Sommarlov!

På midsommarafton inträffade den typiska svenska sommaren med mörka moln, skurar och kylande vindar. Då, i början av sommaren, hade vi redan genomgått en sommarlång värmeperiod med nästan oavbrutet solsken och bara lätta fjädermoln på himlen. Och så har det fortsatt på andra sidan midsommar.

Alla är förstås medvetna om nackdelarna med torkan och den strålande sommaren: skogsbränder, sinande brunnar, minskande skördar och så vidare. Men man kan inte göra mycket åt saken, så varför inte uppskatta tillståndet?

Det blir mycket tid utomhus. Strosande i staden, gärna i parker och vid vattendrag. En kopp kaffe på en uteservering. En bok i handen, läsning på en parkbänk. Glasskonsumtion på rekordnivå. Värmen sprider sig också inomhus, öpnna förnster ger ingen svalka ens nattetid. För den som inte behöver arbeta inställer sig en känsla av vila, nästan letargi. Det blir inte lika lockande att sitta vid datorn med någon syssla som till exempel att skriva nya bloggtexter.

Denna behagliga slöhet tycks ha spritt sig även till bloggens normala, mycket begränsade läsarkrets. Ovanligt få har besökt bloggen de senaste veckorna, fullt förståeligt. Därför tar nu bloggen ett kort sommarlov. Den som ändå vill hitta något att läsa där har över 600 gamla inlägg att ta del av. Och sommarlovet blir nog ganska kort, någon eller ett par veckor, delvis beroende på vädret. 

I stället för att sitta framför datorn kan vi titta på enstaka förbiglidande moln, blommor eller fåglar. Och lägga grunden till minnet av en sommar som kanske aldrig kommer att upprepas.

Bilder ur minnesdimman

Mörtsjön, Täby.

I denna blogg har jag publicerat många egna foton. Det har gått bra; här finns ingen redaktör, ingen nämnd som avgör vad som är av tillräckligt bra kvalitet. 

Söder Mälarstrand från Riddarholmen.

Nu tas mera foton än någonsin. Efter digitalkamerans genombrott behövde man inte längre bry sig om någon film och dess volymbegränsningar. Man tar så många bilder man vill och slänger de misslyckade. Mängden tagna bilder har ökat ytterligare sedan kameror byggdes in i mobiltelefoner. Och nu är det också lätt att sprida sina bilder till andra via sociala medier eller i en blogg som denna. Allt detta påverkar förstås vårt sätt att förhålla oss till bilder. 

Genom åren har jag avverkat sju åtta digitalkameror. Bilderna i detta inlägg är tagna med den allra första, inköpt 2001. Den hette Nikon Coolpix någonting. För sin tid var det en ganska fin kamera, en liten silvrig sak med tre megapixel och möjligheter att zooma fem gånger, medan de flesta andra kompakta digitalkameror då hade en eller två megapixel. Bilderna blev alltså jämförelsevis skarpa även om man förstorade dem till A4-format. Nu har alla digitalkameror, även de som ingår i mobiler, så många bildpunkter att det inte har något betydelse för skärpan. Bilderna blir skarpa även om de förstoras till A3-format, förutsatt att ljuset är bra och skakningsoskärpa undviks när man tar bilden.

Söder Mälarstrand.

Många tycker om att se bilder från det gamla Stockholm. Man kan jämföra med hur det ser ut på samma platser nu, vilka byggnader som ersatts av nya eller byggts om, hur kläderna som folk bär har förändrats, eller bilmodellerna, eller bussar och spårvagnar. De här bilderna är femton år gamla, tagna en novemberdag 2003. Inte särskilt länge sedan, och så mycket har inte hänt på de här platserna. Och detaljerna försvinner i dimman.

af Chapman, Skeppsholmen.

Dimma ger bra förutsättningar för bilder. Är man ute i naturen, som alltid är lite oförklarlig, så ter den sig ännu mera gåtfull. Vilka hemligheter gömmer sig i töcknet? Var det dimma de dagar då folktron befolkade berättelserna med älvor, huldror och andra mytiska varelser?

Mörtsjön, Täby.

Också det vardagliga synerna i staden blir förvandlade. Det är som om staden blir lite främmande, som om man vandrade omkring i en obekant miljö. Som om en välbekant gata plötsligt rymmer möjligheten att leda någon annanstans eller en byggnads konturer mjukas upp och omformas. Så med dimman kan vi se staden på ett annat sätt, som om vi inte var vana vid den och ännu inte är alla hemligheter på spåren.

Västerbron?

Tavlan på väggen: Elias Martin, Milton och hans två döttrar

Relief på Elias Martins gravsten

Elias Martin (1739–1818) är en av de mest betydande konstnärerna i Sverige under 1700-talet. Han fick tidigt en konstnärlig utbildning och for 1766 på en studieresa till Paris, där han studerade vidare för franska målare. Men Martin trivdes inte med den franska klassicismens stilideal och flyttade till London efter ett par år. I England stannade han ända till 1780, och han blev framgångsrik både som utövande konstnär, inte minst inom akvarelltekniken, och som pedagog. Ett tecken på hans framgång var att han blev associerad medlem i Royal Academy. Efter återkomsten till Stockholm blev han också med i Konstakademin och var flitigt verksam som lärare och konstnär, delvis på uppdrag av hovet. Han var en framträdande personlighet i kulturlivet och vän till både Bellman och Sergel. Men under sin ålderdom led han av både ekonomiska bekymmer och ögonproblem. Han är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

Elias Martin var en produktiv konstnär som arbetade med flera tekniker: oljemålningar, akvareller, tuschlaveringar, gravyrer. Han målade porträtt, till exempel av Bellman, en mängd landskap, långt innan friluftsmåleriet blev på modet i mitten av 1800-talet, och genrebilder (det brukar vara människor men inte porträtt eller bibliska ämnen, utan motiv av typ ”lekande barn”, ”hos frisören” eller ”skördefest på landet”). Den lilla bilden, mindre än en A4-sida i format, av Milton och hans döttrar, är en tuschlavering från Martins tid i England. Han har signerat den ”E. Martin” och skrivit titeln ”Milton and his two daughters”. Men den är inte daterad. 

Vem var Milton och varför avbildade Elias Martin honom? Det vet vi inte. Kanske var det ett beställningsarbete. Personerna är fint tecknade, men den ena flickans högerarm ser underlig ut. Är den så kort eller håller hon armen på ett besynnerligt sätt? Eller har konstnären slarvat? Milton är sysselsatt med ett arbete som kräver papper, penna och bläck, assisterad av sina döttrar. Vad han gör är oklart. Kanske är han en kunglig ämbetsman, en skatteindrivare, tulltjänsteman, sekreterare? Vem vet?