Konst för pendlare (3)

De flesta av konstverken som finns till beskådande på de nya pendeltågstationerna Stockholm City och Stockholm Odenplan är stora. Så stora att de kan bli svåra att överblicka för den som passerar. Konstintresserade kan därför rekommenderas en tur runt stationerna med en kunnig guide som kan förklara hur de är tänkta.

Här tar jag bara upp tre av de fjorton konstverken. Det tredje och sista är Lars Arrhenius Cuckoo Clock på Stockholm City. Detta är inte särskilt stort, fyra meter brett och två meter högt. Men konstverket är placerat på en plats där många ser det, där den långa rulltrappan som börjar vid tunnelbanespärrarna under centralen når det lägre planet.

Cuckoo Clock är ett videokonstverk. Sådana kan jag ha lite svårt för. En vanlig tavla eller skulptur tar sin plats i rummet, ett videoverk tar dessutom sin plats i tiden. För att förstå det eller tycka om det kanske man behöver vänta ut det, lägga ner några minuter eller mer. Jag tycker emellertid inte att den roliga svartvita klockan på Stockholm City kräver det. Det räcker med en kort stund. Den kräver inte rynkade pannor eller förkunskaper för att vara uppiggande. Placerad på en plats där folk hela tiden rör sig mellan perronger, rulltrappor och gatuplan ska den kunna ge något även till den jäktade. Och det händer något i bilden hela tiden.

Det ska sägas att även om Lars Arrhenius är upphovsman, så svarar Karl Sandzén för animationerna.

På sin sida med information om konst i anslutning till Stockholms kollektivtrafik beskriver SL videoverket så här: ”Animationen är 24 timmar lång och gestaltar olika händelser på Centralstationen under ett dygn. Filmen visar station Stockholm City i genomskärning. Längst ned ser vi plattformen, där pendeltågen passerar med jämna mellanrum. Där ovanför ligger det centrala mellanplanet där vi själva befinner oss när vi betraktar verket. I mitten syns källarvåningen på byggnaden ovanför med ett gym. På Vasagatan passerar olika trafikanter och fordon förbi och i kontorsbyggnaden ovanför sitter människor framför sina datorer och arbetar under kontorstid. På kvällen börjar de i stället äta och dricka. Vid varje heltimme händer det något speciellt i animationen precis som i ett klassiskt gökur, exempelvis kanske alla gör vågen under en minut. Verket kan också läsas som en klocka, där filmens längd motsvarar ett dygn.”