Lästips från en innesittare (2)

* Evelyn Waugh. En förlorad värld. Översättning Margareta Odelbergh i svensk utgåva från 1982.

När en bra bok filmas kan man bli besviken på filmen. Vid läsningen skapar man sina egna bilder av människor och miljöer och i filmen kan de se helt annorlunda ut. I det här fallet såg jag tv-versionen långt innan jag läste boken, och då är det filmbilderna som ger utgångspunkten. Tv-serien i elva avsnitt är från 1981, regisserad av Charles Sturridge och Michael Lindsay-Hogg och med skådespelare som Jeremy Irons (målaren Charles Ryder), Anthony Andrews (Sebastian Flyte) och Phoebe Nichols (Julia Flyte) i ledande roller, och blev en succé internationellt och har definitivt stannat i mitt minne. Ett långsamt berättartempo, omsorg om bildernas komposition, en främmande miljö och originella personligheter. När jag läser boken minns jag alltsammans igen. Frågan är hur det hade varit att läsa boken först. Kanske hade den inte platsat i mitt urval då. Men romanen tillhör det bestående i engelsk litteratur.

Evelyn Waugh.

Evelyn Waugh (1903–66) gav ut boken 1945. I dess början är huvudpersonen Charles Ryder militär och slår läger med sin trupp i närheten av det stora slottet Brideshead, där han tillbringat så mycket tid genom åren. Det väcker liv i alla minnen: hans lättsamma studentliv i Oxford med unge Sebastian, medlemmarna i familjen Flyte och deras katolska engagemang som leder till motsättningar och konflikter, lika obegripliga för Ryder som för en modern läsare med agnostiskt sinne, kärlekshistorien med Julia, Sebastians tilltagande alkoholism och slutliga landsflykt … minnen som i filmen skildras med tunga stämningar och utdragna scener. Som boken väcker till liv.

Släkten Flyte tillhörde den gamla jordägande adeln i England, vid början av 1900-talet utmanad av den nya, aggressiva kapitalismen, som i boken främst representeras av affärsmannen Rex Mottram. En tradition av kultur och värdighet hotas av vulgaritet och ytlighet enligt Eveleyn Waugh, som helhjärtat står på den gamla aristokratins sida. Det är rika människor som aldrig behöver vända på slantarna, bor i ett stort slott, reser kors och tvärs genom Europa, tar in på de dyraste hotellen och omger sig av värdefulla möbler och konstverk samt en underdånig stab av tjänstefolk. De som tillhör lägre samhällsklasser hamnar helt vid sidan om intrigen. Arbetare nämns knappast alls, utom då Ryder och hans vänner beger sig ut på gatorna för att med våld slå ner strejkande. Evelyn Waugh var konservativ, för att inte säga stockreaktionär, och hans roman är nostalgisk ur ett överklassperspektiv. Trots att jag som läsare har svårt att känna sympati för någon av huvudpersonerna är det en fängslande bok. Och en suggestiv film. Boken finns tillgänglig i handeln.

* Carson McCullers. Hjärtat jagar allena. Översättning Nils Jacobsson i svensk utgåva från 2018.

Carson McCullers.

Carson McCullers (1917­–­67) gav ut sin debutroman 1940. Här är förlagsinformation om romanen:

Det är slutet av 1930-talet och platsen är Georgia. I Europa hotar kriget hela kontinenten, men i de amerikanska sydstaterna är det som om tiden stått stilla.
  Den dövstumme John Singer har inrättat en tillvaro som bygger på fasta rutiner. Han går till sitt arbete i en juvelbutik och kvällarna tillbringas tillsammans med bäste vännen som han delar lägenhet med. När vännen insjuknar och måste läggs in på sjukhem tvingas Singer hyra ett rum av en familj längre ner på gatan.
   I samma hus bor dottern i familjen, Mick Kelly. Hon har svårt att finna sin plats i tillvaron, är rastlös och tycker att hon hela tiden blir missförstådd. Det finns bara en sak som får henne alldeles lugn: musik. Hon drömmer om att en gång få äga en flygel, att kunna spela, att hålla konserter och komponera. Den ende som tycks förstå hennes innersta drömmar är just John Singer.
    Men det är flera i staden som känner likadant. Där är Jake Blount som under alla år fört en kringflackande tillvaro från stat till stat i alkoholismens tecken. Hans dröm är att få kommunister att samla sig, att de äntligen ska bli varse tyranniet vars ok de bär på. Han vill ha revolution men tvingas arbeta på ett tivoli för att betala hyran. Baren som han ständigt går till ägs av Biff Brannon, vars liv plötsligt förändrats när han blir änkling. Nu finner han plötsligt nya intressen och ser saker med en helt ny blick. Och där är doktor Copeland, som dedikerat hela sitt liv åt att hjälpa de mest utsatta i samhället. Men nu är han trött på att hela tiden bedömas efter sin hudfärg. Han vill att de svarta ska resa sig tillsammans med honom och tåga till Washington för att tvinga fram en förändring.
  Den ende som kan förstå dem är den dövstumme John Singer. Det är han som samlar alla dessa levnadsöden genom sin ständiga tystnad. Det är han som gör att deras drömmar ryms i deras liv.
   Carson McCullers mästerverk Hjärtat jagar allena utforskar det mänskliga psyket och människans inneboende ensamhet. Den amerikanska södern ångar av asfalt och det är inte svårt att föreställa sig den litterära sensation det var när ett tjugotreårigt underbarn publicerade denna roman som sätter de utsatta och kantstötta i centrum, men hela tiden låter en personlig strävan efter skönhet löpa som en linje genom boken.”

Jag har tidigare skrivit om boken i bloggen, med tyngdpunkten på Mick Kellys starka upplevelser av Beethovens Eroicasymfoni. Se den 23 maj 2018. Hjärtat jagar allena finns i handeln.

* Tarjei Vesaas. Fåglarna. Nyöversättning av Staffan Söderblom 2019.

Den första gången jag träffade på Tarjei Vesaas (1897–1970) roman Fuglane från 1957 var i ett utbildningssammanhang där man skulle läsa lite danska och norska. Det senare språket bjöd mera motstånd än väntat. Vesaas skrev på nynorska, ett skriftspråk som till stor del bygger på västliga dialekter och förespråkades av pedagogen och språkvetaren Ivar Aasen (1813–96) för att motverka inflytandet från danskan, som är starkare i bokmålet. Nynorskan används fortfarande bara av en tiondel av det norska folket. Namnet till trots ger nynorskan ett ålderdomligare intryck än bokmålet. Att Vesaas skrev på nynorska kan tyckas egendomligt eftersom han kom från Telemark i södra Norge, inte från Västlandet.

Tarjei Vesaas.

För en svensk är nynorska normalt svårare att läsa. Det tvingade fram en långsammare läsning vilket kan ha lett till en större uppmärksamhet: jag var tvungen att ta det lugnt för att komma närmare texten. Och den lite kantiga och kärva nynorskan blev i Vesaas sparsmakade prosa fylld med en karg poetisk lyster. Vesaas gjorde nynorska till ett vackert språk. Nu kom en nyöversättning av Fåglarna av poeten Staffan Söderblom, som i sin svenska version förmedlar den strama skönheten i Vesaas prosa.

Den 16 december 2019 skrev Anna Hallberg en recension i Dagens Nyheter. Ur den citerar jag:

Om jag vore tvungen att välja ett enskilt verk ur den norska litteraturfjord som nu vidgar sig i landet, blir det ändå nyöversättningen av Tarjei Vesaas ”Fåglarna”. Jag ryser så bra den romanen är. 

   Staffan Söderblom har omsorgsfullt lyssnat in både orden och tonen, det är ren njutning att läsa. 

   Vad är det som gör denna enkla berättelse, ursprungligen skriven som en novell, till en klassiker? 

   Grundhistorien är lätt att sammanfatta: två syskon, Hege och Mattis, bor tillsammans i ett torp i utkanten av byn. Föräldrarna är döda, Hege börjar bli gråhårig. Det är hennes lott att försörja dem båda och ta hand om hushållet. Mattis klarar sig inte utan hjälp. ”Alla var skarpa utom han själv.” På byn går han under öknamnet ”Tusten”. Romanen sträcker sig från tidig försommar till sen höst, några månader bara, men syskonens liv förändras.

   Mattis har svårt med orden, de kommer inte ut ur munnen som han vill. Men i huvudet är tankarna klara och viktiga. Händerna sköter sig inte heller. Bara när han sitter i båten blir det rätt. ”Jämt gick det bra med rodden: Tankarna gick rakt ned i årorna i fina banor”. 

   Kärleksfullt skriver Vesaas fram sina gestalter. Han mejslar ut dem försiktigt och låter läsaren möta dem, liksom inifrån. Det är signifikant att de yttre beskrivningarna är få, vilket Tomas Bannerhed också påpekar i sitt förord till denna utgåva. Landskapet, djuren och föremålen är tydliga medan människorna beskrivs i repliker och handlingar. Hege stickar blixtrande snabbt, handelsmannen plockar med kamferkarameller, den som äger perspektivet är Mattis. Läsaren får kliva in i hans blick, och det är detta, tänker jag, som är romanens smärta och ljus. Var och en ska ställa sig i Mattis skor och känna hur det är att sällan leva upp till några förväntningar, egna eller andras. Men att se morkullorna flyga över huset, och veta att detta är en särskild händelse. Även om ingen annan begriper det. 

   ”Varför är det som det är?” undrar Mattis, men får inget svar på sin fråga. Det närmaste han kommer är något som sägs på fågelspråk, först som en röst i huvudet men sen ser han det också på marken, i fågelskrift: ”Du är du, stod det.”

   Detta otvetydiga konstaterande, med plats för både tröst och förtvivlan, men också för ett slags hopp. Att vara någon, alldeles i sig själv. Det tål att tänkas på. Med full respekt och självklarhet skriver Vesaas: ”Han tog en pinne och prickade ett svar på en ledig fläck i det bruna. Vanliga bokstäver använde han inte, det var till morkullan, så han använde fågelskrift han också.”

* Boris Vian. Hösten i Peking. Översättning av Lars Erik Sundberg i svensk pocketutgåva från 1969.

”Claude Léon var enormt intresserad av historiens mindre betydelsefulla händelser” – detta kan man läsa i början av Boris Vians (1920–59) roman Hösten i Peking från 1947. Boken är full av sådana fantasifulla formuleringar i ett händelseförlopp med absurda drag. En av huvudpersonerna är direktören Amadis Dudu. Vi möter honom i romanens första meningar: ”Amadis Dudu följde utan övertygelse den gränd som utgjorde den minst gena genvägen till 975:ans busshållplats. Varje dag gjorde han av med tre och en halv biljett, för han steg av i farten innan sin hållplats, och han kände på västfickan för att se om han hade några kvar. Ja. Han såg en fågel som stod böjd över en sophög och pickade med näbben på tre tomma konservburkar och lyckades spela början på Pråmdragarsången; och han stannande, men fågeln åstadkom en falsk ton och flög rasande sin väg, muttrande grova ord på fågelspråket mellan näbbhalvorna. Amadis Dudu fortsatte sjungande på fortsättningen; men han fick också fram en falsk ton och började svära.” Bara dessa inledande meningar vittnar om att översättaren har haft ett knepigt jobb med denna roman, som är full av lekfull formuleringsglädje.

Boris Vian,

Det finns förstås en handling också. Och huvudpersoner som en präst, en arkeolog som ansvarar för stora utgrävningar, en läkare som tar död på flera patienter än han botar och har en passion för modellflyg, ett par goda vänner som är ingenjörer och förälskade i samma flicka, och så vidare. De flesta av dem kommer tillsammans med arbetskraft till Expotamien för att bygga en järnväg genom öknen. Detta slutar i fiasko, och även triangeldramat mellan vännerna Angel och Anne och flickan Rochelle tar en olycklig vändning. Det har nog de flesta läsare anat från början. Handlingen drivs till stor del framåt genom dialog. Det sägs mycket roligt, underhållande, hetsigt och temperamentsfullt i dessa dialoger. 

Jag blev mycket förtjust i den vildvuxna fantasin och det fantasifulla språket i denna roman då jag först läste boken för länge sedan. Romanen utkom för över 70 år sedan och den är inte opåverkad av tidens flykt. Även dess humor kan kännas lite gammaldags. Det är som när man ser en gammal filmkomedi – vissa skämt fungerar fortfarande, vissa har stannat i det förflutna. 

Det finns möjligen ett inslag av satir i berättelsen. Till exempel av en stelbent byråkrati när direktören Dudu genomdriver ett formellt beslut att dra järnvägen rakt igenom den enda restaurang som finns på platsen, med följden att byggnaden slits mitt itu. Men mest tycks Boris Vian ha syftat till att underhålla. Det lyckades när boken var ny, och det fungerar åtminstone delvis ännu. Samtidigt smyger sig en melankolisk biton in i texten. Peking är inte nämnt i boken, och höst är det förstås inte heller.

Varken Hösten i Peking eller Vians mest kända roman Dagarnas skum, skriven vid samma tid, finns i dag tillgängliga i bokhandeln. Men han är inget bortglömt namn. Vian var också jazzmusiker, visdiktare och sångare. En sång som kommer att leva vidare fick svensk text av Lars Forssell. Jag står här på ett torg låter så här i en inspelning med Sofia Karlsson från 2007.

https://www.youtube.com/watch?v=eedWIEdv6Uw

Flera lästips väntar längre fram.

Fado på bioduken: Fado, História de uma Cantadeira (1947)

Då filmen Fado, História de uma Cantadeira med Amália Rodrigues i huvudrollen hade premiär såg publiken den med nyhetens behag. Amália hade visserligen uppträtt på fadohus och teatrar i Lissabon i flera år, men hon hade ännu inte spelat in en enda skiva i Portugal, bara de första 16 inspelningarna som gjordes i Rio de Janeiro 1945. Genom filmen, som blev en stor framgång, mötte hon en större publik än tidigare. När filmen spelades in var hon 27 år.

Hon spelar den unga sångerskan Ana Maria, dotter till den kända och bortgångna fadosångerskan Maria do Rosário. Hon ackompanjeras av sin fästman Júlio (som spelas av Virgilio Teixeira) som både är hennes gitarrist och hennes vägvisare i fadomusikens mysterier. De lever i den fattiga, mycket gamla stadsdelen Alfama i Lissabon. Hennes talang blir uppenbar för alla då hon för första gången framträder inför en trollbunden publik. Hon får snabbt kontakt med den lokale agenten Chico Fadista, som vill ta hand om hennes karriär och själv tjäna en slant på hennes framgångar. Både Ana Maria och Júlio är avvaktande inför möjligheten, men sångerskan övertalas ganska snart och den mer motvillige fästmannen ger också med sig. Det bestäms att han ska förbli hennes gitarrist när karriären går vidare. Och Ana Maria börjar uppträda på teatern, för en till stora delar ny publik än kretsen i Alfama.

När sångerskan alltmer förlorar kontakten med den urspungliga miljön börjar sprickan mellan de två huvudpersonerna bli synlig. Júlio märker att hon sjunger fado sämre i en ny miljö eftersom man, enligt hans uppfattning, måste leva nära de ”enkla tingen” för att kunna sjunga fado på rätt sätt. Sångerskan kontrar med att han bara är avundsjuk över hennes framgångar. Och så vidgas konflikten tills Júlio plötsligt inte infinner sig till ett framträdande och alltså överger sångerskan. Som skaffat sig en ny agent, Sousa Morais, med bättre kontakter i de högre kretsarna. Ana Maria flyttar till en finare stadsdel, skaffar sig bil och en betjänt, reser på turné i Brasilien, sjunger för arstokrati och ambassadörer, tackar halvhjärtat ja till ett bröllop med Sousa Morais ... Brytningen med den ursprungliga miljön och levnadssättet där är fullbordad.

En viktig roll har den lilla grannflickan Luísa, som tidigt i filmen råkar ut för en olycka som medför att hon blir förlamad i benen. Ana Maria står henne nära som om Luísa varit en lillasyster. Grannarna skramlar ihop till en rullstol. Senare blir hon allvarligt sjuk och vill att sångerskan ska komma till hennes sjukbädd innan hon går bort. Men hon kommer fram för sent, upptagen den aktuella kvällen med en konsert för den spanske ambassadören och annat fint folk. Förseningen beror på ett missförstånd, men Ana Maria döms hårt av människorna i hennes gamla kvarter. De som förut varit stolta över henne vill inte längre veta av henne. På sitt håll har Júlio det bedrövligt; ledsen och irriterad har han börjat dricka och förbereder en flyttning till Afrika. Filmen slutar med ett slags försoning – mer en ljusning än ett verkligt happy end.

Luísa hemma från sjukhuset i sin rullstol. Ana Maria i förgrunden.

Fado, História de uma Cantadeira var den andra långfilmen som Amália Rodrigues medverkade i. Tidigare under 1947 lanserades Capas Negras där melodin Coimbra först kunde höras. Den utspelas i akademiska miljöer i Coimbra och Amália Rodrigues roll är inte lika framträdande som i Fado, História de uma Cantadeira. Båda finns på dvd. Och båda finns tillgängliga i sin helhet på Youtube. Den som ifrågasätter min åsikt att man gärna kan hoppa över Capas Negras kan alltså kontrollera saken själv.

Men Fado, História de uma Cantadeira är bra. Mest beror det på Amália Rodrigues. Hon blev aldrig bättre som sångerska än under mitten och slutet av 40-talet, bara annorlunda, och hennes omedelbara och naturliga musikalitet är uppenbar i filmens musiknummer, som är åtskilliga. Hon var också en utmärkt skådespelerska. Frederico de Freitas står för filmmusiken, det vill säga orkestermusiken som stöder storyn, medan några av de ingående sångerna är komponerade även av Frederico Valério och Jaime Santos.

Ana Maria med sina två agenter, Sousa Morais till vänster,
Chico Fadista till höger.

Handlingen må vara aningen melodramatisk, men miljöer och personer känns autentiska och levande. Jag tycker också att historien är effektivt berättad, den flyter på utan longörer och ovidkommande bihandlingar. Att filmen gjordes under en tid då Portugal var en diktatur märks bara genom en liten detalj (den skulle ha blivit förbjuden om det hade sagts tydligt) – att sångerskan redan har fått sitt artisttillstånd. Det vill säga ett slags legitimation som artister måste ha för att uppträda offentligt efter att ha godkänts av myndigheterna.

Filmen understryker den betydelse ursprungsmiljön anses ha för en övertygande fado. Flera andra vanliga frågor behandlas också, till exempel om artisternas ansvar för att bibehålla kontakten och kontrasten mellan en ”äkta” folkmusikalisk fado och kommersiell musik. De här ämnena är minst av allt förlegade; tvärtom diskuteras de lika mycket som någonsin nuförtiden, och ofta polemiskt. Det är ett skäl till att filmen ännu kan ses med behållning, och här finns mycket annat kring fado som är värt att ta del av, som Lissabons gamla teatermiljöer, uppfattningen om fadon som ett öde man inte kan undfly, eller Júlios tillrättavisningar av Ana Marias frasering när de övar tillsammans. Det kan vara frestande att se filmen som en berättelse om Amália Rodrigues själv. Också hon kom från en fattig stadsdel i Lissabon (Pena) och fick ett snabbt genombrott med åtföljande teaterframträdanden och brasilienturné. Men naturligtvis handlar den inte om Amália Rodrigues. Den handlar om en fiktiv sångerska, Ana Maria, och hennes svårigheter att hantera de problem som hennes talang för med sig. Och Amália Rodrigues är mycket, mycket bra i rollen.

Den som ser filmen som dvd har tillgång till engelska och franska översättningar. Men det kan vara lite knepigt att hitta dvd:n. Ljudkvaliteten är dessvärre inte förstklassig.

Fadon finner sin publik (3)

Radio och film

Den första fadokonserten i radio sändes av stationen CT1AA år 1930 under ledning av kompositören Frederico de Freitas (stationen startade fem år tidigare). En av de medverkande var sångerskan Madalena de Melo. Omedelbart efter programmet ringde hundratals personer till stationen och begärde att få höra musiken igen. Med tanke på att varken radioapparater eller telefoner var var mans egendom på den tiden är reaktionen ett tydligt vittnesbörd om hur efterfrågad musiken hade blivit.

Under kommande år var det den statliga kanalen Emissora Nacional, ett språkrör för regimen som öppnades år 1933, som stod för det största utbudet i radio. Artister som av något skäl sällan kunde uppträda på scenen fick här en möjlighet att möta sin publik. Sångerskan Maria Teresa de Noronha spred sin musik i ett program som hon var värd för i ett par decennier. En annan viktig personlighet i radio var gitarristen José Nunes, vars program under många år var en inspiration för yngre gitarrister, till exempel António Chainho och Carlos Gonçalves.

José Nunes.

Det var artister som blivit kända genom radion som gjorde fadon tillgänglig även på orter långt ifrån Lissabon. Från år 1930 började fasta konstellationer av musiker resa runt på turnéer med musiken. En av dem hette Troupe Guitarra de Portugal med musiker som sångartisterna Alfredo Marceneiro, Alberto Costa och Ercília Costa. I Grupo Artístico Propaganda do Fado ingick bland andra sångarna Joaquim Campos och Júlio Proença. Runtom i Portugal reste också Grupo Artístico Canção Nacional med bland andra sångerskorna Berta Cardoso och Madalena de Melo samt gitarristen Armandinho.

Capas Negras var Amália Rodrigues första film.

Den första filmen på fadotemat, A Severa, gjordes redan åren 1930–31. Det var den första portugisiska ljudfilmen. I fortsättningen kom även filmen att sprida musiken, och en hel del musik togs fram just för filmmediet. Mest bekant av de stjärnor som gjorde film är utan tvekan Amália Rodrigues. Hennes första film var Armando de Mirandas Capas Negras år 1947, som lanserade sången Coimbra (som i filmen sjöngs av Alberto Ribeiro). Hennes andra film från samma år var Perdigão Queirogas Fado, História de uma Cantadeira, med musik av Frederico de Freitas. Dessa följdes av andra, och Rodrigues hade också en fallenhet som skådespelerska. Några andra sångartister som man kunde se och höra från filmduken var Berta Cardoso, Carlos Ramos, Ercília Costa, Fernanda Baptista, Fernando Farinha, Hermínia Silva, Tony de Matos och Vicente da Câmara.

Nästa avsnitt handlar om politisk fado och tidskrifter och böcker om fado.