Fram till och med den 29 mars visar Bonniers konsthall i Stockholm ”landskapsmåleri förr och nu” under rubriken Träden står ljust gröna, en rad från en dikt av Göran Sonnevi. Landskap och naturmotiv har förekommit länge i svenskt måleri men de fick ett uppsving under senare delen av 1800-talet med friluftsmåleriet, som inspirerades av kontinentala, särskilt nederländska och franska, konstnärers arbeten. Målarna satt eller stod med sina attiraljer ute i naturen. Att färg fanns tillgänglig i tuber, liksom kommunikationernas utbyggnad, var förutsättningar för detta landskapsmåleri. Julia Beck (1853–1935) valde många av sina motiv i närheten av den svenska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing utanför Paris. Bilden heter L’etang (Brume).
Så här inleds konsthallens presentation av utställningen:
Renodlade landskapsmålare avbildade förr en till synes orörd natur. Från första början fungerade naturen som en fond mot vilken gudar och hjältar representerades. Men en genre växte fram där endast naturen målades. Uttrycket ”landskap” betecknade denna konstart. Engelskans ”landscape” refererade ursprungligen till holländskt måleri där utsnitt av naturen avbildades. Av natur skapades således kultur. Människa och miljö särskildes och måleriet bidrog till att befästa gränsen. Landskapet blev en kuliss mot vilken människans konstnärliga skådespel utspelades.
På utställningen har man uppenbarligen inte försökt att få med så många konstnärer som möjligt, eller de allra mest berömda. Då skulle Bruno Liljefors ha varit ett självklart namn. I stället representeras flera av konstnärerna med flera verk. Till exempel Carl Fredrik Hill (1849–1911) vars Det ensamma trädet och Svarta granar finns att beskåda på utställningen. Båda verken målades 1878.
Med Nils Nilsson Skum (1872–1951) kommer vi närmare nutiden. Nilsson Skum var av samesläkt och skildrar i sina bilder den samiska befolkningen och naturen i den nordligaste delen av Sverige. Landskap med renhjord är från 1943.
Som Norrlandsmålare är Helmer Osslund (1866–1938) ännu mera känd. Sina motiv sökte denna mycket produktive konstnär främst bland Norrlands berg, skogar och vattendrag. Lapporten heter denna målning.
Albin Amelin (1902–1975) målade gärna praktfulla blomsterstilleben med mycket färg. Motivet Forslandskap som visas på utställningen skulle inte ha varit främmande för Osslund, men Amelins sätt att måla är helt annorlunda.
Med målare som Osslund och Amelin är vi inne i den moderna konst som nått status som bestående. En konstnär som Sigrid Hjertén (1885–1948) hör förstås också hit, och målningen som visas upp heter Bergskedjorna. Från 1933.
Lennart Rodhe (1916–2005) målade en liten tavla Skog 1944. Att den föreställer en skog är kanske inte helt självklart för alla betraktare.
När bilderna avbildas här kan man inte få någon uppfattning om deras verkliga storlek. Som alltid är det bäst att se konsten på plats. Både Helmer Osslund och Lennart Rodhes verk ovan är ganska små bilder, medan Amelin använder en större yta. Evert Lundquists (1904–94) Vågen från 1942–43 är också en stor bild, över en meter både på bredd och höjd.
Vera Nilsson (1888–1949) målade gärna landskap i en robust och kraftfull stil, inte helt olik Lundquists. Här är det ett Spanskt landskap (Coin) från 1919–20, nästan lika stor som Lundquists våg.
Mer rofylld och idyllisk är prins Eugens (1865–1947) Sädesfält mot Vättern från 1930.
Spanskt landskap vid väg heter verket från 1916–17 av Ivan Aguéli (1868–1917). Också detta är en liten målning, inte mycket större än en A4-sida.
Till sist i detta bildsvep från utställningen Träden står ljust gröna ett verk av den skicklige landskapsmålaren Hugo Zuhr (1895–1971), Ångermanländskt landskap från 1942.
I nästa bildsvep från utställningen tar jag upp några av de verk av samtida konstnärer som visas. Hur ser nutida ögon på landskapet och naturen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar