrik och är mest känd som romanförfattare. Några av de böcker som översatts till svenska är Huset i mörkret, Det stora spelet, Blekplatsen, Isslottet, Fåglarna, Broarna och Båten om kvällen. År 1964 fick han Nordiska rådets litteraturpris för Isslottet. Nyligen utkom Staffan Söderbloms nya, utmärkta översättning av Fåglarna, som jag nämnde i bloggen den 7 april i år. 

Vesaas var en fin, sparsmakad stilist med en exakt och känslig prosastil. Att han också var en bra poet är mindre bekant. De dikter som jag har tagit med här kommer från samlingarna Lykka for ferdesmenn från 1949 (de två första) och Løynde eldars land från 1953. Hans lyrik är ofta nära knuten till den norska miljön, naturen och landsbygdsbefolkningen, men där finns särskilt i senare samlingar en utblick mot världen och dess kriser. Han levde på den norska landsbygden men i ”atom-tider”. Dikterna här har jag hämtat från en pocketvolym från 1972, Dikt i samling (Gyldendals).

Tarjei Vesaas skrev på nynorska, som under slutet av 1800-talet blev en alternativ skriftspråksnorm baserad på västliga dialekter. Avsikten var att motverka det danska språkets inflytande i norskan genom att lyfta fram ålderdomliga och lantliga ord och former. Möjligen också att ge dem som använde dessa dialekter bättre chanser att hävda sig i samhället. För de flesta svenskar är nynorskan – som alltså trots namnet är ålderdomligare än bokmålet – mer bångstyrig, kantig, sträv och svårbegriplig än bokmålet som alltjämt är starkt dominerande. Men det har också, tycker jag, en sällsam poetisk pregnans. De flesta författare skriver på bokmål och Vesaas är den mest kände diktaren som valde nynorskan. Vilket inte var någon självklarhet eftersom han kom från Telemark i södra Norge, inte från väst.

Med det blir vegen bygd

All aning av draum

skal glide bort och gløymast,

men ikkje før steinane

snur seg i urene.

Eit hjarta utan kjærleik

skal finnast eingong,

men ikkje før elvane

renn oppover.

Ei hand som ikkje har bruk

for andre henner

er lite likeleg, 

og vi får aldri sjå det.

Barnet og kista

Hjarta i barnet sløser bort alt.

Kista i kråa gøymer det lel.

Kista i kråa syng for seg sjølv.

Barnet står framfor, storøygt og trylt.

Raudmåla lokket, stengt med sju lås.

Trollande lokket, snart spring det sund.

Barnet går sakte sju gonger rundt.

Songen i kista varer og er.

Hjarta i barnet skjelv i si tåg.

Aldri spring lokket. Evig er song.

Sju gonger sytti går barnet i kring.

Aldri spring lokket. Evig er draum.

  

Dei levande

Kvelden er ein haustkveld og kvesser sina knivar.

Stjernene blir høge og husa våre varme.

Nakne er vi skapte og natta er vår eiga.

Frosten bur i natta og telen bur i jorda.

Elden bur i menneske of skifter ikkje bustad.

Hjarte bur i natta mellom roser.

Innskriftene

Klårast lyser innskrifter

som det er eld i:

Sanninga om brorskap på jorda

står och lyser –

Lygna kring krigen blir skjerande avdekt.

Teiknet på alles ansvar

står òg i glod.

Klårast lyser innskriftene

i atom-tider

– som er frukt av neveslag gjennom tusen år.

Våre tusen uvennlege små gjerningar.

Alle har vi dyrka ei lita dødsens kjerne.

Klårast lyser innskriftene

som vi blundar for.

Dei les vi i mørkret

når vi skulle sova.

Lästips från en innesittare (2)

* Evelyn Waugh. En förlorad värld. Översättning Margareta Odelbergh i svensk utgåva från 1982.

När en bra bok filmas kan man bli besviken på filmen. Vid läsningen skapar man sina egna bilder av människor och miljöer och i filmen kan de se helt annorlunda ut. I det här fallet såg jag tv-versionen långt innan jag läste boken, och då är det filmbilderna som ger utgångspunkten. Tv-serien i elva avsnitt är från 1981, regisserad av Charles Sturridge och Michael Lindsay-Hogg och med skådespelare som Jeremy Irons (målaren Charles Ryder), Anthony Andrews (Sebastian Flyte) och Phoebe Nichols (Julia Flyte) i ledande roller, och blev en succé internationellt och har definitivt stannat i mitt minne. Ett långsamt berättartempo, omsorg om bildernas komposition, en främmande miljö och originella personligheter. När jag läser boken minns jag alltsammans igen. Frågan är hur det hade varit att läsa boken först. Kanske hade den inte platsat i mitt urval då. Men romanen tillhör det bestående i engelsk litteratur.

Evelyn Waugh.

Evelyn Waugh (1903–66) gav ut boken 1945. I dess början är huvudpersonen Charles Ryder militär och slår läger med sin trupp i närheten av det stora slottet Brideshead, där han tillbringat så mycket tid genom åren. Det väcker liv i alla minnen: hans lättsamma studentliv i Oxford med unge Sebastian, medlemmarna i familjen Flyte och deras katolska engagemang som leder till motsättningar och konflikter, lika obegripliga för Ryder som för en modern läsare med agnostiskt sinne, kärlekshistorien med Julia, Sebastians tilltagande alkoholism och slutliga landsflykt … minnen som i filmen skildras med tunga stämningar och utdragna scener. Som boken väcker till liv.

Släkten Flyte tillhörde den gamla jordägande adeln i England, vid början av 1900-talet utmanad av den nya, aggressiva kapitalismen, som i boken främst representeras av affärsmannen Rex Mottram. En tradition av kultur och värdighet hotas av vulgaritet och ytlighet enligt Eveleyn Waugh, som helhjärtat står på den gamla aristokratins sida. Det är rika människor som aldrig behöver vända på slantarna, bor i ett stort slott, reser kors och tvärs genom Europa, tar in på de dyraste hotellen och omger sig av värdefulla möbler och konstverk samt en underdånig stab av tjänstefolk. De som tillhör lägre samhällsklasser hamnar helt vid sidan om intrigen. Arbetare nämns knappast alls, utom då Ryder och hans vänner beger sig ut på gatorna för att med våld slå ner strejkande. Evelyn Waugh var konservativ, för att inte säga stockreaktionär, och hans roman är nostalgisk ur ett överklassperspektiv. Trots att jag som läsare har svårt att känna sympati för någon av huvudpersonerna är det en fängslande bok. Och en suggestiv film. Boken finns tillgänglig i handeln.

* Carson McCullers. Hjärtat jagar allena. Översättning Nils Jacobsson i svensk utgåva från 2018.

Carson McCullers.

Carson McCullers (1917­–­67) gav ut sin debutroman 1940. Här är förlagsinformation om romanen:

Det är slutet av 1930-talet och platsen är Georgia. I Europa hotar kriget hela kontinenten, men i de amerikanska sydstaterna är det som om tiden stått stilla.
  Den dövstumme John Singer har inrättat en tillvaro som bygger på fasta rutiner. Han går till sitt arbete i en juvelbutik och kvällarna tillbringas tillsammans med bäste vännen som han delar lägenhet med. När vännen insjuknar och måste läggs in på sjukhem tvingas Singer hyra ett rum av en familj längre ner på gatan.
   I samma hus bor dottern i familjen, Mick Kelly. Hon har svårt att finna sin plats i tillvaron, är rastlös och tycker att hon hela tiden blir missförstådd. Det finns bara en sak som får henne alldeles lugn: musik. Hon drömmer om att en gång få äga en flygel, att kunna spela, att hålla konserter och komponera. Den ende som tycks förstå hennes innersta drömmar är just John Singer.
    Men det är flera i staden som känner likadant. Där är Jake Blount som under alla år fört en kringflackande tillvaro från stat till stat i alkoholismens tecken. Hans dröm är att få kommunister att samla sig, att de äntligen ska bli varse tyranniet vars ok de bär på. Han vill ha revolution men tvingas arbeta på ett tivoli för att betala hyran. Baren som han ständigt går till ägs av Biff Brannon, vars liv plötsligt förändrats när han blir änkling. Nu finner han plötsligt nya intressen och ser saker med en helt ny blick. Och där är doktor Copeland, som dedikerat hela sitt liv åt att hjälpa de mest utsatta i samhället. Men nu är han trött på att hela tiden bedömas efter sin hudfärg. Han vill att de svarta ska resa sig tillsammans med honom och tåga till Washington för att tvinga fram en förändring.
  Den ende som kan förstå dem är den dövstumme John Singer. Det är han som samlar alla dessa levnadsöden genom sin ständiga tystnad. Det är han som gör att deras drömmar ryms i deras liv.
   Carson McCullers mästerverk Hjärtat jagar allena utforskar det mänskliga psyket och människans inneboende ensamhet. Den amerikanska södern ångar av asfalt och det är inte svårt att föreställa sig den litterära sensation det var när ett tjugotreårigt underbarn publicerade denna roman som sätter de utsatta och kantstötta i centrum, men hela tiden låter en personlig strävan efter skönhet löpa som en linje genom boken.”

Jag har tidigare skrivit om boken i bloggen, med tyngdpunkten på Mick Kellys starka upplevelser av Beethovens Eroicasymfoni. Se den 23 maj 2018. Hjärtat jagar allena finns i handeln.

* Tarjei Vesaas. Fåglarna. Nyöversättning av Staffan Söderblom 2019.

Den första gången jag träffade på Tarjei Vesaas (1897–1970) roman Fuglane från 1957 var i ett utbildningssammanhang där man skulle läsa lite danska och norska. Det senare språket bjöd mera motstånd än väntat. Vesaas skrev på nynorska, ett skriftspråk som till stor del bygger på västliga dialekter och förespråkades av pedagogen och språkvetaren Ivar Aasen (1813–96) för att motverka inflytandet från danskan, som är starkare i bokmålet. Nynorskan används fortfarande bara av en tiondel av det norska folket. Namnet till trots ger nynorskan ett ålderdomligare intryck än bokmålet. Att Vesaas skrev på nynorska kan tyckas egendomligt eftersom han kom från Telemark i södra Norge, inte från Västlandet.

Tarjei Vesaas.

För en svensk är nynorska normalt svårare att läsa. Det tvingade fram en långsammare läsning vilket kan ha lett till en större uppmärksamhet: jag var tvungen att ta det lugnt för att komma närmare texten. Och den lite kantiga och kärva nynorskan blev i Vesaas sparsmakade prosa fylld med en karg poetisk lyster. Vesaas gjorde nynorska till ett vackert språk. Nu kom en nyöversättning av Fåglarna av poeten Staffan Söderblom, som i sin svenska version förmedlar den strama skönheten i Vesaas prosa.

Den 16 december 2019 skrev Anna Hallberg en recension i Dagens Nyheter. Ur den citerar jag:

Om jag vore tvungen att välja ett enskilt verk ur den norska litteraturfjord som nu vidgar sig i landet, blir det ändå nyöversättningen av Tarjei Vesaas ”Fåglarna”. Jag ryser så bra den romanen är. 

   Staffan Söderblom har omsorgsfullt lyssnat in både orden och tonen, det är ren njutning att läsa. 

   Vad är det som gör denna enkla berättelse, ursprungligen skriven som en novell, till en klassiker? 

   Grundhistorien är lätt att sammanfatta: två syskon, Hege och Mattis, bor tillsammans i ett torp i utkanten av byn. Föräldrarna är döda, Hege börjar bli gråhårig. Det är hennes lott att försörja dem båda och ta hand om hushållet. Mattis klarar sig inte utan hjälp. ”Alla var skarpa utom han själv.” På byn går han under öknamnet ”Tusten”. Romanen sträcker sig från tidig försommar till sen höst, några månader bara, men syskonens liv förändras.

   Mattis har svårt med orden, de kommer inte ut ur munnen som han vill. Men i huvudet är tankarna klara och viktiga. Händerna sköter sig inte heller. Bara när han sitter i båten blir det rätt. ”Jämt gick det bra med rodden: Tankarna gick rakt ned i årorna i fina banor”. 

   Kärleksfullt skriver Vesaas fram sina gestalter. Han mejslar ut dem försiktigt och låter läsaren möta dem, liksom inifrån. Det är signifikant att de yttre beskrivningarna är få, vilket Tomas Bannerhed också påpekar i sitt förord till denna utgåva. Landskapet, djuren och föremålen är tydliga medan människorna beskrivs i repliker och handlingar. Hege stickar blixtrande snabbt, handelsmannen plockar med kamferkarameller, den som äger perspektivet är Mattis. Läsaren får kliva in i hans blick, och det är detta, tänker jag, som är romanens smärta och ljus. Var och en ska ställa sig i Mattis skor och känna hur det är att sällan leva upp till några förväntningar, egna eller andras. Men att se morkullorna flyga över huset, och veta att detta är en särskild händelse. Även om ingen annan begriper det. 

   ”Varför är det som det är?” undrar Mattis, men får inget svar på sin fråga. Det närmaste han kommer är något som sägs på fågelspråk, först som en röst i huvudet men sen ser han det också på marken, i fågelskrift: ”Du är du, stod det.”

   Detta otvetydiga konstaterande, med plats för både tröst och förtvivlan, men också för ett slags hopp. Att vara någon, alldeles i sig själv. Det tål att tänkas på. Med full respekt och självklarhet skriver Vesaas: ”Han tog en pinne och prickade ett svar på en ledig fläck i det bruna. Vanliga bokstäver använde han inte, det var till morkullan, så han använde fågelskrift han också.”

* Boris Vian. Hösten i Peking. Översättning av Lars Erik Sundberg i svensk pocketutgåva från 1969.

”Claude Léon var enormt intresserad av historiens mindre betydelsefulla händelser” – detta kan man läsa i början av Boris Vians (1920–59) roman Hösten i Peking från 1947. Boken är full av sådana fantasifulla formuleringar i ett händelseförlopp med absurda drag. En av huvudpersonerna är direktören Amadis Dudu. Vi möter honom i romanens första meningar: ”Amadis Dudu följde utan övertygelse den gränd som utgjorde den minst gena genvägen till 975:ans busshållplats. Varje dag gjorde han av med tre och en halv biljett, för han steg av i farten innan sin hållplats, och han kände på västfickan för att se om han hade några kvar. Ja. Han såg en fågel som stod böjd över en sophög och pickade med näbben på tre tomma konservburkar och lyckades spela början på Pråmdragarsången; och han stannande, men fågeln åstadkom en falsk ton och flög rasande sin väg, muttrande grova ord på fågelspråket mellan näbbhalvorna. Amadis Dudu fortsatte sjungande på fortsättningen; men han fick också fram en falsk ton och började svära.” Bara dessa inledande meningar vittnar om att översättaren har haft ett knepigt jobb med denna roman, som är full av lekfull formuleringsglädje.

Boris Vian,

Det finns förstås en handling också. Och huvudpersoner som en präst, en arkeolog som ansvarar för stora utgrävningar, en läkare som tar död på flera patienter än han botar och har en passion för modellflyg, ett par goda vänner som är ingenjörer och förälskade i samma flicka, och så vidare. De flesta av dem kommer tillsammans med arbetskraft till Expotamien för att bygga en järnväg genom öknen. Detta slutar i fiasko, och även triangeldramat mellan vännerna Angel och Anne och flickan Rochelle tar en olycklig vändning. Det har nog de flesta läsare anat från början. Handlingen drivs till stor del framåt genom dialog. Det sägs mycket roligt, underhållande, hetsigt och temperamentsfullt i dessa dialoger. 

Jag blev mycket förtjust i den vildvuxna fantasin och det fantasifulla språket i denna roman då jag först läste boken för länge sedan. Romanen utkom för över 70 år sedan och den är inte opåverkad av tidens flykt. Även dess humor kan kännas lite gammaldags. Det är som när man ser en gammal filmkomedi – vissa skämt fungerar fortfarande, vissa har stannat i det förflutna. 

Det finns möjligen ett inslag av satir i berättelsen. Till exempel av en stelbent byråkrati när direktören Dudu genomdriver ett formellt beslut att dra järnvägen rakt igenom den enda restaurang som finns på platsen, med följden att byggnaden slits mitt itu. Men mest tycks Boris Vian ha syftat till att underhålla. Det lyckades när boken var ny, och det fungerar åtminstone delvis ännu. Samtidigt smyger sig en melankolisk biton in i texten. Peking är inte nämnt i boken, och höst är det förstås inte heller.

Varken Hösten i Peking eller Vians mest kända roman Dagarnas skum, skriven vid samma tid, finns i dag tillgängliga i bokhandeln. Men han är inget bortglömt namn. Vian var också jazzmusiker, visdiktare och sångare. En sång som kommer att leva vidare fick svensk text av Lars Forssell. Jag står här på ett torg låter så här i en inspelning med Sofia Karlsson från 2007.

https://www.youtube.com/watch?v=eedWIEdv6Uw

Flera lästips väntar längre fram.

Besök på Nationalmuseum (4). Utländskt 1800-tal

1800-talets konst har ett generöst utrymme på det renoverade Nationalmuseum. I detta bildsvep finns bara en mindre del av målningarna med, men ändå så många att jag presenterar dem i två avsnitt. En indelning som ligger nära till hands är den mellan utländskt och svenskt. Och här är några utländska målningar i romantisk eller realistisk stil och ett par som vittnar om att modernismen är i antågande. 

Italien har på olika sätt varit inspirationskälla till de fyra första bilderna i denna avdelning. Italiensk renässans är en av konsthistoriens höjdplatåer med många stora namn vars verk kan beskådas i kyrkor, palats och museer i Italien och utomlands. Tintoretto var en av högrenässansens mest produktiva mästare, verksam i Venedig, och på bilden kan vi se Tintoretto tillsammans med författaren Pietro Aretino. Eller i alla fall hur den franske konstnären Pierre-Nolasque Bergeret (1782–1863) föreställde sig mötet. Målningen från 1822 heter Pietro Aretino i Tintorettos ateljé.

Eugen Napoleon Neurether (1806–82) heter en tysk målare som valt en stadsbild från Rom, Utsikt mot Pincio och Palazzo Zuccari. Målningen säger en hel del om hur Rom kunde se ut under 1830-talet.

Henri Harpignies (1819–1916) var en fransk målare som uppskattade Italiens natur. Vy mot Capri heter målningen från 1853.

Ett syditalienskt landskap möter oss också i tyske Karl Morgensterns (1811–93)  Vy mot Amalfi från Grotta dei Cappuccini från 1834–37. Målaren har suttit i grottans öppning och arbetat och skuggan i grottöppningen kontrasterar mot det varma solljuset i utsikten.

Två träd som kunde ha stått i en svensk skogsbacke, men faktiskt växte i en tysk, avbildades av Karl Julius von Leypold (1806–74) år 1832. Bilden heter  Ek och björk, vår.

Tyskt är också motivet i  Dresden i solnedgång, av en norsk konstnär, Knud Baade (1808–79). Baade besökte München 1845 och stannade där resten av sitt liv. Denna bild målades några år tidigare, 1838. I Tyskland blev Baade en uppskattad och framgångsrik målare i romantisk stil, med dramatiska kustmotiv, månskensbilder och solnedgångar som denna.

Skådespelerskan Sarah Bernhardt var en kulturell ikon under slutet av 1800-talet. Konstnären som avbildade henne här heter Jules Bastien-Lepage (1848–84).

Alfred Stevens (1823–1906) var belgare och en välkänd salongsmålare med många kvinnliga elever, varav en var Carin Larsson, Carl Larssons hustru. Vad bilden nedan egentligen har att berätta kan man undra. Vad händer i nästa ögonblick? Målningen heter  Nyfiken, från omkring 1870.

Fransmannen Charles Chaplin (1825–91), ej att förväxla med den senare engelske komikern med mera, var en porträttmålare påverkad av 1700-talets porträttkonst. Bilden heter  Pälshalsbandet, från 1870-talet.

Från Frankrike kom också Berthe Morisot (1841–95) vars I Boulognerskogen från 1870-talet ger ett modernare intryck. Morisot stod för ett nytt slags måleri, impressionismen, och hon ställde flera gånger ut sin konst tillsammans med andra ledande impressionister.

Att en ny tid är på väg kan man också ana i en målning som Auguste Renoirs (1841–1919)  La Grenouillére. Det var ett flytande kafé i en förort till Paris, enligt författaren Guy de Maupassant fullt av prostituerade unga kvinnor i moderiktig klädsel och lika modemedvetna unga män.

Ett betydande namn inom impressionismen är Alfred Sisley (1839–99). På Nationalmuseum finns  Vid Loings stränder från 1896 till beskådande.

Till sist i denna avdelning ett verk av Paul Cézanne (1839–1906). Stilleben med figurin är målad på tröskeln till det nya seklet. I det sista bildsvepet från det renoverade Nationalmuseum kommer tröskeln att passeras av ett par svenska konstnärer. Även om tyngdpunkten även där ligger på 1800-talet.

Nationalmuseum på Jamtli, Östersund (2)

Här är ytterligare några bilder från utställningen Från gryning till skymning som visas på Jamtli i Östersund fram till den 19 april 2020. Utställningen är ett resultat av Jamtlis samarbete med Nationalmuseum. Verk ur Nationalmuseums samlingar kommer att ställas ut på Jamtli varje år. Från gryning till skymning innehåller verk av nordiska konstnärer verksamma decennierna kring 1900.

Skildringar av arbetslivet, av arbetare under en vanlig arbetsdag, tillhör inte de vanligaste motiven under denna tid. Men de finns. Axel Jungstedts (1859–1933) stora målning I stenbrottet. Motiv från Schweiz är från 1886. Jungstedt var stockholmare och levde länge i Frankrike.

Ett annat slags arbete skildras i Oscar Björcks (1860–1929) Middagsfodring i en ladugård från 1890. Många svenska konstnärer vid denna tid reste till Frankrike för att lära och hämta intryck. Det gjorde Björck också, men han vistades även i Skagens konstnärliga miljö, men motivet på denna stora tavla har han troligen hittat i Sverige.

Arbete handlar det om även i Banvakten av danske Laurits Andersen Ring (1854–1933), men arbetet, som det framstår av bilden, verkar inte alltför betungande. Andersen Ring är framförallt känd som en skildrare av livet på den danska landsbygden.

Andersen Ring svarar också för en fin liten målning Sällskap i kvällsbelysning från 1886. På bilden som den avbildas här är det inte bara kvällsbelysningen som kommit med utan även några lätta, ljusa partier som beror på belysningen i utställningslokalen. Återigen: verken är bäst att se i verkligheten där betraktaren kan pröva olika avstånd och vinklar.

Elsa Backlund-Celsing (1880–1974) var född i Ryssland och fick en grundläggande konstnärlig utbildning i St. Petersburg innan hon flyttade till Sverige 1912 i samband med sitt giftermål. Hon är mest bekant som porträttmålare och för interiörer. På Jamtliutställningen finns Kaffebordet dukas, en idyllisk och ”glad” bild, i borgerlig familjemiljö, troligen från 1916. De som ser den kan komma att tänka på senare barnboksillustratörer som Elsa Beskow, Jenny Nyström och Ilon Wikland.

Alfred Bergström (1869–1930) kom från Stockholm och valde gärna motiv från hemstaden och från Mellansverige. Särskilt fängslad var han av snömotiv. Bilden på den aktuella utställningen heter Vintermotiv vid Stockholms ström och visar konstnärens hantering av solljusets spel över snön.

Ernst Josephson (1851–1906) sökte ibland enkla och vardagliga motiv, inspirerad av den franske konstnären Jules Bastien-Lepage. Byskvaller heter målningen, och även om det inte sägs kan man misstänka att de samspråkande kvinnorna finns någonstans i en fransk by.

Karl Nordström (1855–1923) hyrde länge ett hus i den bohusländska skärgården. Kyrkesund som ligger mellan öarna blev ett återkommande motiv. Med starka och klara färger har konstnären här fångat skymningsljuset.

Herman Wedel (1875–1948) var en dansk konstnär som visar ett porträtt av Hjalmar Söderberg. Kanske träffade han på författaren sedan denne flyttat till Köpenhamn. Bilden av den ensamme diktaren vid sina drycker som han hade ett alltför varmt förhållande till ger ett lite vemodigt intryck, en stämning som Hjalmar Söderbergs romaner inte är främmande för.

Ett annat intressant porträtt är målat av norrmannen Erik Werenskiold (1855–1938). Motivet, kompositören Edvard Grieg 1892, har ett drömskt och sökande uttryck.

Carl Gustaf Hellqvist (1851–90) var en karriärslysten konstnär som satsade på historiska motiv, som i den stora målningen Peder Sunnanväders och Mäster Knuts skymfliga intåg i Stockholm 1526. ”Scener som denna, som illustrerat historieböcker och format ett helt folks bild av hur historiska ögonblick såg ut, är ju i själva verket rena påhitt”, skriver museet i sin kommentar. Men nog hade Hellqvist sinne för det dramatiska.

Därmed avslutas bildsvepet från utställningen Från gryning till skymning på Jamtli i Östersund. Vad ska man sedan göra för att smälta intrycken? Varför inte ta en sväng runt Jamtlis friluftsmuseum, titta på de insamlade byggnaderna och föremålen, till exempel den gamla lanthandeln, och beundra utsikten över Storsjön?

 

Nationalmuseum på Jamtli, Östersund (1)

Jamtli är ett friluftsmuseum i Östersund. Enklast beskrivs det som ett Skansen utan djur, tillkommet med samma strävan att bevara byggnader och föremål från bondesamhället när industrialiseringen med alla moderniteter trängde sig på. En viktig skillnad är att Skansen samlat objekt från hela landet, medan Jamtli är ett museum för Jämtland och Härjedalen. Här finns ändå mycket att se. Gårdar, stugor, förrådsbyggnader, en kyrka med tillhörande klockstapel, loft, härbren med mera är utspridda över ett område med vacker utsikt över Storsjön. 

Det är inte bara landsbygdens byggnader som beretts plats. Här finns också ett äldre stadskvarter, och ett tillskott är en bensinstation som ser ut som bensinstationer brukade se ut när jag var barn.

Intill Jamtli ligger en byggnad som förr hette Jämtlands läns museum, bland annat med en omfattande konstsamling. Sedan länge är Jamtli och museet sammanslagna under namnet Jamtli, och museet heter nu Gamla museet och lokalerna används för administration och förvaring. På Jamtli finns en ny stor konsthall, invigd 2018. Nytt är också samarbetet med Nationalmuseum, som i praktiken gör Jamtli till Nationalmuseums filial. Varje år ska Nationalmuseum här ställa ut konst från sina samlingar. Den utställning som nu visas fram till den 19 april 2020 heter Från gryning till skymning och visar nordisk konst från decennierna kring 1900.

Titeln ger mig omedelbart associationer till naturscenerier i olika ljus, men utställningen rymmer också så mycket annat: porträtt, bilder av människor i olika aktiviteter, bilder för barn, och så vidare. Den torrare undertiteln Nordisk konst kring sekelskiftet 1900 ger tydligare besked. Utställningen är en fin exposé över den tidens konst, med representativa verk av många av tidens mest välkända och stora konstnärer.

Vi börjar i naturen och en målning Utsikt över en sjö vid Ängelsberg i Västmanland av Olof Arborelius (1842­–1915). Ängelsberg är en liten ort i närheten av Fagersta. Arborelius kom från Dalarna och var främst känd som landskapsmålare.

Det var även Carl Trägårdh (1861–99), som kom från Skåne och vistades mycket i Tyskland och Frankrike. Landskap från Grez-sur-Loing är från 1889. Trägårdh var alltså knuten till den svenska konstnärskolonin i byn Grez-sur-Loing söder om Paris. Jag skrev om den i bloggen den 9 och 14 juli i år, i samband med en utställning på Waldemarsudde i Stockholm.

Hanna Pauli (1864–1940) svarar för en fin porträttmålning på utställningen. Studie till Vänner – Olga Björkegren-Fåhreus och Lisen Bonnier är från 1903.

Som alltid när jag avbildar konst från museer och utställningar ska framhållas att verken är bäst i verkligheten. Avbildningarna begränsar på flera sätt. Det är omöjligt att få en uppfattning om objektens verkliga storlek. I många fall är bilderna något beskurna i vissa kanter, bland annat för att undvika skuggor från ramarna. Och ljuset i lokalen kan spela spratt i form av att vissa partier ser ljusare eller mörkare än de är i verkligheten. Besökaren kan påverka intrycken genom att betrakta verken ur olika vinklar och på skiftande avstånd, men den möjligheten ges inte här. 

Bilder bakom glas erbjuder ett speciellt problem för den som vill fotografera dem. Reflexer från olika ljuskällor i glaset är oundvikliga, och i värsta fall kan även amatörfotografen avbildas som en grå skugga i fotot. Jag gjorde ändå ett försök att fotografera den glasade, betagande lilla bilden Dam som skriver brev av finländske Albert Edelfelt (1854–1905).

Ett annat fint porträtt är Elisabeth Keysers (1851–98) Självporträtt, som avbildar konstnären i arbete.

Frits Thaulow (1847–1906) är en av de mest kända norska konstnärerna under 1800-talet. Född i Kristiania (Oslo) tillbringade han mycket tid utomlands, i Frankrike, USA och Nederländerna. Den naturalistiskt orienterade konstnären sökte gärna motiv i hemlandet, som i Vid kusten, Jaeren, Norge, som han målade vid ett besök 1878.

Karl Nordström (1855–1923) var i Ovädersmoln från 1893 påverkad av fransmannen Paul Gaugain. Det stiliserade motivet är från Tjörn. Ovädersmolnen ser inte alltför hotfulla ut, och kanske är det den oroliga fågelsvärmen som lika mycket förebådar ovädret.

Typisk Zorn, kan man tänka vid åsynen av denna lilla målning Efter badet från 1895. Och visst är den av Anders Zorn (1860–1920). En av många nakna damer som tycks fångade i ögonblicket i hans måleri.

Carl Fredrik Hill (1949–1911) valde ett motiv, Blommande äppelträd, som var populärt bland svenska konstnärer som studerade och var verksamma i Frankrike. Målningen är från 1877.

Hugo Birger (1854–87) var stockholmare som i likhet med så många andra konstnärer begav sig till Paris, där han var framgångsrik och uppskattad. Målningen heter Konstnärens hustru och hans svägerska.

Dansken Michael Ancher (1849–1927) var en av Skagenmålarna. Det var även hans fru Anna Ancher, som här avbildas i Anna Ancher målar efter modell.

Den som funderar på hur många miljoner som hänger på Jamtlis väggar i Nationalmuseums utställning kan komma fram till ett svindlande belopp. August Strindberg (1849–1912) har en anslående, ganska stor målning Staden från 1902. Bara denna målning torde motsvara värdet av en lyxvilla i en Stockholmsförort – om den var till salu, vilket den inte är.

Strindbergs bild får avsluta detta bildsvep från utställningen Från gryning till skymning. Ytterligare några bilder därifrån i ett kommande inlägg.