Otrevlig händelse med en båt ingår i samlingen Svenska supens vänner, Albert Bonniers
Förlag 1949.
Jag har ägnat en del av den vackra sommarmorgonen till
umgänge med en motor. Vi är gamla bekanta, och vi träffas regelbundet varje år
vid denna tid. Min uppgift är att få honom att arbeta åt mig. Hans mål är att
hindra mig i denna avsikt. Jag har honom framför mig i båten som en trilsken pojke,
som det gäller att uppfostra. Under årens lopp har jag lärt mig att lugn och
saktmod är nödvändiga betingelser för att jag skall lyckas. Han ser på mig med
sitt tomma svarta öga mitt i cylindern och säger:
– Såå, vi ska börja nu igen. Har du alla dina hemska verktyg
med dig? Den stora skiftnyckeln av järn och den lilla med träskaftet? Har du
skruvmejseln och den särskilda lilla tången för att dra till locket på
karburatorn med? Hårnålen för att rensa ljuddämparen, har du den? Är inte
damerna i din familj shinglade ännu? Ett nytt tändstift har du, ser jag,
senaste modellen, som man kan skruva sönder och göra rent. Och bensin i kannan.
Nå, låt oss börja då? Gå på, min gosse!
Jag har
verkligen allting klart. Jag häller i bensinen i behållaren, och jag ser till
att stiftet sitter fast. Jag fäster kabeln och försöker dra igång. Naturligtvis
misslyckas jag. Det gör man alltid första gången, utom i prospektet från
fabrikanten. Jag tar i på nytt. Tändningen fungerar. Svänghjulet roterar ett
varv. Så blir allt stilla. Jag ökar bensintilloppet. Drar på nytt. Tyst. Inget
händer. Minskar bensinen, vevar. Ingen tändning. Nu är vi vid den punkten att
jag blir ond och häftig, men jag tar det fortfarande lugnt, skruvar ut
tändstiftet och gör rent det från olja. Sätter in det igen och försöker på
nytt. Samma resultat som nyss. Då tänker jag: säkert går det bättre med det
gamla stiftet. Dessa nya stift är alltid lite svåra. Men det gamla stiftet är
uppe i villan. Jag skall gå efter det.
Så går jag i
land och hämtar det gamla stiftet och återvänder till båten och bryggan.
Klockan är nu elva på förmiddagen. Hamnen ligger tyst och stilla. Den stora
ångbåtsbryggan är tom och ödslig och vid småbryggorna ligger roddbåtarna och
vajar för vinden. Junisolen lyser klar och varm över stranden och det blå
vattnet. Från holmen mittöver sundet hörs en ensam ko råma av längtan efter
sällskap.
Jag tar ett
steg med vänster fot ned i båten och i detsamma brister en rutten bräda under
min högra fot. Jag faller i sjön med ena benet, men i fallet hinner jag fatta
tag i relingen på båten. Jag hänger nu med ett ben över relingen och det andra
i det kalla vattnet. Jag får även det benet över båtkanten, och nu hänger jag
som i en trapets med båten i knävecken och säkert grepp för händerna i
relingen. Min bakre kroppsdel vilar i vattnet, lugnt och stilla. Jag tänker
inte mycket, där jag hänger, allt har gått så hastigt, att jag inte riktigt
hunnit följa med, men allt det jag tänker är koncentrerat på en enda viss och
bestämd punkt: hur komma upp i båten?
Jag försöker
häva mig upp med armarna, men misslyckas, ty båten följer med i rörelsen. Jag
blir endast våtare om den del av kroppen som jag förut nämnt och som nu kommer
djupare ned i vattnet.
Jag förstår
nu klart och tydligt min situation: jag är ensam i hela hamnen, hängande i
knävecken utanför en båt, i vilken jag inte kan komma upp. Hur länge skall jag orka
hänga? Sommargästerna äter frukost, befolkningen är på sitt arbete. Det är
möjligt att det om någon timme kommer en kutter eller en motorbåt in i hamnen,
kanske fylld av damer och herrar, som skall se mig hänga här. De kommer aldrig
att glömma det. ”Det var han som hängde utanför båten.”
Kan undra
hur kallt det är i vattnet? Att döma av det som berör min kropp tycks det vara
ungefär – sex grader. Och inte har det blivit varmare under dessa minuter. Jag
skall varna min familj för att bada för tidigt. Det börjar strama i mina armar
och det gör ont i vaderna, som pressas hårt mot båtkanten.
Kanske är det
lättare att gå upp midskepps på båten. Jag flyttar mig sakta dit med händer och
ben. Ingen förändring inträffar annat än att jag kommer djupare ned i det kalla
vattnet. Jag ser en fiskmås sväva över mitt huvud och jag hör kon råma på
holmen. Ingen kommer till henne och ingen kommer till mig, även om jag skulle
råma. Vi är på sätt och vis tillsammans, men har intet nöje av varandras
sällskap.
Naturligtvis
vet jag att jag kan kasta mig baklänges i vattnet och försöka simma i land,
vilket nog också skulle lyckas, men sådant gör man inte annat än på
simuppvisning och inte i onödan. Allra minst i sex graders vatten.
Då får jag
syn på motorn, vars huvud sticker upp vid aktern. Hans svarta öga mitt i
cylindern stirrar på mig stelt, men intresserat:
– Det är ditt fel, säger jag. Mycket bråk och många
bekymmer har du vållat mig, för att inte tala om alla utgifter, men detta är
det värsta som hittills hänt i vår bekantskap. Nu är vi likställda, du och jag.
Vi hänger båda utanför båten, men du sitter säkert fast. Du behöver inte fukta
det gamla tändstiftet. Jag har det i fickan, men det är genomblött vid det här
laget.
Nu inträffar
något som jag vet måste hända i en sådan situation. Jag blir heller inte
överraskad, då det händer. Det är en fluga, som kommer och sätter sig på min
näsa. Jag kan ingenting göra för att få bort henne. Det är samma fluga, som
alltid flyger in i ögat på den person, som åker cykel nedför en brant backe.
Flugan sitter stilla ett ögonblick, så går hon sakta ned i mungipan. Jag
försöker blåsa på henne. Hon makar sig slött med sina kalla fötter upp mot ena
näsborren. Jag är nästan beredd att för hennes skull kasta mig baklänges i
vattnet, då jag hör steg ovanför mitt huvud. Jag sträcker på mig så mycket jag
kan och ser en bit av en elegant ung dam, som går ut på bryggan. Nu stannar hon
och står stilla. Hon har tydligen fått syn på mig. Vi är båda tysta. Vi känner
ju varandra inte, vi är inte presenterade, och då är det ju enligt svenkt bruk
opassande att börja en konversation. Annars skulle jag kunna säga henne, att
hon har små eleganta fötter och vackra silkesstrumpor på välformade ben.
En sak kan
jag dock meddela henne. Som gentleman och medmänniska är det min plikt. Jag bör
varna henne för den ruttna bryggan, men jag hinner aldrig så långt förrän jag
hör henne fråga:
– Varför hänger ni så där?
En mycket
fördomsfri dam, tänker jag som vågar tilltala en obekant herre och det till i
en sådan situation. Men hon är naturligtvis nyfiken som alla kvinnor.
– Det är inte precis för mitt nöjes skulle jag hänger
här, svarar jag. Jag har inte på något sätt sökt upp den här platsen för att få
vara ensam i fred och ro med mina tankar. Jag har familj, hustru och barn. De
är långt borta, en del i utlandet, och de har just nu inte en aning om att jag
hänger här ensam utanpå en båt. Jag försäkrar att det är en ren tillfällighet
att jag befinner mig i den här situationen. Det är absolut ingen vana och inte
heller är det något nytt gymnastiksystem som jag hittat på.
– Varför går ni inte upp? fortsatte den unga damen. Ni
tänker väl inte hänga så där hela dagen?
– Det finns tillfällen i en människas liv, då hennes
förmåga tyvärr inte står i rätt förhållande till hennes vilja. Det är så med
mig, just nu. De amerikanska filosoferna brukade säga: en människa kan vad hon
vill. Vi skapar vårt eget öde. Jag är övertygad om att de herrarna aldrig hängt
i knävecken utanför en båt, annars skulle de ha uttryckt sig med lite mera
försiktighet.
– Hur har ni då kommit dit?
– Om ni lovar att inte berätta det för någon människa,
så skall jag tala om att det berodde på att bryggan, som ni står på, är rutten,
genomrutten här och där. Jag kom inte att tänka på det och därför är jag där
jag är.
– Och det talar ni om först nu! Jag kan ju när som
helst falla i sjön! Tror ni att det är farligt att gå tillbaka?
– Absolut! Det enda ni kan göra är att komma hit ned i
båten till mig. Men var god och ta det försiktigt, så att ni inte doppar mig
för mycket.
Den unga
damen steg verkligen ned i båten, och nu fick jag också se hennes ansikte. Hon
var blond och såg bra ut. Våra ögon möttes, och nu hände det som måste ske
bland civiliserade människor. Jag böjde huvudet över relingen och presenterade
mig. Och så räckte jag henne min högra hand. Hon tog den vänligt och jag sade:
– Håll ordentligt fast nu! Det gjorde hon.
– Tag andra handen med!
Hon tog den,
och så drog hon mig upp i båten. Utmattad sjönk jag ned på toften vid hennes
fötter och sade:
– Nu måste jag gifta mig med er, ty ni har räddat mitt
liv. Det är det minsta ni kan begära.
– Tror ni att det var därför jag drog upp er? Tror ni
att jag går omkring i hamnarna och letar efter herrar, som hänger i relingarna,
bara för att bli gift? För resten är ni ju
gift!
– Jag låter skilja mig.
Så långt gick
det inte. Jag gjorde i stället loss båten och rodde till ångbåtsbryggan, och så
bjöd jag min räddarinna på en kopp te på societetsterassen. Jag satt
visserligen litet blött, men sådant talar man ju inte om.
Motorn fick
jag lov att skicka till stan för reparation och tillstukning av en hård
fackman. Han hade blivit så förnäm och högfärdig sedan han sett mig i min
förnedring att han absolut vägrade att gå igång.
