Amália Rodrigues (1920–99) är fadons utan jämförelse största namn i modern tid,
dess största sångerska och mest inflytelserika personlighet. Det var hon som på
allvar förde ut fadon på den internationella scenen och för en utländsk publik
kom att symbolisera musikformen. Hennes dominans som ”a Rainha do Fado” (fadons
drottning) är ännu självklar.
Hon föddes i församlingen
Pena i centrala Lissabon. Föräldrarna hade kommit från provinsen Beira Baixa
för att pröva sin lycka i huvudstaden, men återvände snart till hembygden varför
flickan växte upp hos morföräldrarna i Lissabon under fattiga förhållanden. Hon
fick tidigt bidra till försörjningen genom att arbeta, till exempel genom att
sälja frukt på kajerna och i gränderna tillsammans med systern Celeste. Det var
också i denna miljö hennes begåvning som sångerska först blev upptäckt. Hon
började sjunga som barn, blev ett känt namn lokalt i tonåren och framträdde
offentligt på fadohuset Retiro da Severa år 1939, på teatern i revistan Ora
Vai Tu! år 1940. Detta inledde en karriär på världens stora scener som
fortgick i cirka ett halvsekel. Hon sjöng i Europas storstäder, i Nord- och
Sydamerika, Asien och Afrika. Hon drog sig tillbaka från offentligheten i
början av 90-talet. Hennes internationella karriär kan följas mera i detalj i
de många böcker som skrivits om henne.
Amália Rodrigues sjöng
traditionell fado framförallt tidigt i sin karriär, men såg fadon mera som ett
uttryck, en känsla, än som en avgränsad repertoar. Redan på 40-talet började
hon lansera en egen repertoar och den kom med tiden att omfatta flera hundra
sånger av vilka många blivit standardnummer. Denna musik kom till i samarbete
med en rad poeter och kompositörer av vilka särskilt kan nämnas teatermannen
och kompositören Frederico Valério (40- och 50- tal), kompositören och poeten
Alberto Janes (50-tal), kompositören Alain Oulman (60-tal), gitarristen och
kompositören José Fontes Rocha (60- och 70-tal), gitarristen och kompositören
Carlos Gonçalves (70- och 80-tal) samt poeten David Mourão-Ferreira (från 50-talet). Sångerskan var livligt intresserad av konst och poesi och skrev själv
texter till många sånger i slutet av sin verksamhet.
Hon gjorde sina första
skivinspelningar vid ett besök i Rio de Janeiro år 1945, i Portugal först år
1951. Sedan följde en lång rad av utgivningar fram till år 1990. Den som följer
hennes utveckling genom inspelningar kan tycka att det rör sig om minst tre
sångerskor i stället för en. I sin tidigaste produktion sjunger hon lätt och
naturligt med ljus röst och med en osviklig spontan talang för texttolkning och
timing. Från det tidiga 50-talet och framåt blir musiken mera dramatisk,
kontrastrik och elaborerad. Amália Rodrigues hade en stark och vacker röst vars
potential utnyttjas fullt ut i denna uttrycksfulla fado. Speciellt samarbetet
med Alain Oulman medförde en omsorgsfullt texttolkande sångstil som blev
banbrytande med sin frasering, sin ornamentering och sitt dynamiska liv. Den
lite äldre sångerskan förlorade en del av röstens kraft och smidighet men
kompenserade det med värdighet, lugn och auktoritet.
Amália Rodrigues sjöng inte
bara fado utan visade även intresse för lantlig folkmusik och ballader. Genom
att ta upp annan folkmusik än fado överbryggade hon klyftan mellan storstad och
landsbygd och blev hela Portugals stora sångerska. På skiva kan vi dessutom
höra henne på spanska, franska, engelska och italienska, i folkmusik,
schlagers, evergreens och chanson. Hon var en begåvad skådespelerska och
medverkade i åtta långfilmer. Amália Rodrigues var gift två gånger, men fick
inga barn.
Som Portugals mest kända
artist under diktaturen hade sångerskan en roll som kan uppfattas som
problematisk. Hon varken stödde regimen eller protesterade mot den öppet. Man
kan fråga sig vad hon hade för val. Ett uttalat stöd hade lett till ringaktning
från publiken, en protest till att musiken blivit förbjuden och sångerskan fått
yrkesförbud. Men Amália Rodrigues förblev portugisernas mest älskade artist
trots en viss svacka i populariteten i mitten av 70-talet, då hon dock stödde
revolutionen och den demokratiska process som följde. Hon blev betydligt mera
offentligt hyllad och dekorerad efter revolutionen än före. En rad gator i
portugisiska städer har uppkallats efter henne, och hon mottog många
utmärkelser även från utlandet. När hon avled den 6 oktober 1999 proklamerades
tre dagars officiell landssorg i hemlandet, något som egentligen säger mindre
om hennes folkliga popularitet än att över 100 000 personer följde hennes kista
till begravningsplatsen Prazeres i centrala Lissabon.
Betydelsen av hennes gärning
är svår att överskatta. Modern fado hade varit något helt annat utan Amália
Rodrigues. Utan tvivel hade den repertoar som nyare artister fört vidare varit
bra mycket fattigare utan henne. Portugisernas kärlek till hennes musik och
gestalt kan delvis förklaras av att hon hade personlig erfarenhet av fattigdom
och lidanden. Hon blev med tiden förmögen och bodde i slutet av sitt liv i en
lägenhet i två etage på Rua de São Bento 193 i Lissabon (nu museum), bekvämt
med allt hon behövde men utan utmanande lyx, i en ordinär del av staden, mitt
ibland de miljöer som förknippas med hennes musik. Och den hörs ständigt
strömma ut från butiker, kaféer och öppna fönster i staden.
Hon var en allvarlig
personlighet som hade nära till melankoli och svårmod. Att hon blev en så
enastående uttolkare av fadons känslor av utsatthet, sorg, längtan och vemod
kan kanske förklaras av att de bottnade i hennes egen personlighet.
Det är mycket lätt att hitta
inspelningar med Amália Rodrigues, och de förslag från Youtube som följer här
är bara ett fåtal av alla hennes sånger – men några av de mest kända. Estranha Forma de Vida, med musik av
Alfredo Marceneiro, finns det flera inspelningar av; denna är från 1965.
Joaquim Campos är en
viktig kompositör av traditionell fado, och hans Fado Vitória heter i den
textversion som Amália valde Povo Que
Lavas no Rio:
Foi Deus är skriven av Alberto Janes, både text och musik, och en av Amália
Rodrigues bästa inspelningar, från 1952.
Sånerskan fick kritik
av delar av vänstern för att hon sjöng Uma
Casa Portuguesa, som ger en idyllisk bild av Portugal under diktaturen.
Men sången sjöngs av många andra också, och det var inte Amália Rodrigues som
lanserade den. I dag är den en vanlig ”allsångslåt” då den framförs på
Lissabons fadoställen.
Lágrima
är an fadoklassisker som lanserades så sent som 1982. Musiken är skriven av
hennes dåvarande gitarrist Carlos Gonçalves (ännu verksam) till Amálias egen text.
Barco Negro är från början en brasiliansk sång som sjungs av ”alla” nuförtiden,
men få, om ens någon, når Amália Rodrigues uttrycksfullhet och kraft.
En marcha, det vill säga en sång som förknippas
med folkfester i Lissabons gamla stadsdelar, är Marcha do Centenário från 1947. Raul Ferrão, kompositören till världsschlagern Coimbra, har komponerat flera välkända
marchas, däribland denna.
Till sist Amália
Rodrigues på ett främmande språk. Edith Piaf kanske gjorde den bättre, men för
att vara utlänning tolkade Amália Rodrigues La
vie en rose på ett övertygande sätt.
* * * * *
Med detta inlägg
avslutar jag serien med fadoprofiler. En liten sammanfattning kommer om ett par
tre dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar