Ny fado på cd

Tivoli 62. Espectáculo de Homenagem a Filipe Pinto 29 de Novembo de 1962. SPA. ****

”Ny fado på cd” är inte en helt konsumentupplysande titel till denna anmälan. Det rör sig om en ny skiva med delar av en en tidigare outgiven konsert från 1962 som ordnades som en hyllning till sångaren Filipe Pinto (sådana hyllningar till artister som varit med länge är inte ovanliga i fadons värld). De sångartister som medverkar på skivan är Fernando Farinha, Lucília do Carmo, Alfredo Marceneiro, Filipe Pinto själv samt Amália Rodrigues. De kompas av en varierande skara gitarrister med berömdheter som José Fontes Rocha, Domingos Camarinha och Francisco Carvalhinho på portugisisk gitarr, Júlio Gomes och Martinho d’Assunção på spansk gitarr samt Joel Pina, basgitarr. Plus några till. Inspelningen är inte stenhårt redigerad; här finns plats för lite prat, hostningar och skratt, något som förstärker närvarokänslan under en publikupptagning.

Av sångartisterna låter Lucília do Carmo, Alfredo Merceneiro och Filipe Pinto ungefär som man kan vänta sig utifrån deras andra inspelningar. Fernando Farinha fångas under sin höjdpunkt under karriären och utstrålar självförtroende, vitalitet och entusiasm i sina två bidrag. Musikaliskt är han för mig höjdpunkten i denna utgåva, tillsammans med Amália Rodrigues förstås. Men det ska sägas att de åtta sånger hon bidrar med (halva albumet) tillhör hennes mest välkända och finns i flera andra inspelade versioner som inte är svagare än de som finns med här. Skivan är ett bra exempel på hur några av de viktigaste musikerna lät under fadons verkliga storhetstid. Men för den som önskar riktigt lyckade inspelningar med dem finns det många alternativ (utom för Filipe Pinto som kan vara svår att finna på skiva). I första hand rekommenderas den för lyssnare som gillar publikupptagningar, eller för de nitiska samlare som vill ha allt av Amália (sådana samlare existerar, fast troligen inte som läsare av denna blogg).

Mísia. Para Amália. Warner Music Spain, 2 cd. ****

Mísia är en av pionjärerna inom den så kallade nya fadon. Då hon i början av 90-talet tog upp fadon var hon tämligen ensam om att göra det bland yngre musiker. Den nya fadon hade säkert kommit utan Misías hjälp, men ingen kan ta ifrån henne hennes pionjärinsats. Sedan har hon fått många efterföljare, och flera av dem har åstadkommit mera imponerande resultat och nått en större berömmelse. Misía har under tiden sysslat med lite av varje och stundtals varit en bit ifrån fadon, till exempel genom att sjunga på andra språk eller till modernistiska elektroniska arrangemang. Skivan Senhora da Noite (Silène) från 2011 var en återkomst till den traditionella fadon, men också, i mitt tycke, tråkig och oengagerad. Så jag hade inga större förhoppningar på den nya Para Amália. Men den överraskar. Detta är det bästa som Misía har spelat in på många år. Kanske över huvud taget.

Albumet består av två cd men mängden musik skulle lika gärna kunnat få plats på en enda. Mísia sjunger några sånger som Amália lanserade och några sånger som handlar om henne. (Att jag inte känner igen alla titlar beror troligen på att hon valt några av Amálias mindre kända nummer.) På den första skivan kompas hon av pianisten och arrangören Maestro Fabrizio Romano, på den andra av Luís Guerreiro, portugisisk gitarr, och Daniel Pinto, spansk gitarr och basgitarr. Dessa musiker är skickliga och speciellt intressanta är inspelningarna med piano.

Romero har hämtat inspiration från olika riktningar inom klassisk musik och även populärmusik, och de fyndiga pianoarrangemangen lyfter sångerna lite extra. Av de nio sångerna är fem komponerade av Alain Oulman, som skrev mycket åt Amália på 60-talet, och det är roligt att höra mera förbisedda Oulmansånger som Amor Sem Casa och Rasga o Passado. De eleganta arrangemangen kontrasterar med Mísias röst och sångsätt. Hon har, som alltid, en stark röst som kan accentuera stavelserna ordentligt, och något osofistikerat, nästan rått, och omedelbart i sitt sätt att närma sig musiken. Kombinationen blir oväntat lyckad, mycket för att Mísia sjunger med en omsorg och koncentration som antyder att hon funnit uppgiften djupt meningsfull.

Dn andra skivan är något svagare och mindre originell men ändå mycket njutbar. Gitarristerna är utmärkta och sångerna trevliga. Som sagt tidigare: de kan bli lite väl många hyllningar till Amália Rodrigues. Men görs de med en den hängivenhet och personliga utformning som Mísia presterar här, så är det svårt att invända. Mísia, nu i 60-årsåldern, har tydligen ännu mycket att ge.