I Lissabonstadsdelen Belém ligger i en nyuppförd byggnad Museu Nacional dos Coches, ett av stadens största och mera bekanta museer. Coche betyder galavagn, hovvagn, och även den som egentligen inte har något större intresse för sådana vagnar kan ha nöje av att ta en tur förbi ekipagen från 1600-talet och framåt. Det är en promenad genom historien, men bara en del av den. För här platsar inte vilka vagnar som helst. Det som visas upp är det som kungar, adelsmän, kyrkliga potentater, ambassadörer etc. färdades i – även om vi under 1800-talet har många exempel på vagnar som kunde brukas av en bredare krets eller hade en annan nyttofunktion än att visa upp överheten för allmänheten.
Den första vagnen i detta urval tillhörde Pedro II, som var kung i Portugal mellan 1683 och 1706. Vagnen, byggd i trä och i fransk stil, är tillverkad i Portugal och sex meter lång. Liksom alla andra vagnar som visas på museet drogs den av hästar.
Det glittrar lite mer om vagnen som beställdes av kung João V, som efterträdde Pedro II och var kung fram till sin död 1750. Kungen ville bli en portugisisk variant av ”kung Sol” (Ludvig XIV av Frankrike) och kostade på sig åtskillig lyx för att förstärka hovets status. I efterhand har han inte det bästa rykte; särskilt under hans senare år anses landet varit vanstyrt. Vagnen på bilden är drygt sex meter lång, tillverkad i Portugal.
João V gifte sig med systern, Maria Ana, till kejsaren av Österrike Joseph I, och det var kejsaren som beställde vagnen till bröllopet. Vagnen är nästan sju meter lång och tillverkad i Holland i början av 1700-talet.
Det var inte bara kungar och drottningar som hade råd med den tidens vrålåk. Vagnen nedan beställdes av påven Clemens XI och skänktes till den portugisiske kungen João V för att användas då hans förste son José skulle döpas. Den rikt dekorerade vagnen tillverkades i Italien.
Många av de rika och mäktiga under 1700-talet hade tydligen ett stort behov av att visa upp sina rikedomar. Vagnarna är i många fall försedda med utsmyckningar, skulpturer och målningar som inte har minsta praktiska funktion. Snarare kan man misstänka att de var mera till hinder än hjälp genom att öka luftmotståndet, lätt bli skadade och kräva mer omvårdnad. Denna vagn byggdes som ett slags manifestation av de portugisiska sjöfararnas bedrifter till havs då de genom sina äventyrliga sjöresor över 200 år tidigare förenade Atlanten med Indiska Oceanen genom att runda Godahoppsudden. Vagnen är byggd i Italien. Vem som använde den är oklart.
Den intressanta vagnen nedan, med ett bord i mitten, nyttjades av den portugisiska kungafamiljen under förflyttningen mellan Lissabon och staden Elvas, plats för en kunglig ceremoni för prinsessan Maria Bárbara. Vagnen byggdes under tidigt 1700-tal i Portugal. Vad gjorde man vid bordet? Museet uppger att man troligen satt där och åt under färden.
En vagn som den nedan avbildade kallas en berlin. Typen kom ursprungligen från 1600-talets Tyskland, men denna vagn, knappt sex meter lång, byggdes i Paris under 1700-talet. Den användes av det portugisiska kungahuset. På sidorna finns målningar med de olika årstiderna som teman. Målningarna är gjorda i olja och lackerade.
Under 1800-talet kan man förmoda att kungligheterna fortsatte att använda sina guldskimrande vrålåk när de ville visa upp sig för menigheten. Men nya typer av vagnar tillkommer. De är oftast mindre och enklare i utförandet. Säkerligen betydligt billigare, utan att behöva dras av så många hästar. I en del städer kunde man till och med hyra vagnar tillfälligt. De stora befolkningsgrupperna hade knappast råd med det, men vi kan ändå i en del av 1800-talsvagnarna ana föregångare till våra dagars taxibilar, stadsbussar och varutransportfordon.
Den lilla vagnen nedan – bara två och en halv meter lång – kallas en faeton. Den lätta vagnen på bilden är från Frankrike, med läderklädsel, broms, ringklocka och lyktor.
På svenska har vi också ord som kalesch, vagonette, landå och charabang. Alla betecknar vagnar, men de ska helst inte användas som synonymer för varandra eftersom betydelseskillnader finns, om än inte särskilt allmänt bekanta. Nedan avbildas en charabang från 1800-talets England. Den här typen av vagn användes av förnämt folk för utflykter till landet eller jaktturer. Taket var avtagbart.
Följande vagn är en landå. Vagnstypen kom ursprungligen från Tyskland och staden Landau (därav ordet), men den utställda vagnen tillhörde en fransk adelsman.
Till sist en vagn för långväga resor. Innan järnvägen byggdes användes vagnen, som byggdes i Bryssel 1854, för trafik mellan Lissabon och Porto. Vagnen hade två ”kupéer” för passagerare och en för post. Resan tog 34 timmar. Under vägen stannade man till 23 gånger så att passagerarna kunde sträcka på benen och äta något och hästarna bytas ut. De resandes bagage placerades på taket.
Ännu mycket mer finns naturligtvis att se i de stora salarna i Museu Nacional dos Coches.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar