Bo Bergmans Stockholm

Bo Bergman (1869–1967) var stockholmare och Stockholm är ett återkommande motiv i hans lyrik. I hans musikaliska och stämningsfulla dikter möter vi honom ofta som en kringströvande iakttagare vars sinnesintryck av stadens bilder omvandlas i eftertanke, fantasi och försoning. Liksom sin kollega Hjalmar Söderberg står Bo Bergman många gånger för en mild resignation, men också för en tolerant humanism. Hans litterära verk består främst av diktsamlingar, och många av hans dikter har levt vidare i tonsättningar av Wilhelm Stenhammar, Ture Rangström och andra kompositörer.

Det Stockholm som Bergman skildrar är givetvis en svunnen stad. Ändå ger många av hans bilder en igenkänning: här finns grönskan, vattenytorna som speglar stadens byggnader, trafiken och sjöfarten, höst- och vintermörkret, kontrasten mellan gammalt och nytt, det hektiska stadslivet, tidens flykt … men för flanören Bergman leder intrycken också till litterära associationer som troligen få av dagens flanörer delar. Dikterna här har jag hämtat från en samling, Stockholmsdikter (Bonniers) som utkom 1963. Att läsa den är att ta del av ett stycke inte alltför avlägsen Stockholmshistoria, men de ger också en spegel åt dagens stadsbilder där mycket trots alla förändringar lever vidare.

Stadsbarn

Jag älskar dimman, som släpar våt

över kajer och torg i natten,

och lyktornas ögon, röda av gråt,

och lukten från gatan och visslans låt

från en spöklikt skymtande båt

ute på Mälarns vatten.

Jag älskar novemberdagens grå

förtvivlan och grändens fasa,

fabrikernas hjärtan som bulta och slå

och droskan som rullar och löven som gå

i dans kring en bänk i en vrå

med en ensam människotrasa.

I Humlegården

Floras gröna hov i staden

flaggar åter för sin kung,

och på bänken under bladen

droppar luften honungstung.

Bokens folk och lekens glömma

här en timme lika lätt,

medan solens guldstänk strömma

brinnande på blommig slätt.

Barnens lek är allvar; hela

deras själ läggs ner däri.

De är inte de som spela.

De som spela äro vi.

Sök att läsa blott i tingen.

Allting gömmer en symbol.

Bolln är jordens bild och ringen

Evigheten utan mål.

Jag har fått mitt öde skrivet

och min del av gråa hår,

men vad vet jag mer om livet

än när jag var tio år?

Här i skuggan, där de storas

grenvalv vuxit ur ett frö,

ser jag Adams barn som Floras

spira, blomma, vissna, dö.

Ur Vid vattnet

Här på en bänk vid vattnet har jag glömt mig kvar.

Jag lyss till lätta skvalp. Ett tåg därborta far.

Ett skuggskepp länsar in mot Slussens ljusreklamer,

och som en jätteramp är hela kajen tänd.

Vad spelas det i kväll för olycksdigra dramer

bland svartnande kulisser i en gammal gränd,

ni ädla herrar, ni tillbedjansvärda damer?

Den yra staden kan ej gå till sängs. Den dras

mot blänk och bloss, den dränker sömnen i ett glas

och dagens slit i surret omkring nöjeshjulet.

En stad för starka. Ingen stad att åldras i.

Du slipper inte undan tiden, hur förstulet

du suckar efter allt som en gång är förbi

och möter allt det nya misstänksamt och mulet.

Det nya och det gamla! Jag har aldrig känt

Det som en dödlig kamp, när de ha bältespänt.

Det är ju bara livets rytm i alla tider.

Är inte det som lyfter sig med trotsigt krav

och det som nått sin topp och långsamt nedåt glider

blott vågor, stigande ur samma stora hav

och sjunkande tillbaks i havet vad det lider?