Ny fado på cd

Maria Mendes och Jorge Baptista da Silva. Sucessos da Diva do Fado. Espacial. **1/2

Att Amália Rodrigues var den största sångartisten inom fadon fick hon säkert ofta höra under sin aktiva karriär. Men även efter hennes bortgång 1999 har hyllningarna fortsatt. Och det kan ibland bli lite för mycket. Normalt blir en hyllning i form av en skiva med Amálias sånger betydligt sämre musik än vad Amália själv presterade. Så är det förstås också på denna skiva med Maria Mendes och Jorge Baptista da Silva. De kompas funktionellt men inte uppseendeväckande av Luís Ribeiro, portugisisk gitarr, Jaime Martins, spansk gitarr och basgitarr, samt Paulo Matis, accordeon.

Båda sångartisterna är hyggligt kompetenta, Mendes med en genomträngande och lite skarp röst med stort vibrato, hennes yngre kollega da Silva med en mjuk, behaglig tenor. På skivan finns några av Amália Rodrigues mest kända fados, men urvalet präglas framför allt av att man tagit med flera av de sånger på främmande språk som hon framförde vid utlandskonserter, som Blue Moon, La vie en rose, Canzone per te och Tarantella. Detta är sånger som var som mest populära för ett par generationer sedan, och skivan gör därför ett lite gammaldags intryck, speciellt som artisterna inte gör några radikala nytolkningar av dem.

Det vemod, det djup och den dramatiska underton som Amália Rodrigues var så skicklig på att förmedla är frånvarande här. Snarare är det en rad tilltalande melodier som framförs avspänt, ledigt och habilt. Det vilar en positiv stämning över albumet som helhet. Det är behagligt att lyssna igenom men ger inga musikaliska minnen för livet och heller ingen mersmak.

Natalino de Jesus. Fado & Fados. Ovação. ***

Några av dagens stjärnor på fadohimlen har tagit musiken till ansenliga höjder av sofistikering, elegans i arrangemangen och sångteknisk virtuositet. Samtidigt finns den anspråkslösa, folkliga fadon kvar på Lissabons fadoställen, en musik fjärran från de stora internationella konsertestraderna, och den är viktig för att förankra traditionen i vardagen. Natalino de Jesus är ingen märklig sångare, men han är en sådan artist som slår vakt om det enkla, direkta och typiska i fadon. Denna musik har sitt berättigande för att den är typisk, inte för att det är briljant. Man kan se honom som en representant för en folklig fado med förgrundsgestalter som Carlos Zel, António Rocha eller Nuno da Câmara Pereira.

Jag har alltså inget emot att lyssna genom Fado & Fados, en skiva med rätt trevlig, direkt, okonstlad fado. de Jesus sjunger förstås traditionell fado, som Pregão duma Florista, som är en kombination av ett par välkända traditionella melodier, men han har mest med nykomponerat material, till exempel tre nya melodier av flöjtisten Rão Kyao. Kompet med Fernando Silva, portugisisk gitarr, Carlos Maceira, spask gitarr, och Paulo Ramos, basgitarr, fungerar bra. Natalino de Jesus har en trevlig röst och ett rättframt, enkelt sångsätt, men han är inte någon av de bästa manliga sångartisterna i dag. Det finns en vanlighet kring detta album – fado som modern folkmusik, inte som förnyelse, djupsinne eller förfinad exportprodukt.

Tasca do Jaime. Gerações. SPA. ***

Den 1 januari 2014 skrev jag i bloggen om baren A Tasca do Jaime i stadsdelen Graça i Lissabon, ett litet ställe som på helgerna presenterar fado av amatörer av högst varierande klass. Så mycket mer genuint kan det knappast bli. Vilket inte innebär att stället enbart frekventeras av boende i området. Besökare fömedlar tips, inte minst via Internet, och därför hittar också folk från andra länder till baren. Det är trångt, vänligt och familjärt.

Baren drivs av familjen Nunes, som också har en liten restaurang, även den med fado, i stadsdelen Afama. Den heter likadant, så skivan som nyligen utkommit kan sägas vara en dokumentation av båda ställena. Barägaren Jaime Nunes sjunger, hans son Duarte Nunes sjunger också och spelar dessutom spansk gitarr. På skivan medverkar på portugisisk gitarr den skicklige Paulo Silva, som regelbundet medverkar på baren i Graça. Skivan kan vara en trevlig påminnelse för den som besökt A Tasca do Jaime och lyssnat till fado där. Den är dessutom värd av lyssna till för musikens skull.

Precis som i fallet Nanalino de Jesus befinner sig musiken en bit från den professionella nivå som förevisas på konsertturnéer i utlandet. Detta är också fado som folkmusik. Jaime Nunes sjunger starkt, robust, med yvigt kroppsspråk och grovhuggna melodilinjer. Det är uttrycksfullt men utan allt musikaliskt finlir. Kraften och hängivenheten känns genuina, men det är tolkningar som gör sig bättre när man hör dem på plats än på skiva.

Hans son Duarte Nunes sjunger mera lyriskt och omsorgsfullt, har en fin röst och odiskutabel känsla för de sånger han valt. Han är dessutom en kunnig gitarrist. Eftersom han ännu är bara 19 år är det svårt att sia om hans framtid, men påståendet att detta är en begåvad ung musiker med goda utvecklingsmöjligheter känns inte särskilt riskabelt. Kanske blir han en ledande fadosångare med tiden, och de som vill vara med från början rekommenderas den här skivan. Som domineras av traditionell fado, med några andra sånger av välkända upphovsmän inom fadon. Speltiden på knappa 35 minuter är i minsta laget, och därför rundar jag av mitt omdöme i form av asterisker nedåt.