João Ferreira-Rosa har avlidit

Från Lissabon kom i går beskedet att fadosångaren João Ferreira-Rosa har avlidit, 80 år gammal. Ferreira-Rosa var född i Lissabon och tillhör den generation som mötte en större publik omkring 1960. Han stod för en traditionellt orienterad fado som han framförde med grumlig röst, starkt uttryck och stor inlevelse. Fastän han var en fadomusiker med aristokratisk bakgrund och var ivrig rojalist, hade han en okonstlad och folklig framtoning i föregångsmannen Alfredo Marceneiros anda. Han blev också bekant för att han skapade fadohuset Embuçado i Alfama där han själv framförde sin musik. Till hans mest kända sånger hör Fado do Embuçado och Arraial, och en klassisk inspelning är hans version av Marceneiros Triste Sorte.

João Ferreira-Rosa gjorde många skivinspelningar och är ett självklart namn i antologier med äldre fado. Flera samlingsskivor med hans inspelningar har utgivits under senare år. Med João Ferreira-Rosas död har ytterligare ett av fadons stora namn gått ur tiden. Här är ett par smakprov på hans musik:

https://www.youtube.com/watch?v=RQCkRVrqoAI

https://www.youtube.com/watch?v=MFYQcBQVE9Y

Vicente da Câmara har avlidit

I går kom beskedet att fadosångaren Vicente da Câmara har avlidit. Han var född 1928 och tillhörde en aristokratisk släkt som utövat fado sedan 1800-talet, var syskonbarn till sångerskan Maria Teresa de Noronha och släkt med alla andra fadomusiker som heter da Câmara. Sångaren José da Câmara är hans son. Vicente da Câmara blev ett stort namn under 1960-talet med en rad skivinspelningar och sin medverkan i filmen A Última Pega från 1964 där han sjunger tillsammans med Fernando Farinha. Vicente da Câmara sjöng traditionell fado men bidrog också med egna texter och kompositioner. Han hade en karakteristisk sångstil med ett markerat vibrato och var även en skicklig musiker på portugisisk gitarr.

Enligt gammal aristokratisk tradition undvek Vicente da Câmara att uppträda på folkliga krogar och barer i början av sin verksamhet. Publiken lärde känna hans musik genom skivinspelningar, radio och film. Men det finns en historia – möjligen inte helt sann – att han gick till fadokrogar förklädd och anonym. Publiken som hörde honom kände förstås igen honom när han började sjunga. Numera spelar en musikers sociala bakgrund knappast någon roll, och Vicente da Câmara uppträdde regelbundet på fadohuset Mesa de Frades i Lissabon under sin sista tid. Där hade jag tur att höra honom så sent som i mars i år. Han både sjöng och spelade övertygande vid detta tillfälle. Med tiden blev han en respekterad nestor i fadons kretsar och var aktiv i olika sammanhang för att främja fadons status.

Vicente da Câmara hann fylla 88 år. Som bäst var han på 1960-talet. Dessa två exempel på hans musik är från den tiden.

https://www.youtube.com/watch?v=ql3Scwq0ZP8

https://www.youtube.com/watch?v=ioYiESWRpr8

Fadoprofiler – sammanfattning

Serien med ”fadoprofiler” som avslutades med Amália Rodrigues omfattar 101 namn enligt nedan. Texterna är med undantag för den som Gisela João (nr 91) hämtade ur min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag), lätt redigerade och kompletterade med länkar till Youtubefiler så att den som så önskar kan höra hur musikerna låter.

Kopia i kakel av Jose Malhoas målning O Fado.

Många andra musiker kunde naturligtvis ha fått plats ­– inga nämnda, men sannolikt många glömda. I boken presenterar jag ytterligare cirka 120 stycken. Men allting måste få ett slut. Den som vill fördjupa sig i fadon och många av dess viktigaste utövare har ändå ett rikhaltigt material att ta del av.

Inläggen har mötts av ett höst varierande intresse. En del har haft mycket få läsare, andra har fått många och återkommande besök. Rent allmänt kan sägas att

1) de profiler som funnits med länge har i genomsnitt flera läsare än de nyare

2) bloggens besökare verkar mer intresserade av yngre (nutida) musiker än äldre

3) de som kommer till tals med utdrag ur intervjuer har väckt större intresse än de som bara beskrivs.

Cristina Branco.

Mest lästa har profilerna om Cristina Branco (nr 22, cirka 300 besök hittills) och Ricardo Ribeiro (nr 20, cirka 150 besök) blivit. Här är hela listan.

1. Ercília Costa, 22 september 2013

2. Joaquim Silveirinha, 29 september

3. Jaime Santos, 29 september

4. Berta Cardoso, 7 oktober 2013

5. Cuca Roseta, 11 oktober

6. António Menano, 13 oktober

7. Lucília do Carmo, 19 oktober

8. Joaquim Campos, 22 oktober

9. Hermínia Silva, 25 oktober

10. Tony de Matos, 4 november 2013

11. Teresa Tapadas, 10 november

12. Carlos Ramos, 16 november

13. José Nunes, 23 november

14. Joana Amendoeira, 30 november

15. João Ferreira-Rosa, 7 december 2013

16. Frei Hermano da Câmara, 21 december

17. Aldina Duarte, 9 januari 2014

18. Adriano Correia de Oliveira, 25 januari

19. Mariana Silva, 2 februari 2014

20. Ricardo Ribeiro, 4 februari

21. Katia Guerreiro, 15 februari

22. Cristina Branco, 20 februari

23. Alain Oulman, 23 februari

24. Tristão da Silva, 27 februari

25. Carlos Zel, 3 mars 2014

26. Maria da Fé, 9 mars

27. Artur Paredes, 13 mars

28. Maria Teresa de Noronha, 9 april 2014

29. Pedro Moutinho, 11 april

30, Maria Emília Ferreira, 14 april

31. Luiz Goes, 21 april

32. Vasco Graça Moura, 27 april

33. Lenita Gentil, 7 maj 2014

34. Marco Rodrigues, 11 maj

35. Argentina Santos, 17 maj

36. Max, 21 maj

37. Helena Tavares, 26 maj

38. Raul Nery, 1 juni 2014

39. Mafalda Arnauth, 3 juni

40. Vasco Rafael, 9 juni

41. Celeste Rodrigues, 18 juni

42. António dos Santos, 20 juni

43. Mariza, 1 juli 2014

44. Nuno da Câmara Pereira, 9 juli

45. Teresa Tarouca, 12 juli

46. Camané, 22 juli

47. Carminho, 5 augusti 2014

48. Frederico Valério, 15 augusti

49. Madalena de Melo, 20 augusti

50. Fernando Farinha, 28 augusti

51. Ana Laíns, 4 september 2014

52. Francisco Martinho, 9 september

53. Anabela, 15 september

54. Gonçalo Salgueiro, 27 september

55. Cidália Moreira, 3 oktober 2014

56. Francisco José, 5 oktober

57. Margarida Bessa, 10 oktober

58. Alfredo Marceneiro, 16 oktober

59. Saudade dos Santos, 27 oktober

60. Alfredo Duarte Júnior, 2 november 2014

61. Margarida Guerreiro, 14 november

62. Manuel Fernandes, 23 november

63. Ana Moura, 7 december 2014

64. Jorge Fernando, 18 december

65. Beatriz da Conceição, 26 december

66. Rodrigo Costa Félix, 12 januari 2015

67. Maria José da Guia, 15 januari

68. Armandinho, 26 januari

69. Ada de Castro, 1 februari 2015

70. Miguel Rebelo, 7 februari

71. Maria Alice, 20 februari

72. José Afonso, 26 februari

73. Manuela Cavaco, 1 mars 2015

74. António Mourão, 16 mars

75. Adelina Fernandes, 22 mars

76. Carlos do Carmo, 28 mars

77. Mísia, 14 april 2015

78. Carlos Paredes, 20 april

79. Márcia Condessa, 26 april

80. Frutuoso França, 9 juni 2015

81. Maria Valejo, 15 juni

82. Fernando Machado Soares, 21 juni

83. Maria Ana Bobone, 30 juni

84. Natalino Duarte, 6 juli 2015

85. Dulce Pontes, 12 juli

86. Edmundo de Bettencourt, 18 juli

87. Fernanda Maria, 2 augusti 2015

88. Carlos Gonçalves, 10 augusti

89. Patricia Rodrigues, 16 augusti

90. Artur Batalha, 22 augusti

91, Gisela João, 28 augusti

92. António Chainho, 6 september 2015

93. Teresa Silva Carvalho, 16 september

94. Vicente da Câmara, 28 september

95. Carolina, 16 oktober 2015

96. Raul Ferrão, 22 oktober

97. Maria da Nazaré, 31 oktober

98. Alberto Janes, 9 november 2015

99. Maria Severa, 15 november

100. Fernando Maurício, 25 november

101. Amália Rodrigues 16 december 2015

Fadoprofilen (101): Amália Rodrigues

Amália Rodrigues (1920–99) är fadons utan jämförelse största namn i modern tid, dess största sångerska och mest inflytelserika personlighet. Det var hon som på allvar förde ut fadon på den internationella scenen och för en utländsk publik kom att symbolisera musikformen. Hennes dominans som ”a Rainha do Fado” (fadons drottning) är ännu självklar.

Hon föddes i församlingen Pena i centrala Lissabon. Föräldrarna hade kommit från provinsen Beira Baixa för att pröva sin lycka i huvudstaden, men återvände snart till hembygden varför flickan växte upp hos morföräldrarna i Lissabon under fattiga förhållanden. Hon fick tidigt bidra till försörjningen genom att arbeta, till exempel genom att sälja frukt på kajerna och i gränderna tillsammans med systern Celeste. Det var också i denna miljö hennes begåvning som sångerska först blev upptäckt. Hon började sjunga som barn, blev ett känt namn lokalt i tonåren och framträdde offentligt på fadohuset Retiro da Severa år 1939, på teatern i revistan Ora Vai Tu! år 1940. Detta inledde en karriär på världens stora scener som fortgick i cirka ett halvsekel. Hon sjöng i Europas storstäder, i Nord- och Sydamerika, Asien och Afrika. Hon drog sig tillbaka från offentligheten i början av 90-talet. Hennes internationella karriär kan följas mera i detalj i de många böcker som skrivits om henne.

Amália Rodrigues sjöng traditionell fado framförallt tidigt i sin karriär, men såg fadon mera som ett uttryck, en känsla, än som en avgränsad repertoar. Redan på 40-talet började hon lansera en egen repertoar och den kom med tiden att omfatta flera hundra sånger av vilka många blivit standardnummer. Denna musik kom till i samarbete med en rad poeter och kompositörer av vilka särskilt kan nämnas teatermannen och kompositören Frederico Valério (40- och 50- tal), kompositören och poeten Alberto Janes (50-tal), kompositören Alain Oulman (60-tal), gitarristen och kompositören José Fontes Rocha (60- och 70-tal), gitarristen och kompositören Carlos Gonçalves (70- och 80-tal) samt poeten David Mourão-Ferreira (från 50-talet). Sångerskan var livligt intresserad av konst och poesi och skrev själv texter till många sånger i slutet av sin verksamhet.

Hon gjorde sina första skivinspelningar vid ett besök i Rio de Janeiro år 1945, i Portugal först år 1951. Sedan följde en lång rad av utgivningar fram till år 1990. Den som följer hennes utveckling genom inspelningar kan tycka att det rör sig om minst tre sångerskor i stället för en. I sin tidigaste produktion sjunger hon lätt och naturligt med ljus röst och med en osviklig spontan talang för texttolkning och timing. Från det tidiga 50-talet och framåt blir musiken mera dramatisk, kontrastrik och elaborerad. Amália Rodrigues hade en stark och vacker röst vars potential utnyttjas fullt ut i denna uttrycksfulla fado. Speciellt samarbetet med Alain Oulman medförde en omsorgsfullt texttolkande sångstil som blev banbrytande med sin frasering, sin ornamentering och sitt dynamiska liv. Den lite äldre sångerskan förlorade en del av röstens kraft och smidighet men kompenserade det med värdighet, lugn och auktoritet.

Amália Rodrigues sjöng inte bara fado utan visade även intresse för lantlig folkmusik och ballader. Genom att ta upp annan folkmusik än fado överbryggade hon klyftan mellan storstad och landsbygd och blev hela Portugals stora sångerska. På skiva kan vi dessutom höra henne på spanska, franska, engelska och italienska, i folkmusik, schlagers, evergreens och chanson. Hon var en begåvad skådespelerska och medverkade i åtta långfilmer. Amália Rodrigues var gift två gånger, men fick inga barn.

Som Portugals mest kända artist under diktaturen hade sångerskan en roll som kan uppfattas som problematisk. Hon varken stödde regimen eller protesterade mot den öppet. Man kan fråga sig vad hon hade för val. Ett uttalat stöd hade lett till ringaktning från publiken, en protest till att musiken blivit förbjuden och sångerskan fått yrkesförbud. Men Amália Rodrigues förblev portugisernas mest älskade artist trots en viss svacka i populariteten i mitten av 70-talet, då hon dock stödde revolutionen och den demokratiska process som följde. Hon blev betydligt mera offentligt hyllad och dekorerad efter revolutionen än före. En rad gator i portugisiska städer har uppkallats efter henne, och hon mottog många utmärkelser även från utlandet. När hon avled den 6 oktober 1999 proklamerades tre dagars officiell landssorg i hemlandet, något som egentligen säger mindre om hennes folkliga popularitet än att över 100 000 personer följde hennes kista till begravningsplatsen Prazeres i centrala Lissabon.

Betydelsen av hennes gärning är svår att överskatta. Modern fado hade varit något helt annat utan Amália Rodrigues. Utan tvivel hade den repertoar som nyare artister fört vidare varit bra mycket fattigare utan henne. Portugisernas kärlek till hennes musik och gestalt kan delvis förklaras av att hon hade personlig erfarenhet av fattigdom och lidanden. Hon blev med tiden förmögen och bodde i slutet av sitt liv i en lägenhet i två etage på Rua de São Bento 193 i Lissabon (nu museum), bekvämt med allt hon behövde men utan utmanande lyx, i en ordinär del av staden, mitt ibland de miljöer som förknippas med hennes musik. Och den hörs ständigt strömma ut från butiker, kaféer och öppna fönster i staden.

Hon var en allvarlig personlighet som hade nära till melankoli och svårmod. Att hon blev en så enastående uttolkare av fadons känslor av utsatthet, sorg, längtan och vemod kan kanske förklaras av att de bottnade i hennes egen personlighet.

Det är mycket lätt att hitta inspelningar med Amália Rodrigues, och de förslag från Youtube som följer här är bara ett fåtal av alla hennes sånger – men några av de mest kända. Estranha Forma de Vida, med musik av Alfredo Marceneiro, finns det flera inspelningar av; denna är från 1965.

https://www.youtube.com/watch?v=uFgctURyGp4

Joaquim Campos är en viktig kompositör av traditionell fado, och hans Fado Vitória heter i den textversion som Amália valde Povo Que Lavas no Rio:

https://www.youtube.com/watch?v=HJ-ugf0_YPg

Foi Deus är skriven av Alberto Janes, både text och musik, och en av Amália Rodrigues bästa inspelningar, från 1952.

https://www.youtube.com/watch?v=tb6BgMz0FNs

Sånerskan fick kritik av delar av vänstern för att hon sjöng Uma Casa Portuguesa, som ger en idyllisk bild av Portugal under diktaturen. Men sången sjöngs av många andra också, och det var inte Amália Rodrigues som lanserade den. I dag är den en vanlig ”allsångslåt” då den framförs på Lissabons fadoställen.

https://www.youtube.com/watch?v=RU-Z0SiQKgU

Lágrima är an fadoklassisker som lanserades så sent som 1982. Musiken är skriven av hennes dåvarande gitarrist Carlos Gonçalves (ännu verksam) till Amálias egen text.

https://www.youtube.com/watch?v=-GEaa9QGOd4

Barco Negro är från början en brasiliansk sång som sjungs av ”alla” nuförtiden, men få, om ens någon, når Amália Rodrigues uttrycksfullhet och kraft.

https://www.youtube.com/watch?v=8fZD5ol3rxI

En marcha, det vill säga en sång som förknippas med folkfester i Lissabons gamla stadsdelar, är Marcha do Centenário från 1947. Raul Ferrão, kompositören till världsschlagern Coimbra, har komponerat flera välkända marchas, däribland denna.

https://www.youtube.com/watch?v=A6cuYbwetFo

Till sist Amália Rodrigues på ett främmande språk. Edith Piaf kanske gjorde den bättre, men för att vara utlänning tolkade Amália Rodrigues La vie en rose på ett övertygande sätt.

https://www.youtube.com/watch?v=B6CvIpi7JCo

* * * * *

Med detta inlägg avslutar jag serien med fadoprofiler. En liten sammanfattning kommer om ett par tre dagar.

Beatriz da Conceição har avlidit

Från Lissabon kommer beskedet att fadosångerskan Beatriz da Conceição har gått bort, 76 år gammal. Hon tillhörde de artister som blev populära under 60-talet och då uppträdde flitigt på fadoställen, konserter och teaterscenen och även gjorde ett stort antal skivinspelningar varav många är tillgängliga i återutgivningar. Med fadons nya populartitet, som tog sin början under 90-talets första år, fick hon förnyad aktualitet och framträdde ofta på lite äldre dagar. Den unga generationens musiker såg henne som ett föredöme och en stilbildare, och vid hennes bortgång har många av dem givit uttryck för sin saknad. ”Obrigado Bia”, skriver Camané helt kort på Facebook, och i detta tack finns många instämmanden.

Jag tog med henne som nummer 65 i serien Fadoprofiler i denna blogg. Hon tillhör de bestående namnen ur den generation som nådde sin publik under 60-talet och vann en ny några decennier senare. Här är ett exempel på hur hon lät på äldre dagar, tillsammans med den yngre kollegan Ana Moura.

https://www.youtube.com/watch?v=QDb2gATi2rA&feature=youtu.be