Matilde Cid. Puro. EGEAC/Museu do Fado. ****
En artist på skiva och samma artist inför publik kan ge mycket olika intryck. Inte minst inom fadon, där publiken i fadons traditionella lokaler – krogar, kaféer och barer – är placerad mycket nära musikerna, ofta bara någon eller några meter ifrån. Vissa sångartister låter i denna verklighet ungefär som de gör på skiva, men vanligare är att de ger ett starkare intryck i mötet med publiken. Stämningen blir förtätad och koncentrerad, och sångartisten kan stimuleras att ge lite extra med lyssnarna just intill – ungefär som ett idrottslag kan lyfta sig inför hemmapublik.
Skivinspelningarna har sina begränsningar, även man i inspelad form kan få fram ett resultat utan de missar och små skavanker som är svåra att helt undvika i det intima mötet med publiken. Matilde Cid sjunger med starkt utspel i form av gester och mimik, energi och inlevelse i orden. Det är roligt att se henne i vekligheten. Det är också roligt att höra hennes första album Puro, även om det visuella i hennes framträdanden inte kan förmedlas. Mycket av kraften och engagemanget i hennes musik finns ändå kvar i inspelningarna. Här är hon ovanlig i dagens fado. Den hon mest påminner om är nog Carminho.
Sångerskan kommer från regionen Alentejo i södra Portugal och har sjungit för publik sedan hon var femton. Musik tycks ha varit en väsentlig del av hennes uppväxt. Fadon upptäckte honom genom att lyssna till sångerskan Maria Teresa de Noronha. Hennes förtrogenhet med fadons uttryck känns definitivt genuin. Hennes förmåga att skapa dynamiskt varierade melodislingor verkar självfallen, och med samma naturlighet ornamenterar hon betonade stavelser med små, snabba krusiduller. I skivans sånger, som mest rör kring kärlekstemat, sjunger hon med temperament och inlevelse. Rösten är rätt kraftig med en liten heshet. Det är inte röstens skönhet som imponerar utan dess uttrycksfullhet. Matilde Cid, som uppenbarligen har avvaktat med sin skivdebut, är helt enkelt en mycket skicklig fadosångerska.
Repertoaren på skivan består av traditionell fado och nya kompositioner i samma anda och stil, plus en gammal schlagerbetonad sång, O Amor É Louco. Skivan är jämn, men jag nämner ändå Nosso Fado (Fado Alfacinha) som exempel på hur en traditionell fado kan förmedlas med intensitet i vår tid. Det är inget experimentellt i denna musik, som siktar på fadotraditionens kärna och hittar den. Matilde Cid bidrar själv med tre sångtexter.
Sångerskans vitalitet tycks ha smittat av sig på gitarristerna, som bidrar med ett ovanligt piggt och lyhört spel. Det är omväxlande Luís Guerreiro, Bruno Chaveiro eller Pedro Viana på portugisisk gitarr, Diogo Clemente, Rogério Ferreira eller Bernardo Viana på spansk gitarr samt Francisco Gaspar på basgitarr. Det finns mycket gott att säga om Matilde Cids utmärkta debutskiva. Men inte om speltiden på bara 31 minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar