Brantingsgatan ligger
vid en av nedgångarna till Gärdets tunnelbanestation. Den är självfallet
uppkallad efter Hjalmar Branting
(1860–1925), som var den förste socialdemokraten som blev invald i riksdagen
(1896) och sedan blev den förste i raden av socialdemokratiska statsministrar
(1920). Han har fått sin gata i ett område där han sannolikt inte hade särskilt
många väljare. Östermalm har förblivit solitt borgerligt med en koncentration av
särskilt moderata väljare.
Branting var
stockholmare och kom från en högborgerlig miljö. Mycket finns skrivet om honom.
Nätupplagan av Populär historia har
en intressant artikel om Branting och hans tid, och jag citerar ett par avsnitt
ur den samtidigt som jag rekommenderar läsning av hela artikeln:
”Det var långt ifrån givet att Hjalmar Branting
skulle ta ledningen när det socialdemokratiska partiet formerades på
1880-talet. Starka viljor drog åt olika håll. Kunde samhället reformeras på
demokratisk väg eller krävdes en revolution? De flesta manliga arbetare, liksom
alla kvinnor oavsett klass, saknade rösträtt. Det hårda motstånd som mötte dem
som försökte organisera sig fackligt och politiskt fick många att tvivla på att
vägen till arbetarklassens befrielse gick via allmän rösträtt och
parlamentarism.
Branting
ansåg att socialdemokratin var revolutionär i så motto att den önskade en helt
ny samhällsordning med frihet, jämlikhet och ett gemensamt ägande av
produktionsmedlen. Men han var orubblig i sin tro på att makten kunde erövras
på demokratisk väg. Andra ville gå fortare fram, använda strejken som vapen och
sätta hårt mot hårt. Kampen mellan reformister och mer revolutionärt sinnade
medlemmar skulle komma att prägla det socialdemokratiska partiet under nästan
hela Brantings tid.”
”Hur
var han då som person? Lugn, tillbakadragen, godmodig, förvånansvärt blyg för
främmande människor, en arbetsmyra och pliktmänniska som också kunde njuta av
livets goda. Intellektuell, analytisk, en duktig skribent men sämre talare.
Trots alla invektiv som haglade över honom i samhällsdebatten kom han
påfallande väl överens med sina meningsmotståndare när de möttes ansikte mot
ansikte. Få hade något negativt att säga om honom, men desto fler om hans
politik, inte minst i samband med vad som har gått till historien som
storstrejken 1909.”
En pinsamhet i Brantings
biografi var att han stod bakom en motion – tillsammans med bland andra
högerledaren Arvid Lindman – om att inrätta ett rasbiologiskt institut.
Wahrendorffsgatan
sträcker sig från Kungsträdgårdsgatan in mot Nybroplan och är uppkallad efter Martin von Wahrendorff (1789–1861), som
var hovmarskalk, friherre, affärsman och känd konstsamlare. Han ägde en tid
Åkers styckebuk. Han hade en tomt i området och bekostade gatans anläggning
tillsammans med en värdshusägare som hette Davidson. Detta gav upphov till en
del ironiska skämt om att Wahrendorff hade köpt gatunamnet till en gränd som
egentligen Davidson hade byggt. Men gatunamnet blev officiellt i mitten av
1800-talet.
Man skulle kunna tro att Sandelsgatan, som ligger i samma område som Brantingsgatan, är uppkallad efter Maria Sandel (1870–1927), en av våra första arbetarförfattare.
Men på Östermalm
minns man hellre militärer, och här gäller det Johan August Sandels (1764–1831), som var med i det finska kriget i
början av 1800-talet samt under fälttågen mot Napoleon. Hans bedrifter under
det förstnämnda skildrades av Johan Ludvig Runeberg. Utöver militär var Sandels
greve och ämbetsman.
Birger Jarls gata fick
sitt namn 1885. Det ändrades sedan till Birger Jarlsgatan 1932. Gatan var ett
resultat av 1800-talets planer på en gatuförbindelse mellan Nybroviken och
Brunnsviken. I dag är Birger Jarlsgatan en av innerstadens längsta och mest trafikerade
gator.
Birger Jarl (cirka 1210–66) hette egentligen Birger Magnusson. Jarl är en titel
för en person som stod närmast kungen och var rikets högste ämbetsman. Birger
Jarl var alltså aldrig kung, men det blev hans son Valdemar som Birger först var
förmyndare för. Sedan kungen krönts 1251 styrde han riket tillsammans med
Birger Jarl, i den mån man nu kan tala om ett enat svenskt rike under
1200-talet.
Birger Jarl har haft
en speciell betydelse för Stockholm eftersom han enligt uppgift i Erikskrönikan
var den som grundade huvudstaden 1252. Stockholm hade förmodligen kommit till
utan Birger Jarls hjälp, men nu finns detta årtal som en fästpunkt i det
förflutna. Och Stockholms grundare har fått en gata som i stort sett alla
stockholmare känner till och ofta trafikerar.
Däremot kan man klara
sig länge i Stockholm utan att träffa på Olaus Petrigatan, som är en liten
tvärgata till Erik Dahlbergsgatan i samma område som Sandelsgatan och
Brantinsgagatan är belägna. Gatunamnet är ganska nytt och beror på att man
först hade planer på att bygga en kyrka vid gatan. Till slut kom kyrkan att
placeras på ett annat ställe, och i stället reserverades området för en ny
skola, Olaus Petriskolan.
Olaus Petri (1493–1552), som egentligen betyder Olof Pettersson, kom från Örebro
och är den svenska kyrkans stora reformator. Han studerade i Tyskland och tog
starka intryck av Martin Luther, vars kristna syn han blev den ledande kraften
att genomdriva i Sverige. Bland annat översatte han och gav ut Thet Nyia testamentit 1526.
Aaron Isaacs gränd
påminner om Aaron Isaac (1730–1816),
som var sigillgravör och köpman men framför allt grundare av den judiska
församlingen i Stockholm. Han kom från Tyskland och flyttade till Sverige 1774.
På sin ålderdom skrev Issac ner sina minnen på ett språk som kallas
västjiddisch. Memoarerna finns dock översatta till tyska och berättar bland
annat om de konflikter Isaac hade med andra församlingsmedlemmar i Stockholm –
hans ledarställning i församlingen var omtvistad.
Aaron Isaacs gränd är
svår att upptäcka. Den är dock tydligt utmärkt vid Nybroplan och löper förbi
auktionshuset Bukowskis och Wahrendorffsgatan.
Ignatiigränd ligger i
Gamla stan. Även den har fått sitt namn efter en inflyttad tysk, boktryckaren Ignatius Meurer (1589–1672). Han blev
genom giftermål ägare till ett tryckeri och blev senare också bokförläggare.
Meurer var den förste som använde antikvastil i svenskt tryck. Antikva är
numera den helt dominerande teckensnitts-familjen i boktryck. Det teckensnitt som
denna blogg är skriven med är också en antikva.
Flera gatunamn följer längre fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar