30 maj 2019

Statyer på stan – Lissabonspecial (3)

Praça do Comércio är ett stort torg som ligger intill Lissabons affärscentrum Baixa, med floden som fond. Det välbesökta torget är egentligen rätt ödsligt – här finns inga fontäner, ingen torghandel, ingen grönska. Det som finns är en staty av kung José I, som regerade då den katastrofala jordbävningen som förstörde stora delar av Lissabon utbröt 1755. Statyn av Machado de Castro är från 1775.



Trots att det stora torget är tomt så när som på statyn, är folklivet på och omkring det livligt. Här går flera buss- och spårvagnslinjer, ett färjeläge finns för båtarna som går till andra sidan floden, en metrostation (Terreiro do Paço) ligger i ett hörn av torget. De vackra gula byggnader som omger torget är nedtill fulla av restauranger. Vid Rua Augusta, en av Baixas affärsgator, finns en ståtlig portal, gjord av Varissino da Costa och rest 1875, med omsorgsfullt utförda dekorationer upptill.






Det är populärt att promenera längs vattnet. Här kan man få se statyer av mindre beständigt slag. Här finns skulpturer av stenar som de passerande nyfiket stannar till vid. Skulpturerna är inte till salu, men mannen som arbetar med dem tar gärna emot en slant som ersättning för nöjet att betrakta dem.



Ännu mindre beständiga är de skulpturer av sand som någon har gjort vid den lilla sandstranden nedanför torget. Även här välkomnas en liten slant som uppskattning.



Rua do Arsenal heter gatan där spårvagn och bussar har sina hållplatser. Om vi närmar oss gatan från torget och går åt vänster kommer vi snart till Lissabons stadshus med en öppen plats framför. En staty av modernare snitt, tyvärr utan uppgift om upphovsman, finns att beskåda här.



Uppe i Chiado, vid metrostationen som heter Baixa-Chiado, uppgång Largo do Chiado, finns en staty av poeten Fernando Pessoa, som jag nämnde i det första avsnittet i denna lilla serie blogginlägg. Han har sällskap av en annan, betydligt mindre berömd poet, António Ribeiro från 1500-talet. Ribeiro kallades O Chiado och bodde i det område där han står staty.



Till sist i detta avsnitt påminner jag om den märklige läkaren Sousa Martins, som en gång gjorde stora insatser för att bota tuberkulos bland Lissabons fattiga. Hans staty står i stadsdelen Pena, invid parken Campo dos Mártires da Pátria. Sousa Martins dyrkas ännu, som ett slags profant helgon. Folks tacksamhet visas i ett stort antal marmorplattor som omger statyn. Om Sousa Martins skrev jag i bloggen den 13 oktober 2017.




Flera statyer i Lissabon i kommande inlägg.


26 maj 2019

Cristina Branco på Uppsala Konsert & Kongress

Sångerskan Cristina Branco, som den 23 maj uppträdde på Uppsala Konsert & Kongress, har alltid varit en sökande artist som velat utveckla fadon, musikaliskt och textmässigt, och vidga dess uttryckssfär genom att lansera mycket nytt material. Hon har heller inte dragit sig för att träda över fadons gränser eller emellanåt sjunga på andra språk än portugisiska. Också med sin sofistikerade och eleganta sångstil har hon gått sin egen väg. Efter en verksamhet på skiva och scener under över tjugo år har hon samlat på sig en ansenlig repertoar ur vilken många varierade konsertprogram kan komponeras.



Cristina Branco sjöng under Uppsalakonserten flera renodlade fados, och det är ingen tvekan om att denna musik mottogs mest entusiastiskt av publiken i den till cirka tre fjärdedelar fullsatta lokalen. Hon kunde alltså lätt ha vunnit publikens gunst omedelbart genom att öppna med ett par handfasta fados. Men valde i stället uppförsbacken och inledde med ett knippe mer eller mindre nyskrivna sånger, som Eu por Enganar från det senaste albumet Branco (Universal 2018), den mjukt melodiska Alvorada från det närmast föregående Menina (Universal 2016) och titelsången från albumet Não Há Só Tangos em Paris (Universal 2011), plus några sånger som jag aldrig hört förut – kanske inslag i ett kommande album. Fina sånger, men obekanta för nästan alla i publiken. Hela konserten var på portugisiska med undantag för en sång på spanska och en på engelska.


Fadon kom tydligare in i programmet efter ungefär halva konserten. Dels ett par mera udda nummer, troligen skrivna just för Cristina Branco, och några mer välbekanta fados. Två av dem var traditionella, Fado Menor och Fado Tango, och båda sjöng hon i de textversioner som Amália Rodrigues lanserade, Os Meus Olhos São Dois Círios respektive  CansaçoÁgua e Mel, en komposition av Miguel Ramosär ingen traditionell fado men väl ett standardnummer.

Cristina Branco kompades av Luís Figueiredo, piano och rytminstrument, Bernardo Couto, portugisisk gitarr, och Bernardo Moreira, kontrabas. Kanske borde jag lägga till ordet troligen i påståendet; sångerskans presentationer av musikerna hördes inte genom applåderna och konsertarrangören tog slarvigt och nonchalant nog inte med namnen i sin information om konserten. Vanligen brukar en fadokonsert innehålla ett instrumentalnummer där särskilt gitarristerna får visa vad de kan, men det saknades under denna konsert. Kompmusikerna spelade entusiastiskt och skickligt men fick en något tillbakadragen roll. Det var sångerskan som var centralpunkt.


Och jag har sällan hört Cristina Branco sjunga så bra som denna kväll. Prestationens halt är imponerade med tanke på repertoarens variation och den tekniska utmaningen i en del av sångerna. Cristina Branco har haft massvis med konserter under många år och är en rutinerad, säker och avspänd scenartist, men med en stor noggrannhet i sin frasering och tonbildning. Hon var bra i allt hon sjöng, men särskilt till sin fördel i långsamma sånger med återhållet komp, som i den vackra Quando Julgas Que Me Amas, ett av extranumren. Där kan hennes klara, vackra röst vila på långa toner och röra sig genom känsliga, nyanserade melodislingor i en musik som erinrar om klassisk romans. Vid sådana ögonblick var publiken hänförd och man hade kunnat höra den omtalade knappnålen. 

En fin och omväxlande konsert med ett par udda och oväntade inslag i form av fågelkvitter och en falskspelande speldosa. En eloge till arrangören för en lugn och stabil ljussättning och scenbild. Lokalen är utmärkt för denna typ av konsert. Av bekvämlighetsskäl önskar jag Cristina Branco till Stockholm nästa gång, men Uppsala har en lokal som väl matchar de bästa i Stockholm, och det är inte så långt till Uppsala. Däremot finns en större publik i Stockholm – inte minst en portugisisk publik som inte hade hittat vägen till Uppsala denna kväll.

21 maj 2019

Statyer på stan – Lissabonspecial (2)

Fernando Botero är en internationellt berömd konstnär från Medellin i Colombia, representerad i flera städer med skulpturer med stora, mulliga former. I Lissabon finns Moderskap, en staty av en bastant dam med ett barn i famnen som kan ses i Edvard VII:s park. Den sträcker sig från trafikknuten Marquês de Pombal och norrut. Parken är egentligen en enda lång uppförsbacke från vars topp man har fin utsikt över Lissabon mot floden. Vill man titta åt ett annat håll så finns Boteros staty, ett verk från 1999, till beskådande.



Markisen av Bombal, eller Sebastião José de Carvalho e Melo, som han egentligen hette, var Portugals ledande statsman under en stor del av 1700-talet. Wikipedia skriver bland annat: ”Pombal blev en ivrig anhängare av upplysningstidensidéer. Han hade en lysande administrativ förmåga och genomdrev sina åtgärder med diktatorisk myndighet. Företrädande närmast storbourgeoisiens intressen, genomförde han en rad åtgärder i upplysningstidens anda, befordrade skolväsendet, reformerade rättskipningen, stabiliserade finanserna. Hans merkantilistiska handelspolitik främjade Portugals och koloniernas industri och handel. Hans organisatoriska talang nådde ryktbarhet genom hans insats vid återuppbyggningsarbetet efter jordbävningen I Lissabon 1755.”

Markisen står staty vid trafikplatsen som bär hans namn. Men man får se honom lite på avstånd eftersom han blickar ut över staden från toppen på en pelare. Fågeln på hans huvud ingår inte i skulpturen.




Men i piedestalens nedre del finns några figurer som man kan studera på närmare håll. Här handlar det om några av de vanliga invånare som markisen härskade över.



Staden förändras och även i Lissabons äldre stadsdelar finns det nya inslag. I den äldsta stadsdelen Alfama finns en byggnad som kallas Casa dos Bicos, uppförd under 1500-talet för skråväsendet och karakteristisk med en ojämn, taggig fasad. Numera hyser byggnaden José Saramago-stiftelsen som verkar för att sprida information om författarens verk. Torget där byggnaden ligger har nyligen fått namn efter Saramago. Detta efter att platsen i åratal har varit uppgrävd och full av byggnadsmaterial. Nu är arbetet klart och torget har blivit en plats med ett livfullt restaurangliv. Det hade varit intressant att veta vad den nya statyn på platsen heter och vem som gjort den, men som så ofta i Lissabon saknas uppgift om det i anslutning till statyn.






Cais do Sodré är en viktig plats för Lissabons kommunikationer, ändhållplats för en av metrolinjerna och utgångspunkt för lokaltågen till Cascais och färjor till orter på andra sidan floden. Ett par spårvagnslinjer och många busslinjer finns också här. I åratal har bussterminalen och kajen byggts om och först nyligen har röran förvandlats till en liten park invid bussterminalen och en utsiktsplats med bekväma bänkar vid kajen. Det ser trevligt ut. En ny staty har tagit plats i parken och man kan förstå att den har med Lissabon som sjöfartsstad att göra. 



Det har säkert också den staty och det mönster i gatstenen som sedan en kort tid finns vid Restauradores, precis intill en av nedgångarna till metron. Det är mitt i stadens centrum. Men vem som svarar för verket får man även här förbli okunnig om.



Till sist i detta avsnitt ett par levande statyer. De finns i de flesta storstäder och kan utgöra underhållande inslag i stadsbilden. Men just dessa statyer måste fångas i ögonblicket och den som återvänder för att beskåda dem på nytt kommer att finna att de har försvunnit efter några timmar. Båda dessa levande statyer är fotograferade i Lissabons gamla affärscentrum Baixa.




Flera statyer från den portugisiska huvudstaden i kommande avsnitt.



16 maj 2019

Statyer på stan – Lissabonspecial (1)

Lissabon är en ganska stor stad. För att vara en storstad är den för all del liten, ungefär som Stockholm med mindre än miljonen invånare i själva staden men över två miljoner i hela storstadsområdet. I Stockholm finns det många statyer, och det finns det förstås i Lissabon också. Portugisernas förkärlek för monument och kyrkor bidrar till det stora antalet eftersom de brukar vara dekorerade med statyer.

Lissabons centrala delar har inte genomgått lika drastiska förändringar som Stockholms under 1900-talet. Här ser man inga gigantiska bankpalats eller parkeringshus. Finns de, så får man leta efter dem. Här finns inte heller några skyskrapor. Det betyder att många av statyerna i centrum är gamla och representerar äldre konststilar. Men staden förändras, vilket är lätt att konstatera för den som återkommande besöker staden. Plötsligt kan man få syn på en staty som inte fanns där sist – som helt nyligen tillförts stadsbilden. 

En skillnad mellan Stockholms och Lissabons statyer är att man i Stockholm nästan alltid kan finna en upplysning om vem som gjort statyn, när vederbörande levde eller föddes samt när statyn kom på plats. I Lissabon ger de ett mera anonymt intryck, något som kommer att avspegla sig i blogginläggen. I stället för fullständiga sakuppgifter ger jag information om var man kan finna de olika statyerna. Men i det första fallet behövs det knappast.



Den stora statyn Cristo-Rei syns från hela Lissabon och ligger på andra sidan floden Tejo i Almada, en egen kommun. I ett blogginlägg från den 4 april 2018 har jag skrivit lite mer om statyn och hur man tar sig dit från Lissabonsidan.

Även Sjöfartsmonumentet i Belém är välkänt och ett av Lissabons mest fotograferade monument. Det utarbetades 1939 av arkitekten José Ângelo Cottinelli Telmo och skulptören Leopoldo de Almeida och färdigställdes 1960. Monumentet påminner om Portugals upptäcktsfärder till sjöss med entreprenören och initiativtagaren Henrik Sjöfararen längst fram. För att komma till Belém tar man spårvagn 15 eller pendeltåg från centrala Lissabon. Flera busslinjer finns också. Monumentet är synligt när man går ner mot floden. En hiss tar en till toppen, med fin utsikt över flodområdet.



En av Lissabons mest populära skulpturer är den som föreställer poeten Fernando Pessoa (1888–1935). Skulptören heter Lagoa Henriques. Statyn finns vid anrika Café Brasileira som funnits i över hundra år och ligger i stadsdelen Chiado. Det är lätt att ta tunnelbanan dit. Gå av vid Baixa-Chiado, uppgång Largo do Chiado. Väl uppe efter färden med alla rulltrapporna syns statyn intill kaféet. Det är populärt att bli fotograferad tillsammans med diktaren – men på denna bild är platsen intill ledig.



Varför finns det en staty av Frédéric Chopin i centrala Lissabon, närmare bestämt på den nedre delen av Avenida da Liberdade, östra sidan? Skulptören heter Bolesław Syrewicz och statyn var en gåva från Polens president till Lissabon 1912. Närliggande metrostationer är Restauradores och Avenida. 



Mera anonyma är resten av statyerna i det här avsnittet. Samtliga nedan befinner sig i eller vid Jardim da Estrela, en vacker park med tropisk växtlighet, fågeldammar och ett par kaféer intill den stora Estrelabasilikan. Parken ligger en bit utanför Lissabons absoluta centrum, och här är det spårvagn som gäller för den som inte vill gå till fots, linje 25 eller 28. Några busslinjer stannar också i parkens utkant och närmaste metrostation är Rato, varifrån man kan promenera några hundra meter. Den översta statyn av bondeparet finns just utanför parken, nära spårvagnens hållplats, resten inne i parken.




Flera Lissabonstatyer i kommande avsnitt.


11 maj 2019

Cristina Branco till Uppsala 23 maj

Fadosångerskan Cristina Branco har en trogen publik i Sverige efter många besök. I Stockholm har jag hört henne på Kulturhuset, Konserthuset, Fasching och – oftast – Södra Teatern. Att hon återkommer varje år beror inte på någon särskild förkärlek för en svensk publik utan på att vårt land ingår i en större turné med besök också i grannländerna. Nu är det snart dags igen – men inte i Stockholm denna gång, utan på Uppsala Konsert & Kongress den 23 maj.



Till Uppsala är det långt, tycker många stockholmare, dit kan man inte ta sig för att höra en artist som borde ha stannat till i huvudstaden i stället. Men Uppsala Konsert & Kongress har ett biljettpris som är lägre än vad Södra Teatern brukar ta, även med priset för tågresan inkluderat, så det får bli en liten utflykt till Uppsala den 23. För min egen del bidrar en viss nyfikenhet på den nya konsertsalen till beslutet.

Förra gången Cristina Branco var i Sverige och på Faching lanserade hon sin nya skiva Branco (Universal) och sjöng i huvudsak skivans innehåll. Flera av de sångerna låter inte som fado. Den här gången lanseras Cristina Branco som fadoartist, om än som en förnyare av fadon, och jag tror man kan vänta sig ett mera blandat innehåll. Mera fado helt enkelt.

När detta skrivs är de flesta biljetterna redan sålda, men det finns en del platser kvar. Hundratals, troligen tusentals, Uppsalabor arbetar i Stockholm och gör resan mellan städerna varje vardag. Så en enstaka resa borde vara överkomlig även för den som bor i Stockholm.

6 maj 2019

Maria Teresa de Noronha – ett mästerskap i fadon


Maria Teresa de NoronhaMaria Teresa de Noronha Integral. Edições Valentim de Carvalho/Museu do Fado, 6 cd + 1 dvd ***** 

I november förra året var det hundra år sedan Maria Teresa de Noronha (1918–93) föddes. Sångerskan, som av många betraktas som den största inom fadon efter Amália Rodrigues (1920–99), finns alltid tillgänglig på skiva med egna album och/eller som ett självklart namn i antologier med fadomusik. År 2006 utkom en samling med 74 av hennes inspelningar på fyra cd i ett elegant album med mycket information, Maria Teresa de Noronha (EMI Music Portugal). Eftersom det har varit omöjligt att få tag på i några år är en ny utgåva välkommen, Maria Teresa de Noronha Integral (Edições Valentim de Carvalho/Museu do Fado), som enligt uppgift är en komplett samling av allt hon spelade in. Det ryms på sex cd samt en dvd. 



I skuggan av Amália Rodrigues
Här finns 80 studioinspelningar, och då ska nämnas att några sånger spelades in fler än en gång. Hon sjöng samma sånger i radio och tv och på konserter. Sångerskans repertoar bestod av cirka 70–75 sånger, detta under en karriär på nära 35 år. En motsvarande komplett utgåva av Amália Rodrigues verk – som möjligen kommer när hon har sitt hundraårsjubileum nästa år – skulle kräva kanske tio gånger så många cd och omfatta hundratals sånger. Att de båda verkade samtidigt och var för sig utvecklade sina mycket olika tolkningssätt av fado gör en liten jämförelse närmast oundviklig.

Amália Rodrigues var en sökande, experimentell och expansiv artist med sinne för dramatik, avancerad sångteknik och intensiv texttolkning. Hon sjöng på fadohus, teatrar och konsertscener. Hon medverkade i åtta långfilmer och hade framgång också som skådespelerska. Hon sjöng inte bara fado utan även lantliga folksånger, glada marchas, schlagers och sånger på franska, engelska, spanska och italienska. Hon reste världen runt och gjorde Lissabons musik känd utomlands. Hennes märkligaste insats under mer än ett halvsekel var att hon genom samarbete med poeter och kompositörer tog fram hundratals nya sånger som kraftigt utvidgade fadons repertoar och uttryckssfär och förband den med den stora nationella poesin. I jämförelse med henne kan Maria Teresa de Noronha te sig konservativ, begränsad, inåtvänd och traditionsbunden. I samlingsutgåvan finns bara en sång, den religiösa Ave Maria da Serra, som inte är en fado. Det är också den enda inspelningen där kompet inte enbart består av gitarrer. Allt annat är fado i litet format – vanligen kring tre minuter – med en tydlig övervikt av traditionell fado.

En orsak till skillnaderna är säkert sångerskornas olika bakgrund. Amália Rodrigues kom från stadsdelen Pena i Lissabon, en del av den underklassmiljö som en gång skapade fadon. Redan i tonåren fick hon bidra till familjens försörjning genom att sälja frukt på stadens kajer, och sedan hennes sångtalang tidigt upptäckts blev musiken ett sätt att ordna försörjningen åt sig själv och sina närmaste. Maria Teresa de Noronha kom också från Lissabon och tillhörde en av Portugals äldsta aristokratiska familjer, och genom giftermålet med gitarristen och kompositören José António Sabrosa blev hon till och med grevinna. Hon var välbärgad och behövde aldrig sjunga för att försörja sig, och när rösten började svikta på 70-talet avslutade hon sin karriär med ett sista framträdande 1976. Hon kunde utan att snegla på möjliga inkomster koncentrera sig på den musik som intresserade henne mest, och det var den folkliga fadon från Lissabons fattigkvarter.



Fadon och aristokratin
Fadon hade haft en anknytning till vissa aristokratiska släkter sedan mitten av 1800-talet. Där utövades musiken i slutna kretsar, ofta påverkad av klassisk musik och med piano som ackompanjemang. Under Maria Teresa de Noronhas tid kunde mötet med en större publik inte ske på samma sätt som i dag, då musiker med rötterna i aristokratin verkar på samma villkor som andra. Fortfarande fanns en isolering kring den aristokratiska fadon. Hon sjöng på enstaka konserter, men uppträdde inte på fadohus eller krogar. Vanligt folk mötte henne indirekt genom skivinspelningar och radio, där hon under många år ledde ett program om fado i den statliga kanalen Emissora Nacional. För sångerskan själv bortföll det sociala inslaget med möten mellan musiker och publik i intim miljö, något som är en väsentlig del av fadokulturen, särskilt på amatörnivå.

Aristokratin skapade med tiden sånger utifrån sina intressen och värderingar. Så kallad fado marialva handlar ofta om ”sporter” som tjurfäktning och ridning. Flera av aristokratins fadistas var rojalister och lämnade i musik vittnesbörd om sin förkärlek för monarkin – i modern fado gör vissa av dem det fortfarande. Men Maria Teresa de Noronha tog aldrig upp dessa ämnen i sina sånger. Det var också ovanligt att hon sjöng om Lissabon eller olika stadsdelar, vilket ofta förekommer inom fadon sedan länge. Den enda stadsdel hon nämner är Mouraria, som i Mataram a Mouraria  (1961), en bitter vidräkning med skövlingen av området Baixa Mouraria, ett inslag i diktaturens planerade omvandling av staden.



Centrala fadoteman
Vad handlar hennes sånger då om? Sångtexterna finns inte med i någon av de två utgåvorna, men man kan förstå en hel del bara genom att granska titlarna. Minha Sina (mitt öde), Fado das Horas (timmarnas fado), Caminhos Sem Fim (vägar utan slut), Minha Mágoa (min smärta), Triste Fado (sorgsen fado), Minha Dor (min smärta), Mentira (lögn), Folhas Caídas (fallna löv), Gosto de Ti Quando Mentes (jag tycker om dig när du ljuger), Minha Cruz (mitt kors) och Minhas Penas (mina smärtor). Fado berövad all utstoffering, nedkokad till dess existentiella materia – kärlek och hat, sorg och längtan, smärta och ensamhet, tidens obevekliga gång och ödets makt. 

Amália Rodrigues förfogade över kraft och dramatisk intensitet. Dramatisk var även Maria Teresa de Noronha, men på ett mera återhållet och antydande sätt. I min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag 2013) beskriver jag hennes sångstil så här: ”En vacker sopranröst, jämn över hela registret, med förmåga att brodera linjer med intrikata ornament, utformade med en oöverträffad precision. Hade en unik behärskning av dynamiken, från skarpa accentueringar till knappt hörbara formuleringar. Musiken är full av spänningsskapande fördröjningar, pauser och tonfall som gör den ständigt skiftande, lite nervig. Den detaljrika och omsorgsfullt modellerade fraseringen kan tyda på att tolkningarna är väl genomtänkta, nästan komponerade.” Tillfrågad om vilken sångerska hon skulle vilja vara om hon inte var sig själv svarade Joana Amendoeira i en av bokens intervjuer: ”Maria Teresa de Noronha. För hennes känsla för sång och hennes stil. Hon var nästan som en kompositör, hon skapade sin egen stil för många fados och har påverkat många andra sångerskor.”



Noronhas musik var sällsynt enhetlig genom hennes verksamhet. Repertoaren genomgick inga drastiska förändringar, bara mindre tillägg, delvis med kompositioner av José António Sabrosa. Sångsättet förblev också oförändrat. Och i kompet förekom alltid musiker som samlades kring Raul Nery, portugisisk gitarr, i hans berömda Conjunto de Guitarras, däribland den ständige följeslagaren Joaquim do Vale på spansk gitarr, ofta också Joel Pina på basgitarr. Flera av hennes gitarrister tillhör de legendariska på fadons gitarrhimmel, och de spelar alltid lyhört, exakt och vältrimmat i samspel. Men samtidigt lite tillbakadraget. Bortsett från introduktioner, avrundningar och ett och annat mellanspel finns inga gitarrsolon. Instrumenten är alltid sångerskans stöd och samarbetspartner.

Uttolkare av Coimbras fado
Det enda betydande avsteget från Lissabons fado som Noronha gjorde var när hon 1962 utgav en EP med fyra sånger ut Coimbras fadomusik (och ytterligare en sång några år senare). Denna tradition vid universitetet i Coimbra hade varit en manlig angelägenhet, kvinnor sjöng inte Coimbrafado (fast det finns enstaka exempel med aristokratiska sångerskor redan före Noronha). Noronha gjorde det med uppenbart självförtroende, för Coimbrafadon följde med henne till radio- och tv-studiorna och konsertscenen. 

Coimbras fado är i flera avseenden väsensskild från Lissabons. Även gitarrspelet är annorlunda. Raul Nery och hans grupp behärskade det, men förstärkte vid inspelningarna med en känd gitarrist från Coimbra, João Bagão. Maria Teresa de Noronhas tolkningar av Coimbras musik är bland de bästa som finns att höra, och säkert har de varit en inspiration för andra sångerskor att ta upp Coimbras fado, låt vara att den fortfarande mest är en manlig musik.



Studio, radio, konsert och tv
Det är intressant att lyssna igenom den kompletta samlingen med Maria Teresa de Noronhas musik. Originalinspelningarna i studio, som här finns med på de tre första skivorna, är gjorda för EP- eller LP-skivor och i de äldsta fallen för 78-varvsskivor. Tiden är 1952–72. På några av inspelningarna finns ett eko som man skulle klara sig utan, men sådant var populärt på den tiden, och ljudet är ändå helt godtagbart. Det är fascinerande att lyssna på raden av små koncentrerade mästerstycken som avlöser varandra. Eftersom Noronha i hög grad nyttjade traditionella melodier och de är ganska lika varandra, kan musiken blir lite monoton i större sjok. Det mesta går i mediumtempo. Men kvaliteten är suverän och skivorna har en ovanlig jämnhet. Det är storslagen och outslitlig fado i litet format. Och i mängd.

Noronha sjunger likadant på de två skivorna med radioupptagningar. Men här är ljudkvaliteten mycket sämre, med en burkighet i klangen och många ovidkommande biljud. Eftersom hon sjunger samma sånger som i studioinspelningarna kan man faktiskt tycka att radioupptagningarna mest är med för fullständighetens skull. Men det var i radio som hennes musik först dokumenterades 1939. 

Skivan med konsertutdrag har kort speltid, bara 25 minuter. Sångerskan sjunger ett fåtal nummer från två konserter 1963 och en från 1970. Tydligen rörde det sig om konserter med flera medverkande sångartister. De två inslagen från 1963 har hygglig ljudkvalitet, medan ljudet från 1970 konstigt nog är uselt. I jämförelse med Amália Rodrigues, som har många skivor med publikupptagningar från olika scener i världen, är publikframträdandena alltså mycket knappa. 



Hela samlingen är dyr. Det som motiverar en investering i den är inte bara mängden förstklassig fado på skivorna ett till tre, utan också dvd:n med inspelningar från två tv-program 1959 och 1968. Visst kan man anse att varken kameramännen eller ljudteknikerna vid dessa tillfällen går till historien som världens mest briljanta. Men det är intressant att se Noronha sjunga, uppenbarligen med djup koncentration och känsla för ord och ton, och med ett avmätt kroppsspråk: inga gester eller rörelser, armarna vid sidan av kroppen. 



Aristokratin har genom åren bidragit med många duktiga sångartister och några betydande upphovsmän. Namn som Vicente da CâmaraJoão Ferreira-Rosa och Teresa Tarouca tillhör förvisso fadons historia. Men ingen är i närheten av Maria Teresa de Noronha, inte i betydelse, inte i konstnärligt uttryck. Det är något rörande med denna dam ur den yttersta societeten som ägnade hela sin musikaliska verksamhet åt att passionerat borra djupt i den folkliga musiken och poesin och med sin lite skarpa sopran skapa ett individuellt uttryck med elegans och formkänsla, men också med en nervighet och underliggande smärta och melankoli. I skuggan av världsstjärnan Amália Rodrigues skapade hon ett annat sätt att sjunga fado som varit en inspiration för många yngre sångerskor. Det är ett enastående mästerskap.



Mitt omdöme om utgåvan baseras främst på skivorna ett till tre samt dvd:n. Den som vill bekanta sig med Maria Teresa de Noronhas musik har mycket att finna på Youtube. Här är några smakprov.

Fado das Horas (1966)

Castanheiro (1966)

Minhas Penas (1972)
Minha Dor (1961)

Fado da Defesa (1972)

Caminhos Sem Fim (1959)

Minha Mágoa (1961)

Fado Hilário (Coimbrafado 1966)


1 maj 2019

I väntan på Coleção Berardo

André Banha heter konstnären bakom trappskulpturen. 




Museet Coleção Berardo i Lissabonstadsdelen Belém har en imponerande permanent utställning med modern internationell konst. Men här finns dessutom alltid separatutställningar, en del enkelt överblickbara och pedagogiskt genomtänkta, andra mera gåtfulla. Just nu visas utställningen WAIT, konst på temat väntan. Det låter onekligen svårfångat. Kanske kan museets egen presentation ge lite ledtrådar? Här är ett par väsentliga avsnitt ur den, i översättning till engelska.

To wait is an everyday action that, consciously or not, constantly intersects with various moments in our lives. Sometimes, waiting predicates an action; at other times, it happens in immobility. Prevailing over all circumstances of life, it becomes clearly visible in certain contexts; in others, it manifests itself subtly. For exemple, in a situation of minor importance, as when one waits for the bus, one’s expectations correspond to the logistic function that the bus serves. However, when one anxiously awaits the birth of a child, the feeling of expectancy can envelop all one’s actions and movements, feelings and emotions. Such a state, which is meaningful to the human life, is frequently surrounded by other allies, which belong to the category of feelings and sensations and test the subject’s limits: failure, error, frustration, guilt, desire, and need, for example.
/…/
More than creating a fatalistic view on the matter of waiting, this exhibition attempts to indicate ways that allow for a recovery of possibilities as diverse as the specifics of each peace – in media such as painting, photography, sculpture, installation or video – while also paying attention to their potential connections. WAIT proposes a journey with a scenic aura, intending to involve the spectators in an experience where they directly or indirectly become aware of the perception of time: the condition that acts on waiting and defines all its relational possibilities.The works suggest us several subject matters, such as desire, the tension between body and space, photography and death, memory, the confrontation with the impossible, and life in suspension.

Klart som korvspad, eller hur? Men även om sambandet mellan begreppet väntan och de utställda objekten kan verka underligt, kan de förstås avnjutas som de är, utan närmare förklaringar. De flesta verken har portugisiska upphovsmän.

Besökaren välkomnas av en samling blomsterbuketter vid ingången till utställningen. Sara & André heter konstnärerna från Lissabon som har gjort verket utan titel.



Målningar som avbildas kan ibland ge ett helt annat intryck i verkligheten. De här två målningarna på trä, Read och Modorra av Lissabonkonstmären Luísa Jacinto, är i verkligheten mycket små, mindre än en A5-sida. 




Från Santarém, en stad i Ribatejo, kommer konstnären João Ferro Martins, som svarar för en bronsskulptur, Agfamatic 55c, i naturlig storlek.



Cleaning Up the Vacuum #2 heter målningen utförd av António Olaio från Angola.



En skulptur utan titel visar upp vardagliga föremål som de flesta känner igen. Konstnären heter Gonçalo Barreiros. Uvertyren till operan Wilhelm Tell av Rossini är nämnd, och det är den som ligger på skivtallriken.



Rodrigo Tavarela Peixoto visar upp en stor fågel med namnet Crow. Men nog liknar den mera en korp än en kråka.



Red Power heter en skulptur som är en modell i skala 1:1 av en Ferrari Testarossa från 1984. Konstnären heter Paulo Mendes.



Ett videoverk på närmare fem minuter är Human Flag av Orlando Franco, ytterligare en portugisisk konstnär. Vad motivet har med väntan att göra får varje betraktare avgöra.



Dalila Gonçalves har ordnat mynt från olika länder i rader. Pontos de Fuga #1 heter verket som är helt färskt, från 2019.



Ett roligt videoverk är Dónde Dormir 5 (Palau) av spanjoren Eugenio Ampudia. Vi får se en man komma in i en konsertlokal med en flygel på scenen. Han klär av sig och lägger sig uppe på flygeln, somnar in och vaknar efter en stund, kliver upp, klär på sig och går därifrån. Det hela tar några få minuter och kan förstås inte återges här, så i stället tre stillbilder från förloppet.





Susana Anágua har gjort skulpturen i polerat järn, utan titel.



Tiago Baptista kommer från staden Leiria i Portugal och svarar för en stor akrylmålning utan titel.



Andres Serrano kommer från USA och är upphovsman till ett par målningar som ska ses tillsammans. De heter The Morgue (Rat Poison Suicide 2) och The Morgue (Infectious Pneumonia). Ordet morgue (bårhus) är välbekant för den som ser amerikanska tv-serier om rättsläkare och brottsundersökningar.




Till sist tre små foton av António Júlio Duarte, Júlia e Marta. Fotona togs fram under arbetet med en film, Colo (2015), av Teresa Villaverde.



Detta är bara några av de verk som kan ses på utställningen WAIT. Den som ser flera av dem kanske kommer närmare sambandet mellan väntan och konst.