Cristina Branco på Uppsala Konsert & Kongress

Sångerskan Cristina Branco, som den 23 maj uppträdde på Uppsala Konsert & Kongress, har alltid varit en sökande artist som velat utveckla fadon, musikaliskt och textmässigt, och vidga dess uttryckssfär genom att lansera mycket nytt material. Hon har heller inte dragit sig för att träda över fadons gränser eller emellanåt sjunga på andra språk än portugisiska. Också med sin sofistikerade och eleganta sångstil har hon gått sin egen väg. Efter en verksamhet på skiva och scener under över tjugo år har hon samlat på sig en ansenlig repertoar ur vilken många varierade konsertprogram kan komponeras.

Cristina Branco sjöng under Uppsalakonserten flera renodlade fados, och det är ingen tvekan om att denna musik mottogs mest entusiastiskt av publiken i den till cirka tre fjärdedelar fullsatta lokalen. Hon kunde alltså lätt ha vunnit publikens gunst omedelbart genom att öppna med ett par handfasta fados. Men valde i stället uppförsbacken och inledde med ett knippe mer eller mindre nyskrivna sånger, som Eu por Enganar från det senaste albumet Branco (Universal 2018), den mjukt melodiska Alvorada från det närmast föregående Menina (Universal 2016) och titelsången från albumet Não Há Só Tangos em Paris (Universal 2011), plus några sånger som jag aldrig hört förut – kanske inslag i ett kommande album. Fina sånger, men obekanta för nästan alla i publiken. Hela konserten var på portugisiska med undantag för en sång på spanska och en på engelska.

Fadon kom tydligare in i programmet efter ungefär halva konserten. Dels ett par mera udda nummer, troligen skrivna just för Cristina Branco, och några mer välbekanta fados. Två av dem var traditionella, Fado Menor och Fado Tango, och båda sjöng hon i de textversioner som Amália Rodrigues lanserade, Os Meus Olhos São Dois Círios respektive  Cansaço. Água e Mel, en komposition av Miguel Ramos, är ingen traditionell fado men väl ett standardnummer.

Cristina Branco kompades av Luís Figueiredo, piano och rytminstrument, Bernardo Couto, portugisisk gitarr, och Bernardo Moreira, kontrabas. Kanske borde jag lägga till ordet troligen i påståendet; sångerskans presentationer av musikerna hördes inte genom applåderna och konsertarrangören tog slarvigt och nonchalant nog inte med namnen i sin information om konserten. Vanligen brukar en fadokonsert innehålla ett instrumentalnummer där särskilt gitarristerna får visa vad de kan, men det saknades under denna konsert. Kompmusikerna spelade entusiastiskt och skickligt men fick en något tillbakadragen roll. Det var sångerskan som var centralpunkt.

Och jag har sällan hört Cristina Branco sjunga så bra som denna kväll. Prestationens halt är imponerade med tanke på repertoarens variation och den tekniska utmaningen i en del av sångerna. Cristina Branco har haft massvis med konserter under många år och är en rutinerad, säker och avspänd scenartist, men med en stor noggrannhet i sin frasering och tonbildning. Hon var bra i allt hon sjöng, men särskilt till sin fördel i långsamma sånger med återhållet komp, som i den vackra Quando Julgas Que Me Amas, ett av extranumren. Där kan hennes klara, vackra röst vila på långa toner och röra sig genom känsliga, nyanserade melodislingor i en musik som erinrar om klassisk romans. Vid sådana ögonblick var publiken hänförd och man hade kunnat höra den omtalade knappnålen. 

En fin och omväxlande konsert med ett par udda och oväntade inslag i form av fågelkvitter och en falskspelande speldosa. En eloge till arrangören för en lugn och stabil ljussättning och scenbild. Lokalen är utmärkt för denna typ av konsert. Av bekvämlighetsskäl önskar jag Cristina Branco till Stockholm nästa gång, men Uppsala har en lokal som väl matchar de bästa i Stockholm, och det är inte så långt till Uppsala. Däremot finns en större publik i Stockholm – inte minst en portugisisk publik som inte hade hittat vägen till Uppsala denna kväll.

Cristina Branco på Fasching

Den 9 maj hade Cristina Branco konsert på Fasching. Hon har varit i Stockholm många gånger, men detta var första gången hon uppträdde i jazzlokalen. Jämfört med Södra teatern, Konserthuset och Kulturhuset, där jag hört henne tidigare, erbjuder Fasching en intimare miljö där en del av åhörarna sitter just intill musikerna, och det kortare avtåndet mellan publik och artister påminner om fadohus i Lissabon, speciellt som en del av besökarna äter i anslutning till konserten. Jag tycker den här miljön är till fördel både för artister och publik, även om den innebär att publiken blir begränsad.

Cristina Branco sjöng till komp av Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Luís Figueiredo, klaviatur, och Bernardo Moreira, kontrabas, musiker som hon samarbetat med länge och som samspelar med stor lyhördhet. Konserten var ett inslag i en turné för att lansera den nya skivan Branco, som jag presenterade i bloggen den 12 april. Dagarna omkring den 9 maj uppträdde hon i våra grannländer, och många liknande konserter har tidigare ägt rum på kontinenten.

Branco innehåller enbart nyskrivna sånger, och Cristina Branco sjöng de flesta av dem. Det hade varit enklare att vinna publikens gunst genom att inleda med några välkända fadonummer, men Branco smeker inte publiken särskilt mycket medhårs utan väntade med standardrepertoar till konsertens andra hälft. Hon tog då upp två traditionella fados, Fado Menor och Fado Súplica, samt två sånger ur Amália Rodrigues repertoar, Água e Mel samt Esta Pena de Mim. Därtill en fado som hon lanserade för många år sedan, Sete Pedaços de Vento. Detta var egentligen allt som publiken kunde känna igen (de som inte hört Cristina Brancos fyra senaste album) under två timmars musik. Utöver materialet från Branco sjöng hon tre nummer ur den förra skivan Menina, ett från albumet Alegria (2013) och ett från Não Há Só Tangos em Paris (2011). (Samtliga album är utgivna av Universal.)

Av alla dessa nya sånger är det egentligen bara den vackra Alvorada och den muntra Boatos från Menina och Aula de Natação från Branco som har förutsättningar att sälla sig till standardrepertoaren. De övriga nya sångerna har publiken (de som inte har skivorna) troligen hört för sista gången. Cristina Branco har en avspänd och naturlig framtoning, men är en tekniskt driven sångerska, och många av hennes sånger är helt enkelt för knepiga att ta upp för andra artister och kanske också något obekväma för publiken. Hon sjöng som vanligt med en osviklig klar sopran med fin bärighet och vacker klang, uttrycksfullt med engagemang för texterna.

Kompet skiljer sig från fadons vanliga genom att den spanska gitarren saknas. Den ersätts av pianot, som emellanåt har samma funktion, att understryka rytmen, men det används också mera solistiskt. Detta är till men för den portugisiska gitarren, som hamnar på en mera undanskymd plats än normalt, och det känns lite som slöseri att en så skicklig och kreativ gitarrist som Bernardo Couto inte framhävs mera, till exempel med ett instrumentalnummer.

Cristina Branco är en oerhört rutinerad artist som alltid är noggrann och väl förberedd och hon sjunger praktiskt taget aldrig en falsk ton. Även om det borde gå en hel del slentrian i så många konserter med likartat innehåll uppträder hon ledigt, med charm och värme, något som lokal och publik påverkar – jag har bara hört en konsert med en Branco som lät oengagerad, och det var i ett ödsligt och avvaktande konserthus för över tio år sedan. Den eviga frågan om det verkligen är fado hon sjunger kan besvaras både med ja och nej. Men frågan känns ovidkommande när man hör henne sjunga till detta förnämliga komp. Hon är övertygande och intressant vad hon än sjunger. Hon är säkert tillbaka om något år med nya sånger, och en del äldre. Varför inte på Fasching igen?

Ny ”fado” på cd. Dulce Pontes

Dulce Pontes. Peregrinação. Ondeia 2 cd.

Dulce Pontes, född 1969, är en portugisisk sångerska som sedan länge är ett känt namn i hemlandet, en förebild och inspiratör för åtskilliga yngre sångerskor. Hon var en av dem som först tog sig an fadon efter dess nedgång på 70- och 80-talet och blev därmed en pionjär inom den så kallade nya fadon. Då, 1993, sjöng hon Amália Rodrigues sånger i arrangemang med elektroniska klanger. Numera kan man se de inspelningarna som vittnesbörd om den tidens förtjusning i ny teknik.

Dulce Pontes är egentligen inte fadosångerska. Hennes musik influeras från flera håll, och hon är själv livligt verksam som upphovsperson till både text och musik. På sitt nya album, bestående av två cd, finns bara två välkända fadosånger med, Amália Rodrigues och Carlos Gonçalves Grito och Ary dos Santos och Alain Oulmans Alfama. Den första skivan med texter på portugisiska inleds av Dulce Pontes egen textsättning av mellansatsen av Joaquin Rodrigos Concierto de Aranjuez. En annan spansk klassiker, Isaac Albeniz Asturias, är också textsatt, men på spanska och inleder den andra cd:n med enbart spanska texter. Utöver detta finns lite av varje: tangomelodier av Astor Piazzolla och Carlos Gardel, Coimbragitarristen Artur Paredes Bailados do Minho som låter som en rustik folkdans, flera av Dulce Pontes egna kompositioner, med mera.

Dulce Pontes är en bra sångerska med en genomträngande stark röst med stort (alltför stort för min smak) vibrato. Hennes sångteknik är obekymrad och hon använder den till att bända, pressa och närmast skulptera rösten för att få ett starkt uttryck. Då uppstår också en viss förkonstling och jag får känslan av att Pontes går in i olika roller, som i Piazzollas Maria de Buenos Aires. Arrangemangen är mycket varierade och en mängd musiker medverkar, men kompet håller sig i bakgrunden och det är ingen tvekan om att rösten står främst. Jag vill dock nämna gitarristen Daniel Casares, som spelar lysande i Asturias. Albeniz komponerade stycket för piano, men meningen var att pianot skulle härma gitarrens spelsätt och därför är det svårt invända mot att det arrangeras ”tillbaka” till gitarr. Dulce Pontes är lika glad i experiment som någonsin. Men i flera spår är bakgrunden så passiv eller stämningsbyggande att musiken stannar till och förlorar en melodisk och rytmisk framåtdrivande kraft.

Jag tycker alltså att detta är skickligt genomfört men ofta i knepigaste laget. Några spår är jag emellertid förtjust i. José Afonsos Grândola, Vila Morena är en kampsång mot diktaturen och för revolutionen 1974 och den fick en symbolisk roll under dagarna i april då revolutionen fällde diktaturen. Normalt är den taktfast och bestämd, en sång att sjungas på politiska möten. Med sångpålägg, långsamt tempo och ett litet eko ger Dulce Pontes den en nästan sakral prägel. Vackert och oväntat. Jag gillar också Carlos Gardels Volver där en portugisisk gitarr (Fernando Silva) håller musiken samman och driver på. Och Bailados do Minho låter som en uppfriskande djupdykning i folkmusiken. Och att höra Joaquin Rodrigos berömda gitarrstycke sjungas, på portugisiska dessutom, är faktisk intressant.

Normalt förser jag beskrivningarna av nya skivor med asterisker som ett omdöme. Denna gång avstår jag från detta, albumet pekar åt olika håll och är svårt att sammanfatta. Och citattecknen i rubriken betyder att det inte är en fadoskiva men att fadon finns med i den musikaliska palett som Dulce Pontes arbetar med, utan minsta rädsla för att bryta mot konventioner eller pröva nytt.