Maria Teresa de Noronha. Maria Teresa de Noronha Integral. Edições Valentim de Carvalho/Museu do Fado, 6 cd + 1 dvd *****
I november förra året var det hundra år sedan Maria Teresa de Noronha (1918–93) föddes. Sångerskan, som av många betraktas som den största inom fadon efter Amália Rodrigues (1920–99), finns alltid tillgänglig på skiva med egna album och/eller som ett självklart namn i antologier med fadomusik. År 2006 utkom en samling med 74 av hennes inspelningar på fyra cd i ett elegant album med mycket information, Maria Teresa de Noronha (EMI Music Portugal). Eftersom det har varit omöjligt att få tag på i några år är en ny utgåva välkommen, Maria Teresa de Noronha Integral (Edições Valentim de Carvalho/Museu do Fado), som enligt uppgift är en komplett samling av allt hon spelade in. Det ryms på sex cd samt en dvd.
I skuggan av Amália Rodrigues
Här finns 80 studioinspelningar, och då ska nämnas att några sånger spelades in fler än en gång. Hon sjöng samma sånger i radio och tv och på konserter. Sångerskans repertoar bestod av cirka 70–75 sånger, detta under en karriär på nära 35 år. En motsvarande komplett utgåva av Amália Rodrigues verk – som möjligen kommer när hon har sitt hundraårsjubileum nästa år – skulle kräva kanske tio gånger så många cd och omfatta hundratals sånger. Att de båda verkade samtidigt och var för sig utvecklade sina mycket olika tolkningssätt av fado gör en liten jämförelse närmast oundviklig.
Amália Rodrigues var en sökande, experimentell och expansiv artist med sinne för dramatik, avancerad sångteknik och intensiv texttolkning. Hon sjöng på fadohus, teatrar och konsertscener. Hon medverkade i åtta långfilmer och hade framgång också som skådespelerska. Hon sjöng inte bara fado utan även lantliga folksånger, glada marchas, schlagers och sånger på franska, engelska, spanska och italienska. Hon reste världen runt och gjorde Lissabons musik känd utomlands. Hennes märkligaste insats under mer än ett halvsekel var att hon genom samarbete med poeter och kompositörer tog fram hundratals nya sånger som kraftigt utvidgade fadons repertoar och uttryckssfär och förband den med den stora nationella poesin. I jämförelse med henne kan Maria Teresa de Noronha te sig konservativ, begränsad, inåtvänd och traditionsbunden. I samlingsutgåvan finns bara en sång, den religiösa Ave Maria da Serra, som inte är en fado. Det är också den enda inspelningen där kompet inte enbart består av gitarrer. Allt annat är fado i litet format – vanligen kring tre minuter – med en tydlig övervikt av traditionell fado.
En orsak till skillnaderna är säkert sångerskornas olika bakgrund. Amália Rodrigues kom från stadsdelen Pena i Lissabon, en del av den underklassmiljö som en gång skapade fadon. Redan i tonåren fick hon bidra till familjens försörjning genom att sälja frukt på stadens kajer, och sedan hennes sångtalang tidigt upptäckts blev musiken ett sätt att ordna försörjningen åt sig själv och sina närmaste. Maria Teresa de Noronha kom också från Lissabon och tillhörde en av Portugals äldsta aristokratiska familjer, och genom giftermålet med gitarristen och kompositören José António Sabrosa blev hon till och med grevinna. Hon var välbärgad och behövde aldrig sjunga för att försörja sig, och när rösten började svikta på 70-talet avslutade hon sin karriär med ett sista framträdande 1976. Hon kunde utan att snegla på möjliga inkomster koncentrera sig på den musik som intresserade henne mest, och det var den folkliga fadon från Lissabons fattigkvarter.
Fadon och aristokratin
Fadon hade haft en anknytning till vissa aristokratiska släkter sedan mitten av 1800-talet. Där utövades musiken i slutna kretsar, ofta påverkad av klassisk musik och med piano som ackompanjemang. Under Maria Teresa de Noronhas tid kunde mötet med en större publik inte ske på samma sätt som i dag, då musiker med rötterna i aristokratin verkar på samma villkor som andra. Fortfarande fanns en isolering kring den aristokratiska fadon. Hon sjöng på enstaka konserter, men uppträdde inte på fadohus eller krogar. Vanligt folk mötte henne indirekt genom skivinspelningar och radio, där hon under många år ledde ett program om fado i den statliga kanalen Emissora Nacional. För sångerskan själv bortföll det sociala inslaget med möten mellan musiker och publik i intim miljö, något som är en väsentlig del av fadokulturen, särskilt på amatörnivå.
Aristokratin skapade med tiden sånger utifrån sina intressen och värderingar. Så kallad fado marialva handlar ofta om ”sporter” som tjurfäktning och ridning. Flera av aristokratins fadistas var rojalister och lämnade i musik vittnesbörd om sin förkärlek för monarkin – i modern fado gör vissa av dem det fortfarande. Men Maria Teresa de Noronha tog aldrig upp dessa ämnen i sina sånger. Det var också ovanligt att hon sjöng om Lissabon eller olika stadsdelar, vilket ofta förekommer inom fadon sedan länge. Den enda stadsdel hon nämner är Mouraria, som i Mataram a Mouraria (1961), en bitter vidräkning med skövlingen av området Baixa Mouraria, ett inslag i diktaturens planerade omvandling av staden.
Centrala fadoteman
Vad handlar hennes sånger då om? Sångtexterna finns inte med i någon av de två utgåvorna, men man kan förstå en hel del bara genom att granska titlarna. Minha Sina (mitt öde), Fado das Horas (timmarnas fado), Caminhos Sem Fim (vägar utan slut), Minha Mágoa (min smärta), Triste Fado (sorgsen fado), Minha Dor (min smärta), Mentira (lögn), Folhas Caídas (fallna löv), Gosto de Ti Quando Mentes (jag tycker om dig när du ljuger), Minha Cruz (mitt kors) och Minhas Penas (mina smärtor). Fado berövad all utstoffering, nedkokad till dess existentiella materia – kärlek och hat, sorg och längtan, smärta och ensamhet, tidens obevekliga gång och ödets makt.
Amália Rodrigues förfogade över kraft och dramatisk intensitet. Dramatisk var även Maria Teresa de Noronha, men på ett mera återhållet och antydande sätt. I min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag 2013) beskriver jag hennes sångstil så här: ”En vacker sopranröst, jämn över hela registret, med förmåga att brodera linjer med intrikata ornament, utformade med en oöverträffad precision. Hade en unik behärskning av dynamiken, från skarpa accentueringar till knappt hörbara formuleringar. Musiken är full av spänningsskapande fördröjningar, pauser och tonfall som gör den ständigt skiftande, lite nervig. Den detaljrika och omsorgsfullt modellerade fraseringen kan tyda på att tolkningarna är väl genomtänkta, nästan komponerade.” Tillfrågad om vilken sångerska hon skulle vilja vara om hon inte var sig själv svarade Joana Amendoeira i en av bokens intervjuer: ”Maria Teresa de Noronha. För hennes känsla för sång och hennes stil. Hon var nästan som en kompositör, hon skapade sin egen stil för många fados och har påverkat många andra sångerskor.”
Noronhas musik var sällsynt enhetlig genom hennes verksamhet. Repertoaren genomgick inga drastiska förändringar, bara mindre tillägg, delvis med kompositioner av José António Sabrosa. Sångsättet förblev också oförändrat. Och i kompet förekom alltid musiker som samlades kring Raul Nery, portugisisk gitarr, i hans berömda Conjunto de Guitarras, däribland den ständige följeslagaren Joaquim do Vale på spansk gitarr, ofta också Joel Pina på basgitarr. Flera av hennes gitarrister tillhör de legendariska på fadons gitarrhimmel, och de spelar alltid lyhört, exakt och vältrimmat i samspel. Men samtidigt lite tillbakadraget. Bortsett från introduktioner, avrundningar och ett och annat mellanspel finns inga gitarrsolon. Instrumenten är alltid sångerskans stöd och samarbetspartner.
Uttolkare av Coimbras fado
Det enda betydande avsteget från Lissabons fado som Noronha gjorde var när hon 1962 utgav en EP med fyra sånger ut Coimbras fadomusik (och ytterligare en sång några år senare). Denna tradition vid universitetet i Coimbra hade varit en manlig angelägenhet, kvinnor sjöng inte Coimbrafado (fast det finns enstaka exempel med aristokratiska sångerskor redan före Noronha). Noronha gjorde det med uppenbart självförtroende, för Coimbrafadon följde med henne till radio- och tv-studiorna och konsertscenen.
Coimbras fado är i flera avseenden väsensskild från Lissabons. Även gitarrspelet är annorlunda. Raul Nery och hans grupp behärskade det, men förstärkte vid inspelningarna med en känd gitarrist från Coimbra, João Bagão. Maria Teresa de Noronhas tolkningar av Coimbras musik är bland de bästa som finns att höra, och säkert har de varit en inspiration för andra sångerskor att ta upp Coimbras fado, låt vara att den fortfarande mest är en manlig musik.
Studio, radio, konsert och tv
Det är intressant att lyssna igenom den kompletta samlingen med Maria Teresa de Noronhas musik. Originalinspelningarna i studio, som här finns med på de tre första skivorna, är gjorda för EP- eller LP-skivor och i de äldsta fallen för 78-varvsskivor. Tiden är 1952–72. På några av inspelningarna finns ett eko som man skulle klara sig utan, men sådant var populärt på den tiden, och ljudet är ändå helt godtagbart. Det är fascinerande att lyssna på raden av små koncentrerade mästerstycken som avlöser varandra. Eftersom Noronha i hög grad nyttjade traditionella melodier och de är ganska lika varandra, kan musiken blir lite monoton i större sjok. Det mesta går i mediumtempo. Men kvaliteten är suverän och skivorna har en ovanlig jämnhet. Det är storslagen och outslitlig fado i litet format. Och i mängd.
Noronha sjunger likadant på de två skivorna med radioupptagningar. Men här är ljudkvaliteten mycket sämre, med en burkighet i klangen och många ovidkommande biljud. Eftersom hon sjunger samma sånger som i studioinspelningarna kan man faktiskt tycka att radioupptagningarna mest är med för fullständighetens skull. Men det var i radio som hennes musik först dokumenterades 1939.
Skivan med konsertutdrag har kort speltid, bara 25 minuter. Sångerskan sjunger ett fåtal nummer från två konserter 1963 och en från 1970. Tydligen rörde det sig om konserter med flera medverkande sångartister. De två inslagen från 1963 har hygglig ljudkvalitet, medan ljudet från 1970 konstigt nog är uselt. I jämförelse med Amália Rodrigues, som har många skivor med publikupptagningar från olika scener i världen, är publikframträdandena alltså mycket knappa.
Hela samlingen är dyr. Det som motiverar en investering i den är inte bara mängden förstklassig fado på skivorna ett till tre, utan också dvd:n med inspelningar från två tv-program 1959 och 1968. Visst kan man anse att varken kameramännen eller ljudteknikerna vid dessa tillfällen går till historien som världens mest briljanta. Men det är intressant att se Noronha sjunga, uppenbarligen med djup koncentration och känsla för ord och ton, och med ett avmätt kroppsspråk: inga gester eller rörelser, armarna vid sidan av kroppen.
Aristokratin har genom åren bidragit med många duktiga sångartister och några betydande upphovsmän. Namn som Vicente da Câmara, João Ferreira-Rosa och Teresa Tarouca tillhör förvisso fadons historia. Men ingen är i närheten av Maria Teresa de Noronha, inte i betydelse, inte i konstnärligt uttryck. Det är något rörande med denna dam ur den yttersta societeten som ägnade hela sin musikaliska verksamhet åt att passionerat borra djupt i den folkliga musiken och poesin och med sin lite skarpa sopran skapa ett individuellt uttryck med elegans och formkänsla, men också med en nervighet och underliggande smärta och melankoli. I skuggan av världsstjärnan Amália Rodrigues skapade hon ett annat sätt att sjunga fado som varit en inspiration för många yngre sångerskor. Det är ett enastående mästerskap.
Mitt omdöme om utgåvan baseras främst på skivorna ett till tre samt dvd:n. Den som vill bekanta sig med Maria Teresa de Noronhas musik har mycket att finna på Youtube. Här är några smakprov.
Fado das Horas (1966)
Castanheiro (1966)
Minhas Penas (1972)
Minha Dor (1961)
Fado da Defesa (1972)
Caminhos Sem Fim (1959)
Minha Mágoa (1961)
Fado Hilário (Coimbrafado 1966)
