 |
| André Banha heter konstnären bakom trappskulpturen. |
Museet Coleção Berardo i Lissabonstadsdelen Belém har en imponerande permanent utställning med modern internationell konst. Men här finns dessutom alltid separatutställningar, en del enkelt överblickbara och pedagogiskt genomtänkta, andra mera gåtfulla. Just nu visas utställningen WAIT, konst på temat väntan. Det låter onekligen svårfångat. Kanske kan museets egen presentation ge lite ledtrådar? Här är ett par väsentliga avsnitt ur den, i översättning till engelska.
To wait is an everyday action that, consciously or not, constantly intersects with various moments in our lives. Sometimes, waiting predicates an action; at other times, it happens in immobility. Prevailing over all circumstances of life, it becomes clearly visible in certain contexts; in others, it manifests itself subtly. For exemple, in a situation of minor importance, as when one waits for the bus, one’s expectations correspond to the logistic function that the bus serves. However, when one anxiously awaits the birth of a child, the feeling of expectancy can envelop all one’s actions and movements, feelings and emotions. Such a state, which is meaningful to the human life, is frequently surrounded by other allies, which belong to the category of feelings and sensations and test the subject’s limits: failure, error, frustration, guilt, desire, and need, for example.
/…/
More than creating a fatalistic view on the matter of waiting, this exhibition attempts to indicate ways that allow for a recovery of possibilities as diverse as the specifics of each peace – in media such as painting, photography, sculpture, installation or video – while also paying attention to their potential connections. WAIT proposes a journey with a scenic aura, intending to involve the spectators in an experience where they directly or indirectly become aware of the perception of time: the condition that acts on waiting and defines all its relational possibilities.The works suggest us several subject matters, such as desire, the tension between body and space, photography and death, memory, the confrontation with the impossible, and life in suspension.
Klart som korvspad, eller hur? Men även om sambandet mellan begreppet väntan och de utställda objekten kan verka underligt, kan de förstås avnjutas som de är, utan närmare förklaringar. De flesta verken har portugisiska upphovsmän.
Besökaren välkomnas av en samling blomsterbuketter vid ingången till utställningen. Sara & André heter konstnärerna från Lissabon som har gjort verket utan titel.
Målningar som avbildas kan ibland ge ett helt annat intryck i verkligheten. De här två målningarna på trä, Read och Modorra av Lissabonkonstmären Luísa Jacinto, är i verkligheten mycket små, mindre än en A5-sida.
Från Santarém, en stad i Ribatejo, kommer konstnären João Ferro Martins, som svarar för en bronsskulptur, Agfamatic 55c, i naturlig storlek.
Cleaning Up the Vacuum #2 heter målningen utförd av António Olaio från Angola.
En skulptur utan titel visar upp vardagliga föremål som de flesta känner igen. Konstnären heter Gonçalo Barreiros. Uvertyren till operan Wilhelm Tell av Rossini är nämnd, och det är den som ligger på skivtallriken.
Rodrigo Tavarela Peixoto visar upp en stor fågel med namnet Crow. Men nog liknar den mera en korp än en kråka.
Red Power heter en skulptur som är en modell i skala 1:1 av en Ferrari Testarossa från 1984. Konstnären heter Paulo Mendes.
Ett videoverk på närmare fem minuter är Human Flag av Orlando Franco, ytterligare en portugisisk konstnär. Vad motivet har med väntan att göra får varje betraktare avgöra.
Dalila Gonçalves har ordnat mynt från olika länder i rader. Pontos de Fuga #1 heter verket som är helt färskt, från 2019.
Ett roligt videoverk är Dónde Dormir 5 (Palau) av spanjoren Eugenio Ampudia. Vi får se en man komma in i en konsertlokal med en flygel på scenen. Han klär av sig och lägger sig uppe på flygeln, somnar in och vaknar efter en stund, kliver upp, klär på sig och går därifrån. Det hela tar några få minuter och kan förstås inte återges här, så i stället tre stillbilder från förloppet.
Susana Anágua har gjort skulpturen i polerat järn, utan titel.
Tiago Baptista kommer från staden Leiria i Portugal och svarar för en stor akrylmålning utan titel.
Andres Serrano kommer från USA och är upphovsman till ett par målningar som ska ses tillsammans. De heter The Morgue (Rat Poison Suicide 2) och The Morgue (Infectious Pneumonia). Ordet morgue (bårhus) är välbekant för den som ser amerikanska tv-serier om rättsläkare och brottsundersökningar.
Till sist tre små foton av António Júlio Duarte, Júlia e Marta. Fotona togs fram under arbetet med en film, Colo (2015), av Teresa Villaverde.
Detta är bara några av de verk som kan ses på utställningen WAIT. Den som ser flera av dem kanske kommer närmare sambandet mellan väntan och konst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar