I detta andra och avslutande bildsvep från utställningen Träden står ljust gröna som visas på Bonniers konsthall fram till och med den 29 mars tar jag med några bilder av samtida konstnärer.
En av dem är Elisabeth Frieberg (1977) vars Untitled (Taos, Van Gogh, Monet No. 1) från 2014, som i likhet med flera andra av de samtida verken inte nödvändigtvis behöver uppfattas som landskapsmåleri. Men den stora målningen, nästan två meter bred och hög, är ett anslående blickfång.
Förr kunde konstnärer se på naturen som en källa till skönhet, rekreation, spänning, äventyr och kanske näringsfång baserat på naturrikedomar. Med tiden har ett par andra aspekter blivit oundvikliga: miljöförstöring och under senare tid klimatförändringar. I konsthallens presentation citerar jag:
Idag vet vi att klimatförändringar inte lämnar något landskap orört. Människans leverne och konsekventa åverkan är en fastgrodd del av miljön. Vi kan inte längre distansera oss och avbilda naturen på håll. Vad betyder det för fortsättningen av genren landskapsmåleri? Och framför allt, vad kan landskapsmåleri idag betyda för miljön den porträtterar? Med utställningen vill Bonniers Konsthall nå fram till frågor om vår historiska och samtida relation till naturen via den konsthistoriska genren landskapsmåleri. Mellan inslag av historiska verk samlas här samtida målare som på olika sätt tar sig an landskapsmåleriets tradition och riktar blicken mot naturen och miljön. Här finns möjlighet att möta samtidens försvinnande landskap och se dess uttryck. Ibland syns den pågående katastrofen tydligt. Ibland inte alls.
I Lars Lerins (1954) tre meter breda akvarell Skog 2 från 2019 vittnar de brända stammarna om de förödande skogsbränder som rasade 2014 och 2018.
Miljö och klimat är ämnen som är oundvikliga när man talar om natur och miljö i våra dagar. I utställningen finns dessa ämnen belysta, men inte på något dominerande sätt. Det är mera en utställning om landskaps- och naturmåleri än om miljö- och klimatfrågor. Natur och landskap är inte samma sak, kan man reflektera inför vissa av verken. En del kan säkert betraktaren acceptera som naturmotiv men inte som ”landskap”. Vad sägs till exempel om dessa två verk av Olle Norås (1982), det översta utan titel, det andra med namnet I det heliga ljusets mörka sfär.
Gerhard Nordströms (1925–2019) Vallmoäng bejakar sommarstämningen och naturens skönhet i en målning.
Och hos Emma Hartman (1974) löses konturerna upp och går in i varandra så att motivet nästan blir abstrakt. Tavlan heter Murmur 9.
Anders Sunna (1985) är ett slags samtida parallell till Nils Nilsson Skum som förekommer i det förra bildsvepet. En samisk konstnär och konsthantverkare med motiv från nordligaste Sverige. Denna målning heter Tre renar.
Jenny Carlsson (1984) målar färgrikt och expressivt i Ljusaste natt (nedtagen) och Spön, de två verken nedan.
Till sist tre verk av Sara-Vide Ericson vars målningar är lätta att tycka om och bär fram sina stämningar med en nästan fotografisk exakthet. Titlarna på engelska: Beyond This Point, Vanishing Point respektive The Host.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar