Ny fado på cd: Pedro Moutinho

Pedro Moutinho. Um Fado ao Contrário. EGEAC/Museu do Fado. ****

Pedro Moutinho är sedan länge en av de ledande sångarna inom modern fado med en fin röst och ett personligt sångsätt. Många av hans inspelningar är återhållna, lågmälda och förtroliga, men han har också röstresurser att markera med kraft, vilket oftare sker när han sjunger inför publik. På flera skivor har han serverat en traditionellt orienterad fado till det vanliga gitarrkompet. Det är utmärkta album, men de är också ganska lika varandra. Så det är förklarligt att han vill pröva något nytt och annorlunda. Både albumet och den inledande sången heter Um Fado ao Contrário, en ”motsatt” fado.

Det som är nytt i denna utgåva är främst instrumenteringen. De vanliga gitarrerna finns med: Ângelo Freire på portugisisk gitarr, Pedro Soares på spansk gitarr, medan basgitarren hanteras av Daniel Pinto. Dessutom tillkommer på vissa spår piano, elgitarr och slagverk. Piano har jag ingenting emot i fadon, särskilt inte om det trakteras av en så skicklig pianist som Filipe Raposo. Men elgitarr och slagverk är onödiga där och tillför inte något väsentligt. Men på den här skivan är deras närvaro ganska försynt och klangerna är väl integrerade i ljudbilden. De är alltså inte särskilt störande. Över huvud är det lätt att känna igen Pedro Moutinho, och helheten är betydligt mindre ”motsatt” än vad titeln säger.

Pedro Moutinho har alltid sjungit traditionell fado och det gör han här också i några spår. En äldre text av Fernando Farinha, Maldição, framförs till en annan melodi än den Farinha själv sjöng. Till flera av sångerna är den produktiva Amélia Muge upphovskvinna, antingen till texten eller musiken eller båda delarna. De är en trevlig och väl varierad sammanställning av sånger, tyvärr med en sammanlagd speltid som är i kortaste laget. Mest till sin fördel tycker jag Pedro Moutinho är i långsamma nummer med en lite sydlig melodisk sötma och känslighet, som Força do Mar och Não Sei Se a Tristeza É Triste. Som helhet är det en utmärkt fadoskiva som för mig inte riktigt klarar jämförelsen med de närmast föregående, både på grund av speltiden och det tidigare gitarrkompet. Även om musikerna spelar fint och Pedro Moutinho sjunger lika bra som någonsin.