Klassiska nedslag (22): Pjotr Tjajkovskij, Souvenir de Florence

Pjotr Tjajkovskij (1840–93) har av en musikälskande eftervärld främst blivit ihågkommen för symfonier, särskilt nr 4, 5 och 6, baletterna Svansjön, Nötknäpparen och Törnrosa, den första pianokonserten, violinkonserten, stråkserenaden, operorna Eugen Onegin och Spader dam samt ett par fristående orkesterstsycken, 1812 och Slavisk marsch. Hans kammarmusik är mera förbisedd. Här finns till exempel tre hörvärda stråkkvartetter och inte minst hans kanske bästa kammarmusikverk, den sextett för stråkar som han kallade Souvenir de Florence. Sextetten i D-dur har opus 70 och är ett av Tjajkovskijs sista verk, komponerat 1890.

Pjotr Tjajkovskij. Målning av Nikolaj Kuznetsov.

Tjajkovskij själv såg sig inte som en tonsättare av kammarmusik, och hans produktion i kammarmusikaliska genrer är liten. Stråksextetten hade han stora problem med. Han noterade 1890: ”Jag har börjat komponera sextetten och arbetet går inte bra så här långt. Det här nya sättet att uttrycka mig medför hemska svårigheter. Jag känner hela tiden att jag inte har sex verkliga stämmor utan att jag egentligen skriver för orkester och sedan arrangerar om musiken för sex stråkar.” Men av dessa svårigheter finner lyssnaren inga spår.

Kompositionen heter alltså ”Minne från Florens”. Men det finns inget i musiken som får mig att associera till Italien. Vi kan se det som ett exempel på många ryska konstnärers längtan till Italien, ett resmål att drömma om för klimatets, landskapets och kulturens skull – kanske också för människornas och matens. För en tonsättare har Italien en särställning som landet där operan föddes. Väl på plats drabbades Tjajkovskij, som många andra ryssar på besök, av en stark hemlängtan till det väldiga, mörka hemlandet. Tjajkovskijs förtjusning i Italien hade han givit uttryck för tio år tidigare i orkesterstycket Capriccio Italien.

Många verk från 1800-talet ger mig ett lite framtungt intryck, huvuddelen av den musikaliska substansen ryms i första satsen och ibland också i den långsamma sats som kommer på andra eller tredje plats. Men i Souvenir de Florence löper inspirationen genom hela verket, parad med fin melodisk fantasi och en sinnrik väv av stämmorna. Hela verket tar drygt en halvtimme i anspåk, och de två första satserna är mest omfattande med dryga tio minuter vardera. Första satsen i sonatform är energisk och rik på motiv, att den är komponerad i slutet av ett konstnärskap hörs inte ett ögonblick. Tjajkovskijs melodiska ingivelse, som givit så många anmärkningsvärda resultat, blommar ut i den långsamma andra satsen. Som så ofta är den melodiska sötman kryddad med en vemodig underton som förs fram i ett växelspel mellan violin- och cellostämmorna. Det är en av Tjajkovskijs mest innerliga och betagande melodier och för mig verkets tyngdpunkt. Men, som sagt, fortsättningen i ett lättsammare scherzo och en finalsats där man kan ana ett inflytande från folkmusik för stycket i mål med bibehållen skärpa och fräschör.

Stråksextett med två violiner, två altvioliner och två celli är ingen av de vanligare konstellationerna i klassisk musik. Därför framförs Souvenir de Florence inte så ofta som det förtjänar. Men på skiva kan man förstås höra det så ofta man vill. Jag har tagit del av en inspelning med Sjostakovitjkvartetten förstärkt med Kirim Belotsvetov, viola, och Alexander Kovylyov, cello.