Cristina Branco på Södra teatern

Sångerskan Cristina Branco hade konsert på Södra teatern i Stockholm den 22 mars. För vilken gång i ordningen? Svårt att säga – jag har hört henne på samma scen fem eller sex gånger tidigare. Hon lanseras som fadosångerska, och det är hon. Men Cristina Branco är annorlunda än den fado som man hör till vardags på Lissabons fadoställen. Där härskar den traditionella fadon och äldre standarnummer – det är praktiskt taget allt man hör, med någon överdrift. Denna musik som är så förankrad i traditionen förtjänar förstås att återanvändas och förvaltas, och det är sannerligen ingen brist på förvaltare. Däremot ser det mera tveksamt ut för ny repertoar inom fadon.

Av de många nya artister som framträtt inom fadon sedan 90-talet är det Cristina Branco som lanserat mest nytt material, i särklass. Det har skett på en rad tematiskt sammanhållna album. Konserten på Södra teatern presenterade det mesta som finns på den nya skivan Menina (Universal), presenterad i denna blogg den 18 oktober 2016. Här har Cristina Branco vänt sig till nya, unga poeter och kompositörer för att skapa sånger som emellanåt är knepiga inte bara för sångerskan utan även för publiken. Cristina Branco skulle lätt ha kunnat väcka jubel från publiken direkt genom att inleda med några anslående standardnummer, men nu fick publiken vänta över halva konserten innan Ai, Esta Pena de Mim (det enda standardnumret på skivan) dök upp, och sedan kom snart Miguel Ramos Água e Mel. Konserten avslutades med Fado Menor i den textversion som Amália Rodrigues sjöng, Os Teus Olhos São Dois Círios.

Nu ska man inte överdriva svårigheterna med att möta nytt material. Den betagande, mjukt lyriska Alvorada har en omedelbar attraktionskraft, vilket musikerna uppenbart var medvetna om eftersom konsertversionen var rejält uttänjd jämfört med inspelningen. Jorge Cruz har skrivit Boatos, en rolig och medryckande sång om skvaller och hur det sprids. Mário Langinhas fina komposition till António Lobo Antunes-dikten Quando Julgas Que Me Amas försatte publiken i ett tillstånd av andlös koncentration och uppmärksamhet. Här skulle den berömda knappnålens fall mot golvet ha varit klart störande. Detta är ett av de tillfällen då Cristina Brancos musik närmar sig den klassiska romansen, en förnyelse av fadon som hon är tämligen ensam om. Den kammarmusikaliska tonen understyks av lätta, luftiga arrangemang som genomförs under perfekt samspel mellan komptrions Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Luís Figueiredo, piano, och Bernardo Moreira, konrabas.

Cristina Branco skapar nya utmaningar åt sig med skivor och konserter. Det mest betydelsefulla är tydligen inte publikens omedelbara gensvar utan en fortgående försöksverksamhet för att vidga fadons uttryck. Det framgår också av den intervju jag gjorde med sångerskan som publicerades i bloggen den 17 februari 2015. Ett citat:

Strävar du efter att vidga fadons musikaliska uttryck genom att sjunga sånger som är mer komplicerade än traditionell fado och standardnummer?

– Alltid! När man lämnar den bekväma zonen och vågar se dess bräcklighet tycks en ny värld öppna sig för en. Jag hänger mig åt det och normalt försöker jag ha parallella projekt på gång som hjälper mig på vägen.

Alla som har hört Cristina Branco på skiva vet att hon har en vacker lyrisk sopranröst med fantastisk bärighet. Musiken är sofistikerad, välarrangerad, elegant och tekniskt mycket säker. På konsert tillkommer sångerskans sceniska utstrålning, behagfulla kroppsspråk och lika koncisa som träffade presentationer. En Brancokonsert är dock mera än en uppvisning. Här finns det för fadon typiska samspelet mellan ord och ton, en intensitet och övertygelse om att de ord som sjungs är verkligt viktiga. En strimma av lidelse och energi under en flott yta. Jag har en stor respekt för Cristina Branco för hennes integritet och seriösa utforskning av fadons uttryck i dess gränstrakter mot det okända, men ännu mer för de enastående resultat hon kan prestera. Och några uppstod definitivt under konserten på Södra teatern.

Fado på bioduken: Fado, História de uma Cantadeira (1947)

Då filmen Fado, História de uma Cantadeira med Amália Rodrigues i huvudrollen hade premiär såg publiken den med nyhetens behag. Amália hade visserligen uppträtt på fadohus och teatrar i Lissabon i flera år, men hon hade ännu inte spelat in en enda skiva i Portugal, bara de första 16 inspelningarna som gjordes i Rio de Janeiro 1945. Genom filmen, som blev en stor framgång, mötte hon en större publik än tidigare. När filmen spelades in var hon 27 år.

Hon spelar den unga sångerskan Ana Maria, dotter till den kända och bortgångna fadosångerskan Maria do Rosário. Hon ackompanjeras av sin fästman Júlio (som spelas av Virgilio Teixeira) som både är hennes gitarrist och hennes vägvisare i fadomusikens mysterier. De lever i den fattiga, mycket gamla stadsdelen Alfama i Lissabon. Hennes talang blir uppenbar för alla då hon för första gången framträder inför en trollbunden publik. Hon får snabbt kontakt med den lokale agenten Chico Fadista, som vill ta hand om hennes karriär och själv tjäna en slant på hennes framgångar. Både Ana Maria och Júlio är avvaktande inför möjligheten, men sångerskan övertalas ganska snart och den mer motvillige fästmannen ger också med sig. Det bestäms att han ska förbli hennes gitarrist när karriären går vidare. Och Ana Maria börjar uppträda på teatern, för en till stora delar ny publik än kretsen i Alfama.

När sångerskan alltmer förlorar kontakten med den urspungliga miljön börjar sprickan mellan de två huvudpersonerna bli synlig. Júlio märker att hon sjunger fado sämre i en ny miljö eftersom man, enligt hans uppfattning, måste leva nära de ”enkla tingen” för att kunna sjunga fado på rätt sätt. Sångerskan kontrar med att han bara är avundsjuk över hennes framgångar. Och så vidgas konflikten tills Júlio plötsligt inte infinner sig till ett framträdande och alltså överger sångerskan. Som skaffat sig en ny agent, Sousa Morais, med bättre kontakter i de högre kretsarna. Ana Maria flyttar till en finare stadsdel, skaffar sig bil och en betjänt, reser på turné i Brasilien, sjunger för arstokrati och ambassadörer, tackar halvhjärtat ja till ett bröllop med Sousa Morais ... Brytningen med den ursprungliga miljön och levnadssättet där är fullbordad.

En viktig roll har den lilla grannflickan Luísa, som tidigt i filmen råkar ut för en olycka som medför att hon blir förlamad i benen. Ana Maria står henne nära som om Luísa varit en lillasyster. Grannarna skramlar ihop till en rullstol. Senare blir hon allvarligt sjuk och vill att sångerskan ska komma till hennes sjukbädd innan hon går bort. Men hon kommer fram för sent, upptagen den aktuella kvällen med en konsert för den spanske ambassadören och annat fint folk. Förseningen beror på ett missförstånd, men Ana Maria döms hårt av människorna i hennes gamla kvarter. De som förut varit stolta över henne vill inte längre veta av henne. På sitt håll har Júlio det bedrövligt; ledsen och irriterad har han börjat dricka och förbereder en flyttning till Afrika. Filmen slutar med ett slags försoning – mer en ljusning än ett verkligt happy end.

Luísa hemma från sjukhuset i sin rullstol. Ana Maria i förgrunden.

Fado, História de uma Cantadeira var den andra långfilmen som Amália Rodrigues medverkade i. Tidigare under 1947 lanserades Capas Negras där melodin Coimbra först kunde höras. Den utspelas i akademiska miljöer i Coimbra och Amália Rodrigues roll är inte lika framträdande som i Fado, História de uma Cantadeira. Båda finns på dvd. Och båda finns tillgängliga i sin helhet på Youtube. Den som ifrågasätter min åsikt att man gärna kan hoppa över Capas Negras kan alltså kontrollera saken själv.

Men Fado, História de uma Cantadeira är bra. Mest beror det på Amália Rodrigues. Hon blev aldrig bättre som sångerska än under mitten och slutet av 40-talet, bara annorlunda, och hennes omedelbara och naturliga musikalitet är uppenbar i filmens musiknummer, som är åtskilliga. Hon var också en utmärkt skådespelerska. Frederico de Freitas står för filmmusiken, det vill säga orkestermusiken som stöder storyn, medan några av de ingående sångerna är komponerade även av Frederico Valério och Jaime Santos.

Ana Maria med sina två agenter, Sousa Morais till vänster,
Chico Fadista till höger.

Handlingen må vara aningen melodramatisk, men miljöer och personer känns autentiska och levande. Jag tycker också att historien är effektivt berättad, den flyter på utan longörer och ovidkommande bihandlingar. Att filmen gjordes under en tid då Portugal var en diktatur märks bara genom en liten detalj (den skulle ha blivit förbjuden om det hade sagts tydligt) – att sångerskan redan har fått sitt artisttillstånd. Det vill säga ett slags legitimation som artister måste ha för att uppträda offentligt efter att ha godkänts av myndigheterna.

Filmen understryker den betydelse ursprungsmiljön anses ha för en övertygande fado. Flera andra vanliga frågor behandlas också, till exempel om artisternas ansvar för att bibehålla kontakten och kontrasten mellan en ”äkta” folkmusikalisk fado och kommersiell musik. De här ämnena är minst av allt förlegade; tvärtom diskuteras de lika mycket som någonsin nuförtiden, och ofta polemiskt. Det är ett skäl till att filmen ännu kan ses med behållning, och här finns mycket annat kring fado som är värt att ta del av, som Lissabons gamla teatermiljöer, uppfattningen om fadon som ett öde man inte kan undfly, eller Júlios tillrättavisningar av Ana Marias frasering när de övar tillsammans. Det kan vara frestande att se filmen som en berättelse om Amália Rodrigues själv. Också hon kom från en fattig stadsdel i Lissabon (Pena) och fick ett snabbt genombrott med åtföljande teaterframträdanden och brasilienturné. Men naturligtvis handlar den inte om Amália Rodrigues. Den handlar om en fiktiv sångerska, Ana Maria, och hennes svårigheter att hantera de problem som hennes talang för med sig. Och Amália Rodrigues är mycket, mycket bra i rollen.

Den som ser filmen som dvd har tillgång till engelska och franska översättningar. Men det kan vara lite knepigt att hitta dvd:n. Ljudkvaliteten är dessvärre inte förstklassig.

Fadon finner sin publik (2)

Fado på teatern

Luísa – gestalten i Eça de Queirós roman Kusin Basílio, som nämndes i förra delen – gick gärna på teatern. Lissabons teatrar i centrum blev snart en scen för fadons musiker. Det hände för första gången år 1869 då komedin Fado Ditoso uppfördes på Teatro da Trindade. I början skedde det i blygsam omfattning, men teatern blev med tiden en viktig, och förmodligen underskattad, utvecklingsmiljö för musiken. Dels kunde teatern ge musiker en försörjning, oftast i kombination med andra inkomstkällor, dels bidrog nyskrivna sånger för teaterscenen till att berika repertoaren.

Föreställningarna kallades revistas, en ganska ny teaterform som hade lanserats i mitten av seklet. Ordet revista har samma dubbelmening som det svenska revy; både tidskrift och en teaterföreställning med lättsmält innehåll som musik- och dansnummer och korta dramatiska avsnitt. Före radions, tevens och filmens tid blev sådana revistas en populär underhållning som det var billigt att ta del av och som vände sig till en bred publik ur medelklassen. Föreställningarna tog gärna upp lokala teman som publiken kunde identifiera sig med. Via teatern kom en ny publik till fadon, och den kom för att stanna. Lissabons teatrar erbjöd en tryggare miljö än de gamla stadsdelarna, som länge hade dåligt rykte för brottslighet, missbruk och prostitution.

Adelina Fernandes, fadosångerska på teatern under
 20- och 30-talen.

Av de musiker som befolkar fadons historia är det en del som är så starkt knutna till en lokal kafékultur att man svårligen kan tänka sig dem på en teaterscen. För andra blev teatern snabbt ett komplement till framträdanden på fadoställen och konserter. För en del – som sångerskorna Hermínia Silva, Fernanda Baptista och Anita Guerreiro – blev teatern den huvudsakliga arbetsmiljön under många år. En av de tidigast inspelade stjärnorna med en bred populartitet, Adelina Fernandes, var också en utpräglad teaterfadista. En teaterföreställning som bidrog till att sprida musiken var operetten História do Fado med text av Avelino de Sousa (1880– 1946) som uppfördes i Lissabon år 1931. Många kända musiker medverkade, däribland sångerskorna Maria Alice och Maria do Carmo. Även senare uppfördes flera operetter och revyer med fadon som huvudtema. Och teatern förblev en mycket viktig scen för fadon under lång tid.

På scenen ackompanjerades sångarna av den vanliga gitarrkonstellationen eller orkestrar i lokaler som var för stora för att gitarrklangerna skulle nå fram till publiken. Piano kunde komplettera. Många inspelningar av teaterfado har orkesterackompanjemang. Men det är egentligen omöjligt att säga om en fado har skrivits för scenen eller inte; allt hänger på arrangemang och framförande. Standardlåtar som Rosa Enjeitada, Que Deus Me Perdoe, O Meu Primeiro Amor, Lisboa Antiga och Fado da Sina komponerades ursprungligen för teaterscenen men har sedan dess använts i skiftande sammanhang.

Hermínia Silva.

I dag har teaterns betydelse för fadon avtagit, fastän själva teatrarna gärna nyttjas som konsertlokaler. Men också under senare år har en del artister presenterat fado i teatersammanhang och därvid uppträtt som både musiker och skådespelare, som i Filipe la Férias musikaler Amália och Fado, História de um Povo.

Det var teatermusiker som uppträdde under den första renodlade konserten med fado, vilken ägde rum år 1873.

Nästa del handlar om fado i radio och på film.