Tema med variationer: Vårfado i Lissabon

Lissabon i månadsskiftet mars/april kan bjuda på solsken, sommarvärme och blå himmel, och så var det i år. Trots att tiden inte är någon högsäsong för turismen bildas det redan köer vid några av de mest attraktiva sevärdheterna, som vid Castelo, borgen med hänförande utsikt över staden, och Santa Justa-hissen som förbinder stadsdelarna Baixa och Bairro Alto i centrum. Under de drygt femton år som jag återkommande besökt Lissabon är just den ökande turismen en av de viktigaste förändringarna, medan själva staden ser ungefär likadan ut som förr. Att besöka Lissabon under högsäsongen i augusti-september innebär köer och trängsel liksom högre priser på hotellrum. Under vintern kan Lissabon däremot vara billigt och behagligt, även om risken för regn är större.

Utbudet av fadomusik har ökat kraftigt under senare år. Den som strosar genom stadsdelarna Alfama och Bairro Alto under kvällen hittar massvis med fadoställen, en del med inkastare som försöker dra till sig besökare med löftet om att just deras ställe har den bästa fadon i staden. Man kan höra sångarnas röster som tränger ut på gatan – kraftiga kvinnliga röster med stora dallrande vibraton eller sträva mansröster som osäkert söker efter rätt toner och alltför ofta missar dem. Intrycken är inte lockande. Så länge som folk åkt till Lissabon för att lyssna till fado har man talat om fadohusen som turistfällor, och turistfällorna är nu flera än någonsin. Men, icke att förglömma, det finns mycket bra, seriös fado att höra i Lissabon, och i och med det stora inflödet av begåvade unga musiker är också de hörvärda artisterna många.

Maria Emília Reis.

De bästa fadoställena har inga inkastare utan får sina kunder tack vare sitt goda rykte. Professionella musiker uppträder på restauranger med ganska högt prisläge. Säg 50–90 euro för den som äter förrätt, varmrätt och dessert med vin och kaffe. Musikerna får betalt för att framträda, det är helt enkelt deras jobb, vilket är en bidragande orsak till prisnivån, plus att flera sångare är på plats varje kväll. Besökarna är i stor utsträckning turister eftersom portugiserna mera sällan har råd. Men en fadomiddag är en vanlig födelsedagspresent, eller något man kostar på sig när man får besök av släktingar från landet. Och turisterna å sin sida går knappast heller ut på dyra krogar hemmavid mer än tillfälligtvis. Som kontrast finns de enkla, åtskilligt billigare ställena med fado vadio, amatörfado, som förekommer på många ställen. Samt krogar som befinner sig någonstans mitt emellan på skalan.

Här behövs ett par brasklappar.
1) Ett högt pris är ingen garanti för bra fado. Det bästa är att välja ett välrenommerat ställe och försöka ta reda på vilka artister det har tillgång till – några har egna hemsidor med uppgift om det. Sedan är det bra att undersöka vilka som framträder den aktuella kvällen. Det förutsätter förstås att man känner till artisterna och vet vilka man gillar.
2) Amatörfado kan vara mycket hörvärd och det finns gott om amatörsångare som sjunger med känsla, bra röster och fin publikkontakt. Alla börjar som amatörer och amatörkulturen är en förutsättning för en mera professionell musik. Det är bland amatörerna som fadon är som mest folkmusik, och amatörtraditionen är stark och rik i Lissabon.

Rodrigo Costa Félix.

Under en vecka besökte jag och två vänner flera ställen av olika slag. Utfallet var gott, vi hade nog lite tur. Vi började en torsdagskväll med Clube de Fado i Alfama, en välskött krog som under många år haft ett gott rykte för både musik och mat. En kväll här kan bli en fin och prisvärd upplevelse, särskilt om man får platser nära musikerna. Denna kväll framträdde fyra sångartister: Maria Emília Reis, Maria Ana Bobone, Rodrigo Costa Félix och Joana Amendoeira till komp av fadohusets ägare Mário Pacheco, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Paulo Paz, kontrabas. Samtliga välkända och dokumenterade på många skivinspelningar. Alla sångarna sjöng fyra sånger var, dessutom fyra extranummer av Joana Amendoeira.

Maria Ana Bobone.

Maria Emília Reis är en ung sångerska vars fina debutskiva jag skrev om i bloggen den 25 november 2018. Maria Ana Bobone har varit med sedan 90-talet, har en musik- och sångutbildning i botten, sjunger musikaliskt och sobert med vacker röstklang. Rodrigo Costa Félix står för en mera rustik och enkel fado med starka band till traditionen. Även han har många års rutin och är, till skillnad från Bobone, uppväxt med fadon sedan barndomen. Joana Amendoeira är en av de mest kända nutida sångerskorna, flitigt verksam på många scener och med nio fadoalbum bakom sig. Det finns starkare röster och sångtekniskt mer drivna sångerskor, men hennes vänliga, empatiska framtoning och varma engagemang gör henne till en speciell personlighet på fadoscenen. Om Clube de Fado skrev jag i bloggen den 28 december 2013.

Joanas röst kom vi att få höra mera av redan nästa dag, då hon sjöng på Mascote da Atalaia i Bairro Alto till komp av Sandro Costa, portugisisk gitarr, och Miguel Ângelo Costa, spansk gitarr. Mascote da Atalaia är ett favoritställe som jag besökt många gånger. Litet och enkelt serverar man hygglig mat till rimligt pris – en hel middag från förrätt till kaffe för 25 euro, inklusive vin eller öl, exempelvis. Varje kväll uppträder en sångartist och två gitarrister som annonseras på Facebook. Kvällen indelas i två pass, sju till nio eller nio till elva. Man förmodas alltså stanna två timmar, och så mycket längre vill man inte heller sitta på de små hårda pallar som erbjuds. Många av de ledande sångartisterna i dag tycker om att uppträda i denna enkla lokal, viket kan tyckas egendomligt eftersom de säkert är efterfrågade och kan få bättre betalt på andra håll. Joana sjöng under vårt pass några sånger åt gången vid två tillfällen, kompletterad av ett par amatörer som tog plats emellan.

Joana Amendoeira.

Lördagen ägnades åt Adega Machado i Bairro Alto, en krog med anor från 1937 men renoverat för några år sedan. Här sjunger två av de bästa sångarna i dag, Pedro Moutinho och Marco Rodrigues, men man ska ha tur om båda är på plats samma kväll. Under vårt besök var Pedro där, i särklass av de fyra sångarna som i övrigt utgjordes av den hörvärda Isabel Noronha samt de något blekare Carla Pires och Nadine. Kompet med Sérgio Costa, portugisisk gitarr, Nelson Aleixo, spansk gitarr, och Frederico Gato, basgitarr, fungerade väl. Krogen tillhör de dyrare, men erbjuder några fasta menyer med vilka man kan komma lite billigare undan. Om Adega Machado skrev jag i bloggen den 5 januari 2014.

Pedro Moutinho.

Söndagseftermiddagen ägnades åt A Tasca do Jaime i stadsdelen Graça, en enkel bar för amatörfado. Turister hittar förvisso dit, men publiken utgörs mest av boende i området. Så genuint och folkligt som någon kan begära alltså. Under fadopasset uppträdde ett tiotal sångare till komp av Paulo Silva, portugisisk gitarr, och Duarte Nunes, spansk gitarr, den senare son till paret Nunes som driver stället samt en mindre krog som heter likadant och har amatörfado i Alfama. Vanligen dominerar männen bland sångarna på stället, men just denna söndag minns jag mest för ett par sångerskor med fina röster och starkt engagemang. Mera om A Tasca do Jaime finns i en gammal bloggtext från den 1 januari 2014.

Anonym – men bra! – amatörsångerska på A Tasca do Jaime.

Under måndagskvällen återvände vi till Mascote da Atalaia eftersom sångerskan Tânia Oleiro hade meddelat mig att hon skulle sjunga där. Vilket hon gjorde till förnämligt komp av Pedro Amendoeria, portugisisk gitarr, och Pedro Pinhal, spansk gitarr. Tânia Oleiro har sjungit fado länge parallellt med sitt arbete som lärare, men har bara givit ut en skiva (som jag skrev om i bloggen den 17 januari 2017). Hon är emellertid ännu mera till sin fördel i verkligheten och tillhör i dag de allra bästa sångerskorna i fadon med en ovanligt vacker röst och en sångstil som utnyttjar dynamiska kontraster, från det knappt hörbara till mer artikulerat utspel. Hennes sångstil är lyrisk och koncentrerad. Den som vill höra Tânia Oleiro har goda möjligheter eftersom hon regelbundet uppträder även på fadokrogarna Mesa de Frades i Alfama och Maria da Mouraria i Mouraria.

Tânia Oleiro.

Tisdagen blev en annorlunda och ny upplevelse. Något som heter Real Fado – jag vet inte om detta är ett företag, en förening eller ett projekt – har konserter med fado i stadsdelen Principe Real tre kvällar i veckan. En del rätt kända sångare har tidigare medverkat. Dock var sångaren Zé Maria Souto Moura en ny bekantskap när han hade en kort konsert på knappt en timme i Pavilhão Chinês (kinesiska paviljongen), kompad av Dinis Lavos, portugisisk gitarr, och João Filipe, spansk gitarr. Sångaren, som sjöng ett tiotal sånger i traditionell stil, var tillräckligt bra för att motivera det rätt dryga inträdet på tjugo euro, och gitarristerna ännu bättre. Ett glas vin ingick, och dessutom var den märkliga miljön – ett par stora rum fyllda med tusentals kinesiska föremål, alltifrån leksaker och prydnadssaker till skulpturer och textilier, två biljardbord och sköna fåtöljer för lyssnarna – väl värd att se. Real Fado har inte funnits särskilt länge. Jag hoppas det finns en framtid för projektet (eller vad det nu är) och tycker det är värt att rekommendera.

Gitarristerna på Real Fado.

Avslutningsdagen onsdag erbjöd flera lockande alternativ och turligt nog valde vi att återvända till Clube de Fado där vi åter kunde höra Maria Emília Reis och Joana Amendoeira (som hade hoppat in som ersättare för en sångare som inte dök upp). Vidare Carlos Leitão, som också spelade spansk gitarr tillsammans med brodern Henrique Leitão på portugisisk gitarr. Och slutligen sångerskan Carolina, förr känd som Lina Rodrigues. Carolina har en vacker röst, ett passionerat uttryck, naturlig känsla för dynamik, frasering och rytm samt ett delikat kroppsspråk. De två skivor hon hittills utgivit är bra, men hon kommer mycket bättre till sin rätt inför en lyssnande publik. Jag har hört henne flera gånger på Clube de Fado och tycker att hon med större rutin och självförtroende har utvecklats till en av de allra bästa sångerskorna i dagens fado. Kanske veckans höjdpunkt. Efter henne kom Maria Emília och Joana tillbaka med fyra sånger vardera – vackert i den förtätade stämning som kan uppstå även på en större restaurang när merparten av besökarna har försvunnit, alla har ätit klart och kan samla sig kring musikerna och koncentrera sig på deras kommunikation med lyssnarna.