Nu är det 150 000

 

För några dagar hade min blogg besökts 150 000 gånger. De tog sju år. Mycket eller lite? Tja, en ordinär kändis- eller skallerbloggare skulle fnysa åt den siffran. Jag uppskattar att många tycks återkomma till bloggen, särskilt som antalet dagliga visiter har ökat långsamt men stadigt genom åren. Av uppgifterna om vad som läses, när det sker och varifrån läsarna kommer kan man dra vissa slutsatser.

 

Varför är det fler som tittar in i bloggen under vardagar än på helgerna? Det är svårt att förstå det på något annat sätt att folk gärna läser bloggar på arbetstid och har viktigare saker för sig på helgerna. Även under semestertider går antalet ner. Det är också tydligt att många återvänder till inlägg som funnits i bloggen i flera år, medan nya inlägg intresserar läsare måttligt till en början men ofta lockar fler efter en tid. 

 

De flesta som läser bloggen gör det från Sverige, kring 85 procent. Vissa andra länder har också återkommande läsare. Efter Sverige följer USA, Ryssland, Portugal, Tyskland, Ukraina, Frankrike och Polen. Av grannländerna är läsare i Finland mest intresserade. Ämnesmässigt verkar litteratur vara attraktivt, liksom presentationer av museer och utställningar. Även reseintryck lockar många läsare. Tydligt är också att långa blogginlägg med många bilder är mer uppmärksammade än korta. 

 

Hittills har jag lagt ut 760 inlägg. De mest lästa är följande, med datumangivelse.

 

1. Vikingars visdom, (15 mars 2016) 2203 besök.

2. Hjalmar Söderberg i citat (9 juli 2015) 1336.

3. Knossos och den minoiska kulturen (12 juni 2015) 1280.

4. Världens mest kända dikt? (25 februari 2014) 1121.

5. Omläsningen (6) Hasse Z (21 oktober 2013) 998.

6. Omläsningen (5) Fernando Pessoa, Dikter av Alberto Caeiro 

    (9 oktober 2013) 824.

7. Kortbesök på Göteborgs konstmuseum (24 maj 2016) 790.

8. William Turner (14 maj 2014) 550.

9. Besök i antiken: Efesos (10 juni 2014) 511.

10. Petter Bergman och musiken (13 februari 2017) 506.

 

Människorna på bilden ovan är inte mina bloggläsare. De symboliserar bara ett stort antal. Fotot togs 2012 under firandet av hundraårsminnet av olympiska spelen i Stockholm, innan bloggen hade öppnat. Folksamlingar av det här slaget känns onekligen historiska i en tid då man ska hålla ett par meters avstånd till andra.

1700-tal på Jamtli, Östersund

Som framgått av blogginlägg från den 31 augusti och 5 september 2019 är friluftsmuseet Jamtli i Östersund nu filial till Nationalmuseum där objekt ur dess samlingar visas. Den gången gällde det nordisk konst från decennierna kring 1900. För närvarande visas en utställning som heter 1700-tal Sverige och Europa och som belyser strömningar inom 1700-talets konst och hur Sverige påverkades av kontinentens konst. Utställningen visas fram till den 11 april nästa år. I den nya konsthallen finns inte bara bildkonst från epoken utan också andra föremål som möbler, porslin, miniatyrporträtt med mera.

Sverige påverkades av och kommunicerade med kontinenten inom konsten, men också inom andra kulturområden. Exempelvis uppträdde en italiensk sångerska, Teresa Vendoni, på den unga Stockholmsoperan i slutet av seklet. Det är Karl Fredrik von Breda (1759–1818) som målat henne på scenen.

Breda gjorde också porträttet av skådespelaren Joseph Sauze Desguillon.

Bilderna i detta inlägg är fotograferade med en vanlig mobiltelefon och bör, som alltid, helst ses i verkligheten. En del av dem är något beskurna i kanterna, bland annat för att eliminera skuggor från ramarna. Att ljuset över vissa av bilderna är något ojämnt beror på belysningen i lokalen.

En porträttgrupp från slutet av 1760-talet är tillskriven Georg Desmarées (1697–1776). Det främmande namnet till trots var han svensk. Vilka som avbildas på bilden är okänt.

1700-talets måleri är för många inte lika intressant som senare tiders. Här finns inte mycket till landskapsmotiv och 1800-talets friluftsmåleri låg en bit fram i tiden. Desto flera porträtt, och de som porträtterades var folk som kunde betala tidens främsta konstnärer, det vill säga individer ur överklassen. Det finns förstås ändå skäl att uppmärksamma den överlägsna hantverksskickligheten hos en konstnär som Alexander Roslin (1718–93), som gjorde porträttet som möjligen förställer Madame Deshanges när han var i Paris.

Carl Gustaf Pilo (1714–93), samtida med Roslin, målade den danska drottningen Caroline Mathilde omkring 1770.

Per Krafft den yngre (1777–1863) målade porträttet av en historisk person, den bysantinske generalen Belisarius som levde på 500-talet. Även Krafft var utbildad och verksam i Paris.

Det är en kraftig manlig dominans bland de visade konstnärerna. Inte så konstigt eftersom få kvinnor målade på den tiden. Men en ledande porträttör i Paris förnäma kretsar var Elisabeth Louise Vigée-Lebrun (1755–1842) som kom till Stockholm under 1780-talet. Porträttet föreställer en prinsessa som hette Auguste Friederike.

Utöver porträtten av överheten förekom bilder av tjänstefolk som är betydelsefulla som dokumentation om hur folk såg ut och klädde sig. Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) var en av seklets främsta svenska målare. I målningen Jungfru köper en kärleksvisa har han avbildat en piga. (Det ljusa fältet till höger beror på belysningen i lokalen.)

Hilleström svarar också för en imponerande bild från hovlivet, Lektyr på Drottningholm. Den ryska kejsarinnan Kararina den Stora står i centrum och en läsande man presenterar en hyllningsdikt av Voltaire till henne.

Även barn kunde vara motiv. Per Krafft den äldre (1724–93) gjorde Läsande gosse 1758. Krafft tillhörde också de konstnärer som vistades i Paris. Där tog han lektioner för Roslin.

Motiv från antiken visas också i samlingen som ställs ut på Jamtli. Bénigne Gangeraux (1756­–95) har gjort Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna. Konstnären var fransman och verksam i Italien, har inte så mycket med Sverige att göra. Men just denna målning köptes av Gustaf III när han besökte konstnärens ateljé.

Priamus begär Hektors lik av Akilles har också hämtat motivet från antikens litteratur, i det här fallet Homeros Iliaden. Konstnären är Louis Masreliez (1748­–1810) som hade en fransk pappa men själv var svensk, ofta i kontakt med Frankrike och Italien. Målningen är ofullbordad men anslående ändå.

Som sagt: landskap tillhör inte det vanligaste i 1700-talets måleri, inte heller stadsbilder. Men Elias Martin (1739–1818) var en av dem som ibland sökte sina motiv i naturen. Han vistades två längre perioder i England. Denna bild, ett landskap från Mistley Hall i Essex, gjordes 1772, under Martins första besök i England.

Finns det någon stad som är så mycket avbildad som Venedig? Johan Richter (1665–1745) gav sin bild från San Giorgo Maggiore år 1715.

På utställningen finns också en hel del mindre och mer anspråkslösa verk i form av akvareller, tuschlaveringar och teckningar. De är också roliga att ta del av. Något säger mig att den berömde skulptören Johan Tobias Sergel (1740–1814) hade en viss humor. Överst Sevenbom rakar sig, nedtill Middag hos Friedrich August Internari, Sachsens sändebud och hans hustru jämte den landsflyktige polacken Jan Potocki.

Till sist en bild ur hemmiljö, En katt och två hundar sovande i en soffa, av Jean Eric Rehn (1717–93).

Konstutställningen kan med fördel kombineras med en promenad på det sevärda Jamtliområdet, fullt av kulturhistoriska byggnader och utsikt över Storsjön.

Grekiska minnen (3)

Kreta är Greklands största ö och den femte största i Medelhavet. Den är 8 261 kvadratkilometer; det innebär att ön är nästan tre gånger så stor som Gotland. Den avlånga ön sträcker sig 26 mil från öster till väster och är som mest sex mil bred. 635 000 invånare finns mest utspridda i olika orter längs kusterna. Uppemot hälften bor i huvudstaden Heraklion, en fjärdedel i Chania på den västra delen av Kreta. En tredje ort som många svenskar är bekanta med är staden Rethymnon, belägen ungefär mitt emellan Chania och Heraklion vid nordkusten. Rethymnon har cirka 50 000 invånare.

Västra Kreta

Turismen är oerhört viktig för Kreta och ön är ett av svenskarnas käraste resmål. Hundratusentals svenskar har varit på Kreta. Varje år kommer drygt två miljoner turister till ön – ett vanligt år. En stor del av dem vistas i olika mindre turistorter i närheten av Chania. Här är det tätt mellan stränderna, hotellen och restaurangerna, och den som vill uppleva ett mera vardagligt, genuint Grekland bör överväga att resa till andra platser. 

Chania är en charmig och livfull stad och den som inte har något emot att se många andra turister kan trivas bra där.

  

Mellersta Kreta

Även huvudstaden Heraklion, som ligger ungefär mitt på öns nordkust, är livaktig och folkrik under turistsäsong. 

Bara några kilometer från Heraklion ligger Kretas största historiska sevärdhet, Knossos, där minnen från den minoiska kulturen finns att beskåda. Om Knossos skrev jag i bloggen den 12 juni 2015, varför jag hänvisar dit för mer fakta och flera bilder.

Fyndigheterna från Knossos har samlats i Arkeologiska museet i Heraklion. Det är ett enastående rikt och intressant museum där många föremål som är tusentals år gamla kan ge ett förbluffande modernt intryck. Alla som har det minsta intresse för historia, formgivning eller konst bör besöka detta museum efter att ha sett Knossos.

Landskapet på Kreta är kargt, lite påminnande om Karpathos som jag presenterade i det förra avsnittet. Låg växtlighet, mycket buskar, olivträd, dramatiska berg och raviner.

Under tidig sommar blommar oleandern (även kallad nerium). De röda blommorna lyser upp landskapet, särskilt längs vägkanterna, i överflödande mängd. De är vackra att betrakta med livsfarliga att äta …

Östra Kreta

De östligaste delarna av Kreta är mindre turistiskt exploaterade än de västra och centrala. Jag besökte den lilla staden Sitia – med egen, liten, lugn och modern flygplats – i mitten av september, då där fanns få kvarvarande turister. Det var alltså gott om plats på strandpromenadens restauranger och inte heller någon trängsel på ständerna. 

Sitia är en modern stad utan historiska minnen, men här finns ett anmärkningsvärt ambitiöst arkeologiskt museum. Naturligtvis inte i klass med Heraklions, men sevärt. I museet förvaras föremål som hittas på olika ställen på östra Kreta.

Det finns få stora attraktioner på östligaste Kreta. Toplou heter klostret som har en del besökare, liksom dess vintillverkning, med möjligheter till provsmakning, i närheten. Landskapet är kargt. Men här finns naturligtvis fina ständer.

Södra Kreta

Längs Kretas norra kust löper en landsväg. Denna trafikled är en del av förklaringen till att så många samhällen och turistorter anlagts där. Kretas flygplatser i Chania, Heraklion och Sitia ligger också på norra delen av ön. Kretas södra kust är betydligt mindre exploaterad, men erbjuder egentligen lika goda möjligheter till rekreation, bad och naturupplevelser. Den som önskar en lugnare vistelse på Kreta kan hitta de mindre resmål som ändå finns längs den södra kusten. Här är till sist ett par bilder från byn Plakias på sydkusten.

Ytterligare några Greklandsminnen kommer inom kort.

Museu Nacional dos Coches, Lissabon

I Lissabonstadsdelen Belém ligger i en nyuppförd byggnad Museu Nacional dos Coches, ett av stadens största och mera bekanta museer. Coche betyder galavagn, hovvagn, och även den som egentligen inte har något större intresse för sådana vagnar kan ha nöje av att ta en tur förbi ekipagen från 1600-talet och framåt. Det är en promenad genom historien, men bara en del av den. För här platsar inte vilka vagnar som helst. Det som visas upp är det som kungar, adelsmän, kyrkliga potentater, ambassadörer etc. färdades i – även om vi under 1800-talet har många exempel på vagnar som kunde brukas av en bredare krets eller hade en annan nyttofunktion än att visa upp överheten för allmänheten.

Den första vagnen i detta urval tillhörde Pedro II, som var kung i Portugal mellan 1683 och 1706. Vagnen, byggd i trä och i fransk stil, är tillverkad i Portugal och sex meter lång. Liksom alla andra vagnar som visas på museet drogs den av hästar.

Det glittrar lite mer om vagnen som beställdes av kung João V, som efterträdde Pedro II och var kung fram till sin död 1750. Kungen ville bli en portugisisk variant av ”kung Sol” (Ludvig XIV av Frankrike) och kostade på sig åtskillig lyx för att förstärka hovets status. I efterhand har han inte det bästa rykte; särskilt under hans senare år anses landet varit vanstyrt. Vagnen på bilden är drygt sex meter lång, tillverkad i Portugal.

João V gifte sig med systern, Maria Ana, till kejsaren av Österrike Joseph I, och det var kejsaren som beställde vagnen till bröllopet. Vagnen är nästan sju meter lång och tillverkad i Holland i början av 1700-talet.

Det var inte bara kungar och drottningar som hade råd med den tidens vrålåk. Vagnen nedan beställdes av påven Clemens XI och skänktes till den portugisiske kungen João V för att användas då hans förste son José skulle döpas. Den rikt dekorerade vagnen tillverkades i Italien.

Många av de rika och mäktiga under 1700-talet hade tydligen ett stort behov av att visa upp sina rikedomar. Vagnarna är i många fall försedda med utsmyckningar, skulpturer och målningar som inte har minsta praktiska funktion. Snarare kan man misstänka att de var mera till hinder än hjälp genom att öka luftmotståndet, lätt bli skadade och kräva mer omvårdnad. Denna vagn byggdes som ett slags manifestation av de portugisiska sjöfararnas bedrifter till havs då de genom sina äventyrliga sjöresor över 200 år tidigare förenade Atlanten med Indiska Oceanen genom att runda Godahoppsudden. Vagnen är byggd i Italien. Vem som använde den är oklart.

Den intressanta vagnen nedan, med ett bord i mitten, nyttjades av den portugisiska kungafamiljen under förflyttningen mellan Lissabon och staden Elvas, plats för en kunglig ceremoni för prinsessan Maria Bárbara. Vagnen byggdes under tidigt 1700-tal i Portugal. Vad gjorde man vid bordet? Museet uppger att man troligen satt där och åt under färden.

En vagn som den nedan avbildade kallas en berlin. Typen kom ursprungligen från 1600-talets Tyskland, men denna vagn, knappt sex meter lång, byggdes i Paris under 1700-talet. Den användes av det portugisiska kungahuset. På sidorna finns målningar med de olika årstiderna som teman. Målningarna är gjorda i olja och lackerade.

Under 1800-talet kan man förmoda att kungligheterna fortsatte att använda sina guldskimrande vrålåk när de ville visa upp sig för menigheten. Men nya typer av vagnar tillkommer. De är oftast mindre och enklare i utförandet. Säkerligen betydligt billigare, utan att behöva dras av så många hästar. I en del städer kunde man till och med hyra vagnar tillfälligt. De stora befolkningsgrupperna hade knappast råd med det, men vi kan ändå i en del av 1800-talsvagnarna ana föregångare till våra dagars taxibilar, stadsbussar och varutransportfordon.

Den lilla vagnen nedan – bara två och en halv meter lång – kallas en faeton. Den lätta vagnen på bilden är från Frankrike, med läderklädsel, broms, ringklocka och lyktor.

På svenska har vi också ord som kalesch, vagonette, landå och charabang. Alla betecknar vagnar, men de ska helst inte användas som synonymer för varandra eftersom betydelseskillnader finns, om än inte särskilt allmänt bekanta. Nedan avbildas en charabang från 1800-talets England. Den här typen av vagn användes av förnämt folk för utflykter till landet eller jaktturer. Taket var avtagbart.

Följande vagn är en landå. Vagnstypen kom ursprungligen från Tyskland och staden Landau (därav ordet), men den utställda vagnen tillhörde en fransk adelsman.

Till sist en vagn för långväga resor. Innan järnvägen byggdes användes vagnen, som byggdes i Bryssel 1854, för trafik mellan Lissabon och Porto. Vagnen hade två ”kupéer” för passagerare och en för post. Resan tog 34 timmar. Under vägen stannade man till 23 gånger så att passagerarna kunde sträcka på benen och äta något och hästarna bytas ut. De resandes bagage placerades på taket.

Ännu mycket mer finns naturligtvis att se i de stora salarna i Museu Nacional dos Coches.

Landskapsmåleri på Bonniers konsthall (2)

I detta andra och avslutande bildsvep från utställningen Träden står ljust gröna som visas på Bonniers konsthall fram till och med den 29 mars tar jag med några bilder av samtida konstnärer. 

En av dem är Elisabeth Frieberg (1977) vars Untitled (Taos, Van Gogh, Monet No. 1) från 2014, som i likhet med flera andra av de samtida verken inte nödvändigtvis behöver uppfattas som landskapsmåleri. Men den stora målningen, nästan två meter bred och hög, är ett anslående blickfång.

Förr kunde konstnärer se på naturen som en källa till skönhet, rekreation, spänning, äventyr och kanske näringsfång baserat på naturrikedomar. Med tiden har ett par andra aspekter blivit oundvikliga: miljöförstöring och under senare tid klimatförändringar. I konsthallens presentation citerar jag:

Idag vet vi att klimatförändringar inte lämnar något landskap orört. Människans leverne och konsekventa åverkan är en fastgrodd del av miljön. Vi kan inte längre distansera oss och avbilda naturen på håll. Vad betyder det för fortsättningen av genren landskapsmåleri? Och framför allt, vad kan landskapsmåleri idag betyda för miljön den porträtterar? Med utställningen vill Bonniers Konsthall nå fram till frågor om vår historiska och samtida relation till naturen via den konsthistoriska genren landskapsmåleri. Mellan inslag av historiska verk samlas här samtida målare som på olika sätt tar sig an landskapsmåleriets tradition och riktar blicken mot naturen och miljön. Här finns möjlighet att möta samtidens försvinnande landskap och se dess uttryck. Ibland syns den pågående katastrofen tydligt. Ibland inte alls.

I Lars Lerins (1954) tre meter breda akvarell Skog 2 från 2019 vittnar de brända stammarna om de förödande skogsbränder som rasade 2014 och 2018. 

Miljö och klimat är ämnen som är oundvikliga när man talar om natur och miljö i våra dagar. I utställningen finns dessa ämnen belysta, men inte på något dominerande sätt. Det är mera en utställning om landskaps- och naturmåleri än om miljö- och klimatfrågor. Natur och landskap är inte samma sak, kan man reflektera inför vissa av verken. En del kan säkert betraktaren acceptera som naturmotiv men inte som ”landskap”. Vad sägs till exempel om dessa två verk av Olle Norås (1982), det översta utan titel, det andra med namnet I det heliga ljusets mörka sfär.

Gerhard Nordströms (1925–2019) Vallmoäng bejakar sommarstämningen och naturens skönhet i en målning.

Och hos Emma Hartman (1974) löses konturerna upp och går in i varandra så att motivet nästan blir abstrakt. Tavlan heter Murmur 9. 

Anders Sunna (1985) är ett slags samtida parallell till Nils Nilsson Skum som förekommer i det förra bildsvepet. En samisk konstnär och konsthantverkare med motiv från nordligaste Sverige. Denna målning heter Tre renar.

Jenny Carlsson (1984) målar färgrikt och expressivt i Ljusaste natt (nedtagen) och Spön, de två verken nedan. 

Till sist tre verk av Sara-Vide Ericson vars målningar är lätta att tycka om och bär fram sina stämningar med en nästan fotografisk exakthet. Titlarna på engelska: Beyond This Point, Vanishing Point respektive The Host.