Sångerskan Cristina Branco, som den 23 maj uppträdde på Uppsala Konsert & Kongress, har alltid varit en sökande artist som velat utveckla fadon, musikaliskt och textmässigt, och vidga dess uttryckssfär genom att lansera mycket nytt material. Hon har heller inte dragit sig för att träda över fadons gränser eller emellanåt sjunga på andra språk än portugisiska. Också med sin sofistikerade och eleganta sångstil har hon gått sin egen väg. Efter en verksamhet på skiva och scener under över tjugo år har hon samlat på sig en ansenlig repertoar ur vilken många varierade konsertprogram kan komponeras.
Cristina Branco sjöng under Uppsalakonserten flera renodlade fados, och det är ingen tvekan om att denna musik mottogs mest entusiastiskt av publiken i den till cirka tre fjärdedelar fullsatta lokalen. Hon kunde alltså lätt ha vunnit publikens gunst omedelbart genom att öppna med ett par handfasta fados. Men valde i stället uppförsbacken och inledde med ett knippe mer eller mindre nyskrivna sånger, som Eu por Enganar från det senaste albumet Branco (Universal 2018), den mjukt melodiska Alvorada från det närmast föregående Menina (Universal 2016) och titelsången från albumet Não Há Só Tangos em Paris (Universal 2011), plus några sånger som jag aldrig hört förut – kanske inslag i ett kommande album. Fina sånger, men obekanta för nästan alla i publiken. Hela konserten var på portugisiska med undantag för en sång på spanska och en på engelska.
Fadon kom tydligare in i programmet efter ungefär halva konserten. Dels ett par mera udda nummer, troligen skrivna just för Cristina Branco, och några mer välbekanta fados. Två av dem var traditionella, Fado Menor och Fado Tango, och båda sjöng hon i de textversioner som Amália Rodrigues lanserade, Os Meus Olhos São Dois Círios respektive Cansaço. Água e Mel, en komposition av Miguel Ramos, är ingen traditionell fado men väl ett standardnummer.
Cristina Branco kompades av Luís Figueiredo, piano och rytminstrument, Bernardo Couto, portugisisk gitarr, och Bernardo Moreira, kontrabas. Kanske borde jag lägga till ordet troligen i påståendet; sångerskans presentationer av musikerna hördes inte genom applåderna och konsertarrangören tog slarvigt och nonchalant nog inte med namnen i sin information om konserten. Vanligen brukar en fadokonsert innehålla ett instrumentalnummer där särskilt gitarristerna får visa vad de kan, men det saknades under denna konsert. Kompmusikerna spelade entusiastiskt och skickligt men fick en något tillbakadragen roll. Det var sångerskan som var centralpunkt.
Och jag har sällan hört Cristina Branco sjunga så bra som denna kväll. Prestationens halt är imponerade med tanke på repertoarens variation och den tekniska utmaningen i en del av sångerna. Cristina Branco har haft massvis med konserter under många år och är en rutinerad, säker och avspänd scenartist, men med en stor noggrannhet i sin frasering och tonbildning. Hon var bra i allt hon sjöng, men särskilt till sin fördel i långsamma sånger med återhållet komp, som i den vackra Quando Julgas Que Me Amas, ett av extranumren. Där kan hennes klara, vackra röst vila på långa toner och röra sig genom känsliga, nyanserade melodislingor i en musik som erinrar om klassisk romans. Vid sådana ögonblick var publiken hänförd och man hade kunnat höra den omtalade knappnålen.
En fin och omväxlande konsert med ett par udda och oväntade inslag i form av fågelkvitter och en falskspelande speldosa. En eloge till arrangören för en lugn och stabil ljussättning och scenbild. Lokalen är utmärkt för denna typ av konsert. Av bekvämlighetsskäl önskar jag Cristina Branco till Stockholm nästa gång, men Uppsala har en lokal som väl matchar de bästa i Stockholm, och det är inte så långt till Uppsala. Däremot finns en större publik i Stockholm – inte minst en portugisisk publik som inte hade hittat vägen till Uppsala denna kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar