Ny fado (?) på cd

Ana Moura. Moura. Universal. ****

Fadons musikaliska värld är betydligt större än man kan tro innan man känner den. Men den har sina begränsningar. Att en del artister efter några trogna år i fadons tjänst vill pröva något nytt är lätt att förstå. Det kan ske tillfälligt som då någon tar upp tango, chanson eller brasiliansk musik och sedan återvänder till fadon. En och annan kanske definitivt är på väg bort från fadon.

Hur det är med Ana Moura är jag osäker på. På skiva började hon med några utpräglade fadoskivor där Jorge Fernando var en viktig medspelare. Och med all respekt för Fernandos stora kompetens som gitarrist, arrangör, kompositör, poet och producent tycker jag att det är naturligt att Ana Moura ville förnya sin musik. Hennes första skivor var bra, men tämligen lika varandra. En förnyelse kom med albumet Desfado  (Universal) från 2012, inspelat i USA med amerikanska studiomusiker och under inflytande av en mer internationaliserad populärmusik, dock med en tydlig förankring i fadon i de flesta av skivans spår. Jag gillade Desfado och tyckte det var en framgångsrik nyorientering.

Nu kommer Moura (Universal), inspelad i Hollywood och Los Angeles, åter med ett gäng amerikankska studiomusiker. Och jag lyssnade igenom den och blev först besviken. Fado eller inte fado? Mitt första intryck var att detta var en professionell, genomarbetad produkt där musikerna kan sitt jobb och utför det oklanderligt. Men där musiken var lite profillös och hemlös – en internationell musik utan tydlig förankring i en tradition. Om den inte sjöngs på portugisiska skulle den kunna komma varifrån som helst.

Det som finns kvar av typisk fado är det portugisiska språket, den portugisiska gitarren (fint trakterad av Ângelo Freire men mer tillbakadragen än normalt), vissa textmotiv (som dock inte fadon har monopol på) samt två traditionella fados av Alfredo Marceneiro och Carlos da Maia. Det som normalt inte hör hemma inom fadon är slagverk, elgitarrer, andra elektroniska klanger, hammondorgel (!) och sånger som tonas ut i slutet. De flesta av sångerna är nyskrivna och bland upphovsmännen hittar man få av fadons vanliga namn. Gränsen mellan fado och annan populärmusik har alltid varit diffus, och här mer än någonsin. Om Ana Moura hade sjungit på engelska (vilket hon gör i ett nummer), så hade sångerna låtit som pop eller rock.

Men det är ett utmärkt album. Det finns stor kompetens hos dem som medverkar, och jag har med nöje hört framförallt långsammare nummer som Cantiga de Abrigo och Ninharia där Ana Mouras röst kommer bäst till sin rätt. Och hon har knappast tidigare varit lika övertygande som här. Rösten ligger ganska lågt och är beslöjad, lite kärv och sträv. När hon sjunger trycker hon till orden och blir närvarande och intensiv även när hon sjunger lågmält. Med rösten och sångsättet finns så att säga en inbyggd säkring som förhindrar att musiken glider över i det glättiga, mondäna eller inställsamma. Denna musik har i de flesta fall inte så mycket som påminner om fado i ljudbild eller uppbyggnad, men den har tyngd och energi. Inte fado som form, men som känsla.

Jag gillar Moura, som hade varit ännu bättre utan slagverk, hammondorgel och mystiska elektroniska pling-plongljud, och kommer säkert att återvända till vissa av spåren i den. Fado eller inte fado? Kanske ingen viktig fråga ändå. Om Ana Moura återvänder till en mera konventionell fado får framtiden visa. Som sångerska klarar hon av annat också, vilken denna nya cd är ett bevis för.