Camané & Mário Laginha. Aqui Esta-se Sossegado. Parlophone. *****
När fadon hade börjat återvinna en del av den popularitet den hade förlorat under 70- och 80-talen blev Camané snart en av de mest framträdande sångartisterna. På skiva har vi kunnat höra honom i en rad album i nästan 25 år. Han har själv hunnit bli 52 när han utger denna skiva tillsammans med pianisten Mário Laginha. Det är det första albumet där Camané genomgående sjunger till piano i stället för de vanliga gitarrerna. Fado till piano kan ibland leda till att musiken påminner om klassisk musik eller förfinad viskonst, och så är det i vissa spår här också, men den förblir ändå omisskännlig fado, en musik som Camané har förblivit trogen genom hela sin karriär.
De båda musikerna står sida vid sida på omslaget, deras namn skrivs med lika stora versaler. Det handlar om ett samarbete baserat på mångårig bekantskap, rutin och djup kompetens, ett samförstånd kring ord och ton. Laginhas viktiga roll understryks av att han har två solonummer på skivan. Dessa, liksom hans lyhörda samspel med rösten, vittnar om att han har en klassisk bakgrund. Solonumret Fado Barroco har inte med fado att göra utan är en munter barockpastisch i Bachs eller Händels anda, den mer bagatellartade Rua da Fé låter modernare och kan associera till tonsättare som Francis Poulenc eller Darius Milhaud.
Här sjunger Camané två sånger som han tidigare har spelat in med gitarrer, den lättsamma Ela Tinha uma Amiga av Manuela de Freitas och José Mário Branco samt Alfredo Marceneiros A Casa da Mariquinhas. Det är inget fel på de nya versionerna, men har man hört gitarrvarianterna så tycker jag inte att de tillför något nytt. Ett par traditionella fados som också låter bekanta är av sedvanlig hörvärd Camanéklass men inte alltför märkliga. Men det är resten av skivan.
Camané har alltid haft en behaglig röst, och med åren har den både blivit fylligare och mer nyanserad. Camané har som ingen annan utvecklat en förmåga att gå i närkamp med orden, liksom sjunka in i texten och ta ställning till varje stavelse, något som kan ge musiken ett drag av inåtvändhet och djupsinne. Den stadiga rytmiska puls som vi är vana vid i fado blir upplöst, sångerna kan närma sig deklamation och omsorgen om varje ton likna klassisk romanstolkning, samtidigt som Camané är ytterst medveten om dynamikens betydelse för variation och uttryck. Texten lyfts fram med en stark men inte särskilt högljudd intensitet, och som lyssnare behöver man inte förstå så många av orden för att fängslas av dramatiken och inlevelsen i tolkningen. Detta är ett sätt att sjunga fado som Camané är tämligen ensam om, och pianistens följsamma känslighet understryker det utmärkt.
Camané och Laginha börjar med Não Velhas Tarde, en gammal sång som på 50-talet sjöngs av Carlos Ramos på hans typiska, hesa, avspända och godmodiga sätt. Camané attackerar den inte särskilt märkliga texten med en uppmärksamhet som får en att undra om han hittat några nya, dolda undermeningar i den. Plötsligt bli allt som sägs i denna lite schlagerbetonade sång av största vikt – jag kommer att tänka på Billie Holidays förmåga att förvandla banaliteter till drama. Det andra spåret är Com Que Voz, en av de många sånger som Alain Oulman komponerade till Amália Rodrigues. Den sorgliga texten av renässansdiktaren Luiz Vaz de Camões innebär en utmaning; det är helt enkelt mycket svårt att sjunga sången med trovärdighet. Amália kunde det, och Camané gör det på nytt.
Camané har inte sjungit Oulman särskilt ofta tidigare, men på denna skiva finns ytterligare två av hans melodier. Abandono, med en dubbelbottnad och smärtsam text av David Mourão-Ferreira, blev politiskt kontroversiell när Amália Rodrigues presenterade den och hon kunde inte framföra den från scenen, men den sjungs desto oftare numera. Camané borrar sig in i orden och sjunger en flexibel, uttrycksfull linje, helt annorlunda än den eleganta och varma tolkning Cristina Branco gjorde redan 1999, men lika effektiv. Det är texttolkning på högsta nivå. Alain Oulmans Amor É Fogo Que Arde Sem Se Ver sjöngs däremot aldrig av Amália; det är ytterligare en text av Camões, till en visartad och vacker melodi i långsamt tempo. En tilltalande anspråkslös vardaglighet präglar Se Amanhã Fosse Domingo, en komposition av Mário Laginha, medan titelsången Aqui Esta-se Sossegado är komponerad av José Júlio Paiva till en dikt av Fernando Pessoa, ytterligare två höjdpunkter på en skiva som är rik på dem.
Pianots närvaro gör detta till Camanés mest originella album, men det också ett av de bästa med fem-sex inspelningar som kan bli klassiska. Speltiden på över 51 minuter är generös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar