Museibesök: Museu Nacional dos Azulejos, Lissabon

Den som besöker Lissabon lägger snart märke till de vackra fasaderna i kakel som är rikligt förekommande särskilt i de äldre stadsdelarna. Blått är den vanligaste färgen, men många fasader pryds av kakel i rött, brunt, grönt och gult. Dessa kakeldekorationer är ett arv från den moriska tiden som också tagits om hand av den kristna kulturen. Några exempel på fasader från Lissabon finns i mitt blogginlägg Färgglädje i Portugal från den 30 oktober 2014.

Dessa kakelarbeten kallas för azulejos. Ordet ska komma från arabiskans al-zulayj, polerad sten. Men det är sannolikt att det portugisiska ordet för blått – azul – finns med i bilden. Den blå färgen dominerar helt i det kakel som avbildar något konkret, som helgon, fartyg eller historiska motiv, och som hör samman med den kristna kulturen.

Lissabon har inget monopol på azulejos. Vi kan finna dem i många portugisiska städer. De finns också på sina håll i Portugals före detta kolonier. Och eftersom kakelarbetena har anor från den moriska epoken och morerna också ockuperade stora delar av Spanien tror jag de också kan finnas där, men utan att kunna leda påståendet i bevis med några bilder. De två första bilderna här är inte från Lissabon. Den första är en vägg i Castelo da Pena i Sintra. Bilden med de två figurerna finns i byn Furnas på den azoriska ön São Miguel.

Men Lissabon har ett trevligt museum där man kan följa kakelarbetenas utveckling genom tiderna. Museu Nacional do Azulejo ligger ett par tre kilometer från Lissabons gamla centrum. Det går alltså bra att promenera dit, men vägen är rätt tråkig. Ett alternativ är att ta buss 794, till exempel från järnvägsstationen Santa Apolónia. De äldsta objekten på museet är från 1400-talet. Här kan man se anknytningen till den moriska konsten och arabisk kultur. Nog ligger det nära till hands att tänka på orientaliska mattor?

Kristna motiv förekommer tidigt i kakelarbetena. 

Många av verken fanns i offentliga lokaler som kyrkor och kapell. I museet finns ett helt sådant kapell, överdådigt praktfullt dekorerat med en rikedom på detaljer.

Denna bild från 1600-talet är en kombination av många mindre bilder där episoder ur Bibeln illustreras. Den som kan sin Bibel har säkert inga svårigheter att känna igen sig.

Detalj ur bilden ovan.

Av en annan bild från barocken kan vi ana lite om vilka skönhetsideal som uppskattades under den tiden.

Den som går genom museet kan följa den konsthistoriska utvecklingen ungefär som på ett vanligt konstmuseum med målningar och skulpturer. En skillnad är att de äldre verken oftast inte går att spåra till en bestämd upphovsman. De kristna motiven blandas upp med mera världsliga. Ett stort kakelarbete kommer från en adelsfamiljs palats och dess jaktrum där bilderna säkerligen haft sällskap av diverse troféer. Illustrationerna av djuren är tecknade med en drastisk eller underfundig humor.

1700-talets rokoko möter betraktaren i den stora kakelbilden Danslektionen. Även detta är en bild som allmänheten inte hade tillgång till. Liksom annan konst har många av kakelverken skapats för de rika och förnäma, att avnjutas i en sluten krets.

Till det mest attraktiva på Museu Nacional do Azulejo hör de många exemplen på modernt kakel. Detta är en sorts konst som förekommer sparsamt i de offentliga miljöerna. Men i Lissabons tunnelbana finns en del exempel. I de moderna kakelarbetena – och även den keramik som museet visar – kan man känna igen de konsthistoriska riktningarna under 1900-talet.

Det är Júlio Pomar (1926) som har tecknat bilden av den tidningsläsande Fernando Pessoa (liksom några andra bilder är den fotograferad snett eftersom den annars blänker för mycket i solljuset).

João Abel Manta (1928) har gjort denna dekoration, som hämtats från en offentlig miljö vid en av Lissabons avenyer.

Allegori över skulptur och måleri heter denna bild av Jorge Barradas 

(1894–1971).

Maria de Lourdes Castro (1934) är upphovskvinna till denna originella kakelbild.

Högst upp i museet finns ett stort verk som avbildar Lissabon innan staden drabbades av den förödande tsunamin som följde på jordbävningen i havet utanför år 1755. Bilden är gjord i början av 1700-talet. Det är intressant att jämföra bilden med intrycken från dagens Lissabon. Mycket som finns avbildat kan man inte hitta i stadsmiljön i dag.

En annan översiktbild av Lissabon, Lissabon i tusen färger, av Paulo Ferreira (1911–99) visar upp en mycket stiliserad bild av staden. Detta verk var med i den portugisiska paviljongen vid världsutställningen i Paris 1937.

Utöver den permanenta samlingen av azulejos och keramik har museet tillfälliga utställningar kring olika teman.