Museu nacional de arte antiga, Lissabon (1)

Museu nacional de arte antiga – Nationalmuseet för gammal konst – är väl inte det som den genomsnittlige besökaren i Lissabon prioriterar högst. Det mest kända konstmuseet med både äldre och moderna objekt är Gulbenkianmuseet, och den som föredrar modern konst kan välja det centralt belägna Museu do Chiado (portugisisk konst) eller Coleção Berardo i Belém (internationell konst). Museu nacional de arte antiga är i stället ett museum som kan komma ifråga när man redan har sett de övriga, eller för den som föredrar äldre konst. 

Det är emellertid ett fint och mycket sevärt museum, beläget i stadsdelen Santos i den västra delen av Lissabon. Buss 727 går från stadens centrum och har en hållplats vid museet, som på kort gångavstånd även har flera andra busslinjer, pendeltåg och spårvagn.

Museet rymmer äldre konst från medeltiden fram till 1800-talet, och det är äldre skeden som dominerar, framförallt renässans och barock. Museet har huvudsakligen portugisisk konst, men här finns också en intressant avdelning med verk från andra europeiska länder. Konst betyder i sammanhanget inte enbart måleri. Framförallt är museet rikt på skulpturer. Här finns också porslin och keramik, guld- och silversmide, möbler och konsthantverk. Till museet hör en trädgård med skulpturer och servering.

Äldre konst, särskilt från renässansen, innebär mest religiösa motiv. Landskapsmåleri förekommer knappast alls, och då ett landskap skymtar i en bild ser det mera ut som en park än som vild natur. Detta gäller förstås inte bara Portugal utan också andra länder i Europa.

En anonym konstnär får inleda detta bildsvep. Träskulpturen av evangelisten Johannes är från början av1300-talet.

Skulpturen av jungfrun och barnet är från slutet av 1400-talet och tillskrivs en konstnär från Coimbra, Gil Eanes. Också av trä.

Och här är samma motiv i Lissabonversion. Träskulpturen är samtida med den från Coimbra, men någon bestämd upphovsman kan inte knytas till den.

Vissa religiösa motiv återkommer hos konstnär efter konstnär i renässansens konst. Ett sådant är jungfru Maria bebådelse, ett annat Kristus sista måltid med lärjungarna. Ett tredje är de vise männens möte med Jesusbarnet. Som här hos en konstnär från Coimbra, Vicente Gil, verksam kring sekelskiftet 1500.

Samma motiv kan dyka upp långt efter renässansen. Här är en anslående målning från tiden kring år 1800.

Konstnären heter Domingos António de Sequeira (1768–1837) som tycks vara ett betydande namn från denna tid om man ska döma av att han har flera verk exponerade på muset. Som detta porträtt av vicomten av Santarém med familj från omkring 1813. Familjen tycks inte helt tillfreds med att vara modeller. Tvärtom ser personerna stela och avvaktande ut. 

Då är porträttet av konstnärens dotter Maria Benedicta Vitória de Sequeira, målat vid samma tid, mera avspänt.

Tillbaka till renässansens religiösa måleri. Bilden av Guds moder är tillskriven Jorge Afonso, verksam i början av 1500-talet.

Jungfru Marias bebådelse är som sagt ett standardmotiv i renässansen religiösa konst. Gregório Lopes levde cirka 1490–1550.

Denne Gregório Lopes var både produktiv och betydande i renässansmåleriet i Portugal, utbildad av den ovan nämnde Jorge Afonso. Han målade många altartavlor, och de sex bilderna nedan med bibliska motiv är avsedda att visas tillsammans.

En konstnär från Coimbra var Vasco Fernandes (cirka 1475–cirka 1542), en annan av de stora renässansmålarna från Portugal. Den dämpade och mörka färgskalan är typisk för konstnären. Återigen är det jungfru Maria som är motivet, här upplyft till himlen.

Från början av 1700-talet är denna relief av förgyllt trä, tillskriven konstnärerna António Gomes och Fiilipe Silva, verksamma i Porto. Motivet är instiftandet av nattvarden.

Som nämnts finns det också utländsk konst på Museu nacional de arte antiga. En del av de verken tas upp i ett kommande blogginlägg.

Ny fado på cd. José Manuel Barreto, Teresinha Landeiro, Sara Correia, Pedro Galveias, Sandra Correia, Maria Emília

José Manuel Barreto. Porta 313. Egeac/Museu do Fado ****

José Manuel Barreto har sjungit fado i flera decennier men varit professionell i rollen som ingenjör, inte som musiker. Med arbetslivet bakom sig är han mer efterfrågad än någonsin på Lissabons fadoscen. Och på goda grunder: han är en av de bästa manliga rösterna i dagen fado och en lika kunnig som erfaren uttolkare. Rösten är en fyllig och mjuk baryton, sångsättet eftertänksamt och återhållet. 

År 2012 gav José Manuel Barreto ut en skiva som sedan valdes (i Portugal) som årets bästa inom fadon. Detta nya album håller samma klass. Barreto kompas förtjänstfullt av Bruno Mira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Rodigo Serrão, kontrabas. Materialet domineras av traditionell fado. Skivan är jämn, men jag vill ändå lyfta fram det inledande spåret O Palhaço, som till melodin Fado Zeca vecklar ut sig i sex minuter. Ämnet är det klassiska ”den sorgsne clownen”, som måste hålla det muntra skenet uppe trots en rad personliga olyckor. Barreto har tidigare gjort en inspelning av den som kan hittas på Youtube; den nya är mildare och mera lyrisk men lika hörvärd.

För en sångare i 75-årsåldern är det inte en prioritet att skapa en karriär som för honom land och rike runt mot en internationell berömmelse. Musiken är tryggt förankrad i sin lokala miljö och traditionen och inte minst i José Manuel Barretos kompetens. Det är genuint, välgjort och fado i varje ögonblick.

Teresinha Landeiro. Namoro. Sony Music ***

Teresinha Landeiro har efter livaktig verksamhet på fadohus i Lissabon blivit en respekterad sångerska inom fadon, trots sin ringa ålder, hon är 22 år. Det är roligt att höra henne i verkligheten eftersom hon har lätt att ta en publik och möts av entusiasm. Men fado i fadohusets intma miljö och fado på skiva är olika saker. De flesta fadosångare är mest till sin fördel i mötet med publiken. Teresinha Landeiro kompas här av musiker som hon är van vid från fadohuset Mesa de Frades, Pedro de Castro på portugisisk gitarr och André Ramos på spansk gitarr. Ramos ersätts på ett par spår av Jaime Santos. Dessutom basgitarristen Francisco Gaspar, i ett spår veteranen Joel Pina. De spelar bra men diskret.

Tersesinha Landeiros repertoar på skivan utgörs mest av traditionell fado, i de flesta fall till sångerskans egna texter. Hon sjunger starkt och kraftfullt och kan trycka till melodin med rejäl attack. På skiva gör det att musiken blir en aning massiv, och jag skulle föredra en mer varierad dynamik med fler pauser, lite andrum och vilopunkter. Landeiro sjunger gärna marchas (glada sånger förknippade med Lissabons folkfester), och en sång som den populära Noite de Santo António förtjänar ett lättare handlag. Landeiro sjunger också en av den traditionella fadons vackraste melodier, Carlos da Maias  Fado Perseguição, som här, med hennes egen text, blir Teus Olhos nos Meus. Det låter uppmärksamt och genomtänkt, men melodin är inspelad ett otal gånger till olika texter och inte bara Amália Rodrigues version från 1945 är överlägsen. Överlag föredrar jag de långsamma numren på denna cd. På plussidan hennes egna texter, på minussidan en speltid på bara 36 minuter.

Teresinha Landeiro är en lovande ung sångerska som säkert kan utvecklas vidare. Sin bästa produktion borde hon ha framför sig.

Sara Correia. Sara Correia.Universal ***

Sara Correia påminner om Teresinha Landeiro på flera sätt. Hon är också ung, 25 år, och har nått sin position på Lissabons fadohimmel genom flitigt musicerande på olika scener, främst fadohuset Fado em Si. Också Sara Correia är en kraftfull sångerska med ordentliga röstresurser som hon inte tvekar att nyttja; ser man henne sjunga verkar det märkligt att ett så starkt ljud kan strömma ur en så spensligt byggd sångerska. Men till skillnad från Teresinha har Sara Correia tidigare gjort en skiva. Det var under hennes tonår – unga artister har ofta bråttom till studion. Skivan gavs ut på lågprismärket Metro-Som. När hon nu återkommer är det på ett stort skivbolag.

Kompmusikerna på fadoskivor är nästan alltid kompetenta. Det gäller förstås också Ângelo Freire, portugisisk gitarr, och Diogo Clemente, spansk gitarr och basgitarr. Här förekommer också i ett fåtal spår slagverk och syntklanger, men ingetdera är särskilt påträngande. Men onödiga.  

Sara Correia sjunger gärna traditionell fado, och hennes skiva rymmer melodier av tunga namn ur fadohistorien som Miguel Ramos, José Fontes Rocha och José António Sabrosa. Skivans inledande nummer är ingen traditionell fado men väl ett standardnummer, Fado Português, en av de sånger som Alain Oulman komponerade åt Amália Rodrigues. Med sin energi är detta ett anslående nummer, och Sara Correia sjunger väl raktigenom. Jag ser samma svaghet med hennes skiva som Teresinha Landeiros – det skulle behövas en bättre dynamisk variation, mera av lätthet och återhämtning. Speltiden är också här måttlig, 39 minuter.

Sara Correia.

Det är sannolikt att Sara Correia kommer att bli en av de tongivande sångerskorna framöver. Den här skivan får vi se som ett steg på vägen. 

Pedro Galveias. Pedro Galveias. Egen utgivning? ***1/2

Det var inte länge sedan (den 26 mars i år) som jag skrev om Pedro Galveias Rua do Meu Fado (SPA) i bloggen. Nu finns ännu en ny skiva, denna gång utan uppgift om skivbolag, varför jag förmodar att Pedro Galveias själv gett ut den. Han säljer den vid sina framtädanden. Ord om den förra skivan kan mycket väl upprepas som giltiga för den nya utgåvan. Så jag citerar mig själv:

”I dagens fado finns det åtskilliga manliga sångartister som litar till traditionen både vad gäller tolkning och repertoar. De experimenterar inte med konstiga nya instrument eller arrangemang, blandar inte sin fado med andra musikformer. De står för en enkel, robust fado som i hög grad utnyttjar traditionella melodier och som inte förändras särskilt mycket med tiden. Detta slags fado har sin givna plats på fadoställen i Lissabon och kommer sannolikt alltid att ha sin publik. Av dessa sångare är Pedro Galveias en av de bästa. 

Pedro Galveias är född 1972. Han har en röst med volym, kraft och auktoritet. Här finns också en viss kantighet, en sturighet som gör att musiken känns osofistikerad och rakt på sak. Galveias är en engagerad sångare och det är uppenbart att han tar orden på allvar och söker ett starkt uttryck.”

Pedro Galveias på Mascote da Atalaia.

Detta nya album är likt det förra, men sångaren kompas här av Fernando Silva, portugisisk gitarr, André Ramos, spansk gitarr, och Vasco Sousa, basgitarr. Silva har komponerat tre av numren; I övrigt håller sig Galveias till pålitliga upphovsmän ur fadohistorien som Miguel Ramos, Nóbrega e Sousa och Alfredo Marceneiro. Allt är kompetent och rättframt. Att jag snålar lite med asteriskerna här beror på att jag jämför skivan med de övriga som tas upp i inlägget.

Sandra Correia. Aqui Existo. Egeac/Museu do Fado ***1/2

Det finns få sångarister som jag lika gärna hör uppträda som Sandra Correia (ej att förväxla med Sara Correia ovan, Sandra Correia är äldre och mer rutinerad). Hon sjunger på Clube de Fado i Lissabon. Sandra Correia har en förnämlig förmåga att nå publikkontakt, hennes uppträdande är allvarligt, värdigt och chosefritt. På hennes hemsida står några träffande ord: ”The first time we hear Sandra Correia, we feel ‘disturbed’. We don’t quite know what we are feeling, what is that power that drives us to tears, that touches us so deep. We only know that we want to feel it again.

Sandra has a bitter sweet voice, that she fits perfectly in each word she sings, translating the poet’s intention. Her voice serves the word, respects the musical staff, but follows her own path. Sandra is a performer!”

För en performer som Sandra Correia vars musik fungerar så väl inför publik, är det inte lätt att ta steget över till inspelningar. Mycket riktigt går musiken inte fram lika väl utan fadohusets speciella atmosfär och artistens kroppsspråk och mimik. Men hennes röst är det inget fel på. 

På skivan kompas hos fint av Ângelo Freire eller Mário Pacheco på portugisisk gitarr, Pedro Soares  eller Carlos Letão på spansk gitarr och Marino de Freitas på basgitarr. På ungefär hälften av spåren förekommer accordeon eller slagverk eller en liten stråkensemble. Inget av detta är direkt störande men heller inte något plus i kanten. Ovanligt och lovvärt är att Sandra Correia här inte förlitat sig på standardrepertoar, utan presenterar nya sånger komponerade av bland andra Amélia Muge, Mário Pacheco och Ângelo Freire. Allt faller dock inom fadons uttrycks- och temavärld med många känslosamma tonfall och mycket om kärlek, ensamhet, tystnad, smärta … Trots de känslosamma orden sjunger Correia sakligt och behärskat, men med värme. Men hennes röst saknar den lyskraft som är riktigt konkurrenskraftig på skivmarknaden, och detta album fungerar bäst som en påminnelse om de gånger man upplevt henne inför publik.

Maria Emília. Casa de Fado. Edições Valentim de Carvalho ****

Maria Emília, först känd som Maria Emília Reis, är av samma generation som Teresinha Landeiro och Sara Correia, 23 år gammal. Hennes vokala resurser är inte överlägsna deras, men denna debutskiva är betydligt bättre än kollegernas nya album. En liten förklaring är det suveräna kompet med José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Daniel Pinto, basgitarr. Många års praktik har byggt upp en lyhördhet och ett samspel som är rena önskedrömmen för en sångartist.

Maria Emília har inte någon särskilt stark röst, och hon går in i sångerna lågmält, med en frasering som är lätt och luftig, med åtskilliga korta pauser mellan fraserna. Därigenom får hon möjligheter att variera inte bara dynamiken utan också tonfallen. Hon tolkar orden noggrant och sångerna rymmer en mångfald av nyanserade uttyck. I en sång som É Mentira kan hon trycka till nyckelorden ordentligt och blir temperamentsfull och ettrig. Sången är välkänd liksom de traditionella fados som dominerar skivan. Fado Menor blir här Agora och är urvalets största utmaning för sångerskan, som hanterar den säkert. Fina exempel på hennes känsla och musikalitet är också Um Dia Cheguei-me a Ti och Foi Deus Que Quis Assim. Lissabon får sin hyllning i den snabba Lisboa Bonita. Skivan är jämn och med två undantag är repertoaren central i fadon.

Maria Emilia på Clube de Fado.

Maria Emília sjunger Aconchego till Filipe Raposos sobra pianospel, med brasilianskt uttal. Inte helt intressant. Men den avslutade Minha Paz är ett vackert stycke där sångerskan kompas av stråkar som inte väjer för dissonanser. Spännande och ovanligt.

Casa de Fado är en av de bästa debutskivorna på länge. Sångerskan har jag hört flera gånger på Clube de Fado. Hon har varit bra men inte avslöjat hela sin talang – först på denna skiva framgår vidden av hennes begåvning.

Julstämning med Cuca Roseta

Cuca Roseta gjorde en stark och uppmärksammad debut med ett fadoalbum 2011. Året därpå intervjuade jag henne för boken Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag) och hon lät då helt övertygad om att fadon var hennes musik. Men senare album har visat att Cuca Roseta närmat sig en bredare populärmusik. Hon står kvar på hemsidan för den fadokrog där hon förr uppträdde, men där kan vi inte längre höra henne. I stället presenterar hon sin musik med en kostsam show – storstilad underhållning långtifrån fadohusets förtätade möte mellan artist och lyssnare. Sångerskans utseende och uttalade modeintresse har säkert hjälpt henne mot stjärnstatusen. Frågan om hon är på väg bort från fadon får besvaras av framtiden. I så fall klarar sig fadon gott ändå med tanke på de många nya sångerskor som väntar i kulisserna.

Nu har Cuca Roseta gjort en skiva med julsånger, Luz de Natal (Sony Music). Den innehåller 19 nummer, fyra på engelska, resten på portugisiska. Här finns flera mycket välkända sånger med, och vill någon höra hur Bjällerklang, Stilla natt eller O helga natt låter på portugisiska, så är detta en lämplig skiva. Cuca Roseta svarar för arrangemangen tillsammans med pianisten Rúben Alves. Dessa två medverkar genomgående, oftast med en mindre instrumentalensemble och i några fall en liten kör. Musiken har naturligtvis inget med fado att göra. Här finns inte ens den portugisiska gitarren med.

Hur ska man se på denna utgåva? Är det en kommersiell spekulation som vänder sig till den fantasilöse juklappsköpare som inte kan hitta på en annan present? Kanske. Blir det smörigt och sentimentalt? Ibland. Kommer skivan att blir en storsäljare? Mycket troligt.

Med detta sagt ska villigt erkännas att Cuca Roseta är en utmärkt sångerska med en behaglig, smidig sopran som hon hanterar med musikalitet. Hon har tidigare visat sig vara en kreativ artist som stått för både musik och text till sånger på tidigare skivor. Här svarar hon för de flesta av de portugisiska texterna samt en av melodierna. Hon har inga tekniska problem med materialet. Hon sjunger inte Schuberts Ave Maria, Bach-Gounods Ave Maria eller Adams O helga natt som en operastjärna skulle ha gjort det, men hon har funnit personliga lösningar som är smakfulla och stilsäkra, och med bibehållande av de små ornamenteringar som faller sig naturliga för en fadosångerska. Inte heller arrangemangen är så mycket att gnälla över; den lilla kören kunde kanske ha fått ledigt, men det mesta är gjort med god smak. 

Mot all förmodan tycker jag alltså om den här skivan och finner vissa av inslagen lite rörande. Jag får intrycket att Cuca Roseta lämnat all slentrian hemma och i stället närmat sig materialet med allvar, omsorg, värme och koncentration. Så om det ska vara en julskiva i år som inte enbart är klassisk musik, så blir det nog denna. Cuca Roseta har aldrig sjungit bättre än här.

En spårvagnslinje återuppstår

Alla som har promenerat i centrala Lissabon har lagt märke till att det finns gott om spår i gatorna. Spårvagnsspår. Även där inga spårvagnar använder dem. Det har alltså funnits betydligt fler spårvagnar i verksamhet än nu. Fem linjer finns kvar: 12, 15, 18, 25 och 28, plus tre spårvagnar som fungerar som hissar uppför långa backar, utan stationer på vägen. Därför var det med viss förvåning jag konstaterade att en vagn med nummer 24 var på väg uppför en gata där normalt inga spårvagnar tar sig fram.

Nummer 24? Var vagnen felmärkt? Skulle jag under alla Lissabonbesök ha missat denna enda linje? Svaret gavs efter lite sökande på nätet. Linje 24 öppnade 1905 och kördes sedan i 90 år innan den lades ner för att biltrafiken hade ökat så mycket att spårvagnen inte kunde ta sig fram. Nu försöker man minska biltrafiken i centrala Lissabon (och lyckas väl så där) och ett inslag i denna strävan är att linje 24 väckts till liv igen. Efter 23 års uppehåll går spårvagn 24 igen. Den öppnade i april i år.

Den börjar vid Largo de Camões i stadsdelen Chiado, går norrut i utkanten av Bairro alto, via parken och utsiktspunkten São Pedro de Alcântara och genom stadsdelen Principe Real, som ser ganska trevlig ut. Där finns en fin park, ganska liten men ändå med plats för tre kaféer. 

Linjen kör förbi den sevärda botaniska trädgården och fram till trafikplatsen och metrostationen Rato. Sedan leder linjen förbi köpcentret Amoreiras och slutligen kommer man till Campolide, som inte är så mycket mer än en vändplan med modern bebyggelse omkring. Resan tar cirka 20 minuter. 

Botaniska trädgården.

Än så länge är det gott om plats på vagnarna som trafikerar linjen. Förmodligen finns det många boende i Lissabon som inte märkt att den öppnats. Är det något för besökaren? Tja, botaniska trädgården är värd ett besök. Amoreiras kan man komma till lättare med flera busslinjer. Det är inte troligt att linje 24-vagnarna kommer att bli lika fullpackade med turister som vagnarna på den mycket populära linje 28. Förhoppningsvis blir den inte heller lika lockande för ficktjuvar som agerar på spårvagnarna.

Stockholmsbilder 2001–17 (4). Fågelstaden

Storstockholm – som brukar beskrivas som Stockholms län minus Norrtälje och Södertälje kommuner – har drygt två miljoner invånare. Det lär finnas ungefär lika många råttor. Men medan människorna går till sina skolor och jobb, sitter på restauranger och kaféer, kör bil, cyklar eller promenerar, tittar på teve eller lägger pussel eller leker med sina mobiltelefoner et cetera, så kan man fråga sig vad råttorna sysslar med. De märks inte särskilt mycket. Det är flera år sedan jag en kväll såg en stor råtta rusa över gatan. Bilden nedan från den 20 februari 2012 föreställer inte råttor, för nu handlar det om fåglar.

Hur många är fåglarna i staden? De tycks finnas överallt. Finkar, trastar och sparvar i parkerna, måsar, änder, svanar och gäss där det finns vatten i närheten, duvor, kråkor och skator lite varstans. Fåglarna är natur som tycks trivas bra i det onaturliga som en stad är. Till glädje för de flesta – för fåglar är betydligt populärare än råttor. Fiskmåsen är fotograferad den 4 juli 2006.

I den verkliga vildmarken där det finns få mänskliga varelser är fåglar och andra vilda djur mycket skyggare än i staden. Till exempel är det svårt att komma i närheten av gräsänder i glesbygden. I Stockholm är gräsänderna vana vid folk och litar på att den människa som närmar sig inte ämnar äta upp dem till middag. Och det är då man kommer nära som man ser att även gräsänder är vackra fåglar. Från 19 augusti 2006.

Passionerade ornitologer på jakt efter sällsyntheter har inte mycket att hämta i Stockholms fågelliv. Det sällsyntaste jag har sett här är storlom och nötskrika. Folk som kan resa land och rike runt inför möjligheten att se skymten av en rödspräcklig flamingoskrake eller en kortnäbbad ligustersångare får nöja sig med stadens vanliga silltrutar, björktrastar och kajor. Och det är här man kan komma dem nära. Som kråkan den 13 augusti 2010 och silltruten den 20 augusti 2004.

Jag avslutar med en av hägrarna vid Isbladskärret på Djurgården. Hägerkolonin började som rymlingar från Skansen. I stället för att fly ut till landet slog de sig ner i närheten. Tydligen hade de lärt sig trivas i stan – men med lite större frihet än i en djurpark. 15 maj 2013.

Stockholmsbilder 2001–17 (3). Vintern som prakt och plåga

Nu är den färgrika delen av hösten över. Trädens löv blir färre på grenarna och lövtäcket tilltar på marken. Vi går emot mörkret, den tid på året då dagsljuset bara är en tillfällig frist. Mycket tyder på att varken välbefinnandet eller humöret mår bra av mörkret och kylan.

Den första snön i Stockholm har kommit och smält eller regnat bort. Den andra eller tredje snön som ligger kvar längre kan ha en uppiggande effekt. Åtminstone så länge som den är ren och torr. Vintern ljusnar en aning, det vita täcket som döljer allt kantigt och grått förskönar och ger starka visuella intryck, särskilt om solen ligger på. Man kan tro sig befinna sig i ett julkort av Jenny Nyström eller en målning av Gustaf Fjæstad.

De här bilderna kunde ha tagits var som helst där stadens bebyggelse inte stör. De är från Täby en bit norr om Stockholm. De nakna trädgrenarna blir dekorativa av frosten som lägger en hinna av is över dem. Så såg de ut juldagen 2002.

Drygt sju år senare, på nyårsdagen 2010, var snön riklig i samma trakter, och ännu så orörd att den inte hade hunnit smutsas. Det var till och med glest med fotspår denna strålande vinterdag.

När den första fräschören avtagit blir vintern som den brukar bli.

Trafikproblem med försenade eller inställda samfärdsmedel. Förlängda restider till arbeten och skolor.

Snöras från taken som gör varje stadspromenad till en zickzackrörelse mellan trottoarerna för att undvika riskerna.

Is och halka som fyller akutmottagningarna med benbrott.

Med mera i samma stil.

Här försöker en kvinna gräva fram sin bil, 28 januari 2010. Normalt skulle kollektivtrafiken erbjuda alternativ, men vem vet om den fungerar?

Meterlånga istappar hänger från taken som tysta hot mot oskyddade passerande nedanför. 11 januari 2011.

Men vintern kan ju också utnyttjas för stärkande idrott i naturen. Som här, där en skidåkare hamnat mitt i en snöstorm vid Hellasgården i Nacka och knappt vet åt vilket håll han ska vända sig för att närma sig civilisationen. 19 mars 2006.

Wisława Szymborska: Telefonluren

Jag drömmer att jag vaknar

av att telefonen ringer.

Jag drömmer att jag vet

att en som är död ringer till mig.

Jag drömmer att jag sträcker handen

efter luren.

Fast nu är luren

inte som den brukar.

Den har bivit tung

som om den fastnat,

växt in i nånting,

virat in nåt i rötter.

Jag måste rycka loss den,

och med den hela jorden.

Jag drömmer att jag sliter och drar

förgäves.

Jag drömmer att inget hörs

för ringningen har tystnat.

Jag drömmer att jag somnar,

och jag vaknar på nytt.

Wisława Szymborska levde 1923–2012 och tilldelades nobelpriset i litteratur 1996. Dikten Telefonluren ingår i samlingen Stunden från 2002. I översättning av Anders Bodegård ingår den i Dikter 1945­–2002, utgiven av FiB:s Lyrikklubb 2003, som pocket 2016.