Gulbenkianmuseet, Lissabon. Moderna samlingen (1)

Gulbenkianmuseet, Museu Calouste Gulbenkian, är det mest kända museet i Lissabon, beläget i ett parkområde lite utanför centrum på några metrostationers avstånd. Egentligen är det två museer, ett för äldre konst och andra objekt – antika fynd, möbler, silver- och guldsmide, ur etc. – och ett för modern konst, det vill säga konst från och med början av 1900-talet. Museidelen med äldre föremål är mer internationell med konstverk och andra objekt från många länder. Det är förmodligen den del av Gulbenkianmuseet som imponerar mest på besökarna. Jag skrev om den i bloggen den 6 augusti 2017. Men den moderna museidelen är också intressant. Här förekommer ofta separatutställningar i stil med den samlingsutställning med verk av konstnären José Escada som jag presenterade i bloggen den 11 januari 2017. 

Men då jag senast besökte det moderna Gulbenkianmuseet visade man permanentutställningen, som ger en tämligen utförlig bild av modern portugisisk konst. För den som har måttliga kunskaper om konst är de flesta namnen okända, men konstverken kan förstås vara intressanta ändå. De konstriktningar som präglat 1900-talets internationella konst sätter sina avtryck även i portugisisk konst, och man kan följa dem i utställningen. Detta och följande blogginlägg är bildsvep från den moderna avdelningen av Gulbenkianmuseet. Naturligtvis är bara ett fåtal av alla verk som kan ses på museet med här. Bilderna är ofta en aning beskurna i kanterna, bland annat för att eliminera skuggningar fråm ramarna.

Vi börjar med en utsikt. Emmerico Nunes (1888–1968) heter konstnären som förmedlat denna bild från New York i Brooklyn, N.Y., en oljemålning från 1939.

Lissabon är en kuperad stad med många vackra utsiktsplatser. En utsikt över floden Tejo är målad av Paulo Ferreira (1911–99), Tejo sedd från Santa Catarina från 1935.

Från ungefär samma tid, 1937, är oljemålningen Familj av Sarah Affonso (1899–1983). Ett verk med en egendomlig stämning.

Kidnappningen av Mário de Sá Carneiro heter en färgstark målning i expressionistisk stil, signerad Mário Cesariny (1923–2006). Men i anslutning till målningen finns också namnet Maria Helena Vieira da Silva (1908–92), en internationellt mera namnkunnig konstnär som var verksam i Frankrike, Portugal och Brasilien. Hur detta hänger ihop är oklart. Ett samarbete mellan två konstnärer? En bearbetning som den ena gjort av ett verk av den andra? Verket är daterat 1972.

Ytterligare en kidnappning, denna gång i surrealistisk still, visas på målningen Kidnappning i ett obefolkat landskap av António Pedro (1909–66). Oljemålningen är från 1947. För en svensk betraktare är det lätt att komma att tänka på de målningar som skapades av konstnärer i den samtida så kallade Halmstadgruppen.

Popkonsten har säkert varit en inspirationskälla för Nikias Skapinakis (1931), som 1974 gjorde oljemålningen Möte mellan Natália Correia, Fernanda Botelha och Maria João Pires. De tre kvinnorna är inte vilka som helst. Correia och Bothelha är båda författare, Pires en av världens ledande konsertpianister.

En stor och mäktig målning som drar blickarna till sig är Biskop av Jorge Pinheiro (1931). Konstnären kommer från Coimbra och målningen är från 1981.

Din kropps hemska tystnad heter nästa verk, av António Palolo (1946–2000). Men med sina klara, ljusa färger ger målningen från 1966 ett gladare intryck än dess namn.

Med de fyra sista bilderna i detta avsnitt kommer vi närmare nutiden. Vítor Pomar (1949) gjorde denna svartvita komposition utan namn 1982. 

Namnlös är också denna stora bild från 2000 av Marta Soares (1973). 

De tre flickorna är från 1999. Konstnären heter Luísa Correia Pereira (1945–2009). I det här fallet kan titeln behövas – att det handlar om tre flickor är kanske inte uppenbart för alla.

Däremot saknas namn på Pedro Casqueiros (1959) bild i rött och vitt från 1993. Den får avsluta bildsvepet här. I kommande inlägg finns ytterligare några bilder som visas i den permanenta utställningen på Gulbenkianmuseets moderna avdelning. Då flyttar vi oss lite tillbaka i tiden, till tidigare skeden under 1900-talet.

Fernando Pessoa flåsar Hasse Z i nacken

Inte i konkret, fysisk bemärkelse förstås. Rent kronologiskt skulle det fungera, Hasse Z och Fernando Pessoa var samtida under 47 års tid. Men knappast geografiskt. Pessoa var aldrig i Sverige och Hasse Z förmodligen aldrig i Portugal. Det är inte särskilt troligt att den portugisiske poeten och den svenske kåsören, humoristen och författaren strålade samman på någon annan ort, eller ens att de kände till varandra.

Av de inlägg jag har publicerat i bloggen är det många som bloggens besökare är mycket måttligt intresserade av. Andra har haft desto flera besök. Den gamla texten om Hasse Z som publicerades den 21 oktober 2013 har alltid haft en suverän ledning när det gäller antalet besök, långt före alla andra inlägg. I dag, när bloggen har besökts över hundra tusen gånger, svarar den för 631 av dem. Men under senare tid har ett annat, ännu äldre inlägg, börjar knappa in. Det är texten om Fernando Pessoas Dikter av Alberto Caeiro, som nu har besökts 605 gånger. Den lades ut den 9 oktober 2013.

Fernando Pessoa.

Alberto Caeiro är en av de många pseudonymer som Pessoa använde. Han är också en poet med en markerad stil och livsinställning: lantlig, förnöjsam, naturnära. Samlingen, som utkom 2001 på förlaget Pontes, är översatt av Lars Axelsson och Margareta Marin. Detta är en volym som jag ofta återkommer till. Därför ytterligare ett prov på Alberto Caeiros funderingar. Detta är dikten som inleder hela volymen.

Jag har aldrig vaktat får,

men ändå är det som om jag gör det.

Min själ är som en herde.

Den känner vinden och solen

och går hand i hand med årstiderna

och ser sig omkring.

Hela friden i naturen utan människor

kommer och sätter sig bredvid mig.

Men jag blir ändå dyster,

lika dyster som en solnedgång för vår fantasi

när det blir kallt långt nere på slätten

och man känner att natten har kommit in

som en fjäril genom fönstret.

Men min dysterhet är rofylld

därför att den är naturlig och sann

och är det som bör fylla själen

när själen tänker på att den existerar

och händerna plockar blommor utan att den märker det.

Liksom klangen från bjällrorna på vägen

bortom kurvan

är mina tankar tillfreds.

Det enda som tynger mig är att jag vet att de är tillfreds,

för om jag inte visste det

skulle de vara glada och tillfreds

i stället för tillfreds och dystra.

Att tänka är lika obehagligt som att gå i regnet

när vinden friskar i och regnet tycks tillta.

Jag har varken ambitioner eller önskningar.

Att vara poet är inte min ambition.

Det är mitt sätt att vara ensam.

Och om jag då och då i min fantasi önskar

att jag vore ett litet lamm

(eller hela hjorden

så att jag kunde breda ut mig över hela sluttningen

och vara en stor mängd som är lycklig samtidigt)

är det bara för att jag förnimmer det som jag skriver

i solnedgången eller när ett moln för sin hand över ljuset

och en tystnad går genom gräset.

När jag sätter mig ner för att skriva dikter

eller när jag går på vägarna eller stigarna

skriver jag dikter på ett papper i mina tankar,

och jag känner en herdestav i mina händer

och ser min siluett

högst uppe på en kulle

där den står och spanar efter min hjord och ser mina tankar

eller spanar efter mina tankar och ser min hjord

och ler ett vagt leende som en som inte förstår det som sägs

men försöker se ut som om han förstod.

Jag hälsar på alla som läser mig

och lyfter på min bredbrättade hatt för dem

när de ser mig stå i dörren

så snart vagnen dyker upp högst uppe på kullen.

Jag hälsar på dem och önskar dem sol,

eller regn om det behövs regn

och hoppas att de i sina hus

kan ha sin favoritstol

bredvid ett öppet fönster

där de kan sitta och läsa mina dikter,

och att de när de läser mina dikter ska tänka

att jag är något i naturen –

till exempel det gamla trädet

i vars skugga de satte sig ner med en duns

när de var barn och hade tröttnat på att leka

och torkade svetten ur sin heta panna

med ärmen på sin randiga skjorta.

Carson McCullers och en tolvårings möte med Beethoven

År 1940 utkom en debutroman som genast blev mottagen som en blivande klassiker i amerikansk litteratur. Författare var den 23-åriga Carson McCullers (1917–67), född i staden Columbus i Georgia, och boken hette The Heart is a Lonely Hunter, på svenska Hjärtat jagar allena. Den finns nu tillgänglig i en pocketvolym (Norstedts) och är översatt av Nils Jacobsson. Det är en enastående roman.

Boken skildrar livet i en liten stad i den amerikanska södern, en miljö som Carson McCullers förblev trogen genom hela sitt författarskap. Ett fåtal personer får vi närbilder av växelvis genom boken. Här finns den sympatiske men bekymrade restaurangägaren Biff Brannon, som blir änkling tidigt i berättelsen, den alkoholiserade arbetaren Jake Blount som vurmar för kommunismen och agiterar så gott han kan i en likgiltig omgivning, den svarte läkaren Benedict Copeland som i många år gjort stora insatser för den fattiga stadsbefolkningen men har svårt att kommunicera med sin dotter Portia, den unga flickan Mick Kelly, en självständig tolvåring som lever i fantasier och drömmar om musik, och inte minst den dövstumme, gåtfulle John Singer. Samt folk omkring dem – grannar, familj och släkt, vänner och ovänner. Söderns rasism, klassmotsättningarna och oron för krigshotet i Europa under slutet av 30-talet gör sig ofta påminda. Särskilt den alltid närvarande rasismen tar sig brutala uttryck i handlingen.

Jag tycker om Carson McCullers sätt att berätta. Det är på en gång lyriskt och realistiskt, men inte realistiskt genom långa anhopningar av detaljer utan snarare genom urval av karakteristiska och målande enskildheter. Hennes förmåga att fånga och beskriva mänskliga reaktioner och relationer är häpnadsväckande. Därför är Hjärtat jagar allena en bok som väcker igenkännande, även bland läsare som är fjärran från den dammiga, monotona, letargiska och fattiga sydstadsmiljö som hon levandegör. Och även bland människor som är helt olika hennes gestalter.

I den aktuella svenska utgåvan finns ett intressant förord av Monika Fagerholm om romanen och om Carson McCullers författarkarriär. Jag tar mig friheten att citera ett avsnitt ur början av förordet.

Det var många som förundrades över hur en så ung person kunde skriva som hon skrev: så brett och smalt samtidigt, angelägen om att tala till läsaren om viktiga saker, men på ett enkelt sätt – med sådan precision i detalj och människoskildring. Bland mycket annat är Hjärtat jagar allena en kollektivroman som handlar om livet i en stad i den amerikanska södern mot fonden av tidens stora frågor: rasförtryck, klasskillnader, fascism. Och kriget som börjat ute i Europa som USA in i det sista undviker att blanda sig i: en stämning av indolent frånseende vilar också tung över staden i romanen som hon modellerade efter sin egen hemstad.

    Men framför allt är Hjärtat jagar allena en tidlös berättelse om längtan efter gemenskap och bekräftelse: alla dessa människor som söker sig till den dövstumme John Singer, som står i centrum men ändå vid sidan om; han har också en egen historia, som ingen känner till.

Carson McCullers.

Även om Hjärtat jagar allena inte har någon huvudperson är det Singer som mycket cirklar kring. Den milde, tyste mannen, ofta upptagen med att spela schack med sig själv, inger förtroende, folk vill tala till honom om allt och de söker hans sällskap. Kort sagt är hjärtat lite mindre allena i Singers närhet. Han kan förstå genom att läsa på läpparna, men meddelar sig själv i korta anteckningar. Han är också hemlighetsfull. Ingen känner till hans djupa vänskap med en annan dövstum, Spiros Antanapoulos, som hamnat på sjukhus där Singer besöker honom. Men även för den som känner till honom kvarstår mysteriet. För Antanapoulos är knappast en person som förtjänar Singers varma och självuppoffrande tillgivenhet. Den förblir en gåta.

Av de övriga personerna är det särskilt flickan Mick Kelly, tolv år då boken börjar, som fängslar. Hon är kavat och egensinnig, kanske Carson McCullers alter ego. Hon har en musikalitet som är högt uppdriven; hon inte bara tycker om musik och lätt kan skilja på banalt och originellt, hon har också förmågan att komma ihåg musik så att hon i efterhand kan lyssna till den inom sig. Men i hennes trånga, fattiga hem finns ingen som spelar eller sjunger, man går aldrig på konserter, har ingen grammofon eller radio. Men en granne har radio, och flickan kan sitta utanför grannens lägenhet och höra radion när ljudet tar sig ut från den. På så sätt samlar hon ihop ett antal melodier av ”Motsart” som hon kan höra inom sig och minnas. Samma talang som just Mozart blev så uppmärksammad för under barndomen.

Det finns ett rastlöst och sökande drag hos den unga flickan. Orädd strövar hon omkring på långa promenader i stan, även under mörka kvällar. Hon finner att i de rikas kvarter har alla radio. Hon hittar en trädgård där hon kan slinka in och gömma sig och lyssna på radion som hörs genom ett öppet fönster. Där sitter hon en kväll och röker (!) när en ny musik möter henne.

Det ena numret följde på det andra, och alltihop var dåligt. Hon brydde sig inte särskilt om det. Hon rökte och satt och drog upp grässtrån. Efter en stund hördes en ny programledare. Han nämnde Beethoven. Hon hade läst om den musiken på biblioteket. Han var tysk som Mozart. När han levde talade han ett främmande språk och bodde i ett främmande land – precis som hon själv ville ha det. Programledaren sade att man skulle spela hans tredje symfoni. Hon hörde på med ett halvt öra eftersom hon tänkte driva omkring en stund till, och hon brydde sig inte särskilt om vad de spelade. Så började musiken. Mick lyfte huvudet och hennes händer höjdes till halsen.

    Hur kom det sig? En stund vägde musiken över från ena sidan till den andra. Som när man går eller marscherar. Som när Gud spatserar omkring i natten. Hon blev plötsligt kall över hela kroppen, och bara denna första del av symfonin glödde i hennes hjärta. Hon kunde inte ens höra vad som kom efter utan satt och väntade och frös med händerna hårt knutna. Efter en stund kom musiken tillbaka, hårdare och högre. Den hade ingenting med Gud att göra. Utan det var hon, Mick Kelly, som vandrade omkring på dagen och ensam om kvällen. I det varma solskenet och i mörkret med alla sina planer och känslostämningar. Denna musik var hon själv – hennes riktiga, äkta jag.

    Hon kunde inte höra uppmärksamt nog för att höra allt. Musiken kokade inom henne. Hur skulle hon välja? Hänga sig fast vid några underbara tongångar och fundera på dem så att hon inte glömde dem – eller skulle hon bara lyssna på vad som kom utan att tänka eller försöka komma ihåg? Herregud! Hela världen fanns i denna musik och hon kunde inte lyssna ivrigt nog. Till sist återkom motivet med alla de olika instrumenten tillsammans så musiken blev som en hård näve som hamrade på hennes hjärta. Och så var första satsen slut. Denna musik tog inte lång tid eller kort tid. Den hade inte alls med tid att göra. Hon satt med armarna slingrade om benen och bet i knät som smakade salt. Hon lyssnade kanske fem minuter eller halva natten. Andra delen var mörk till färgen – långsam marsch, inte sorgsen utan som om hela världen var död och det inte var någon mening med att tänka tillbaka på hur det varit förut. Något slags hornistrument spelade en sorgsen och silveraktig ton. Sedan höjde sig musiken vredgad och med stark rörelse bakom. Och slutligen den mörka marschen igen.

    Men kanske var sista delen av symfonin den musik hon tyckte bäst om – glad och lik de bästa människorna i världen, den sprang och hoppade på ett spänstigt, friskt sätt. Underbar musik som denna gjorde ont. Hela världen fanns i denna symfoni och hon orkade inte lyssna som hon ville.

    Det var över. Hon satt alldeles stel med armarna om knäna. Det kom ett annat program i radion och hon stoppade fingrarna i öronen. Musiken lämnade inte efter sig något annat än den svåra smärtan inom henne och en stor tomhet. Hon kunde inte komma ihåg något av symfonin, inte ens de sista tonerna. Hon försökte erinra sig något, men inte ett ljud kunde hon höra. När allt var slut fanns bara hennes bultande hjärta och den förfärliga smärtan. 

Men symfonin kommer tillbaka, Mick minns mer och mer av den och kan i sitt sinne så småningom foga samman olika fragment till större enheter. Passagen där hon först hör Beethovens Eroicasymfoni väcker ett igenkännande. Då jag var några år äldre än Mick och lite tvekande försökte bekanta mig med klassisk musik var de första försöken inte särskilt lyckade. Sedan kom Eroican, Beethovens tredje symfoni, som en chock. Omskakande, mäktigt levande och ojämförlig. Men jag behövde inte sitta i en trädgård i rikemanskvarter och höra den genom ett fönster. Jag hade råd att köpa av skiva med musiken.

Jag tror Hjärtan jagar allena har många sådana igenkännanden. I enskilda händelser, i möten mellan personerna, i det vardagliga samspelet mellan människor och – vilken romanen inte minst behandlar – avsaknaden av möten och samspel. Då jag var i Micks ålder läste jag ofta om böcker. För den som är tilläckligt ung förlorar inte en berättelse sin kraft av att upprepas. Men som vuxen läser jag praktiskt taget aldrig om litteratur, med undantag för poesi. Jag tror Hjärtat jagar allena kommer att sälla sig till de få verk som jag då och då kan läsa om. Också Monika Fagerholm har uppenbarligen läst Hjärtat jagar allena flera gånger. Som avslutning citerar jag ännu ett avsnitt från bokens förord.

När jag första gången läste Hjärtat jagar allena hade jag fått den av en väninna som sagt åt mig, ”läs den här, den kommer att förändra ditt liv”. Jag minns att jag var irriterad, man vill ju ha sin läsning och sina upptäckter för sig själv och vill säga ”vad vet du om mig egentligen?” Men så läste jag och förstod precis vad hon menade och varför hon talat om den som hon gjorde. Det är helt enkelt en roman som gör att man (ja, jag då) får lust att tala om den på det viset. För det är en bok som gör något med en, i grunden.

    Alla som vänder sig till John Singer och tror att de kommunicerar, tror att de har ett samförstånd, för att de vill och behöver samförstånd. Deras ensamhet. Och John Singers ensamhet: för ingen känner honom heller, egentligen. Det är min ensamhet, och din med, på något sätt.

    Och – det inre rummet. Där man kan, kanske, ”väva en dröm och dagdröm i det som verkar vara verkligt”.

    Att det på något sätt i oss alla finns det där fröet: det som är så mycket längtan, den där rastlösheten. Och en flicka som Mick Kelly som ordnar en stor fest men som plötsligt bara måste lämna festen själv; springa sin väg till ett av sina ställen. Vid stranden av en flod, sitta där, i närheten av ett hus och lyssna till musik som hörs från en radio genom det öppna fönstret.

Statyer på stan – Krakówspecial

Kraków ligger i södra Polen, inte så långt från vintersportorten Zapokane och bergskedjan Karpaterna. Det är landets näst största stad med en och en halv miljon invånare i storstadsområdet och ungefär hälften i själva staden. Kraków var en gång i tiden huvudstad i Polen. Det är en vacker stad med en stor äldre stadskärna med många välbevarade ståtliga byggnader, inte minst ett stort antal kyrkor – de lär vara 140 stycken. Staden har många besökare, och under några dagars vistelse i Kraków hörde jag ofta svenska röster på gator, restauranger och kaféer.

I den konstnärliga utsmyckningen av Kraków ingår ett stort antal statyer. Många av dem i äldre stil i anslutning till kyrkor och palats, men här finns också modernare skulptur. I Sverige man normalt räkna med att hitta uppgifter som verkens namn, tillkomsttid och upphovsmän i närheten av statyerna. Så inte i Kraków. Detta lilla bildsvep får därför bli lite anonymt, utan några sådana uppgifter.

Gamla stans verkliga centrum är ett mycket stort torg, omgivet av imponerande byggnader, bland annat flera kyrkor, restauranger och butiker. Här finns faktiskt en staty med uppgifter om verket. Igor Mitoraj heter skulptören som gjort Eros bandato i brons 1999.

Flera av byggnaderna på och omrking torget finns också som miniatyrer med lite information om dem. Här den vackra Mariakyrkan med sina två olika torn som miniatyr.

Runt gamla stan i Kraków finns ett parkområde. Några varma och soliga dagar i slutet av april var det fullt av ljus ung grönska, fågelsång och blomstrande rabatter med tusentals penséer och andra blommor. I parken finns förstås också statyer. Här står Nicolaus Copernicus (1473–1543), som med den heliocentriska världsbilden revolutionerade astronomin. Copernicus kom inte från Kraków, men han forskade i flera år vid stadens universitet.

De här två allvarliga herrarna finner vi också i parkområdet. Det är populärt att tränga in sig mellan dem och föreviga tillfället med ett foto.

Även mannen nedan är van att få sällskap på bänken.

I närheten av en lekplats i parken finns de här figurerna. Nog ger de ett vänligt intryck?

Lite kantigare modernism kan man också finna i parkomårdet som omger gamla stan i Kraków.

Nästa bild föreställer egentligen inte en staty, även om detta fragment av en mur fungerar som en sådan utanför museet för samtida konst, en bra bit söder om gamla stan. Muren fanns på Leninvarvet i Gdańsk och revs i saband med den strejk på varvet som ledde till bildande av Solidaritet, den rörelse bland varvsarbetare som bidrog till att kommunistregimen i Polen avskaffades. Strejken slutade den 31 augusti 1980.

Till sist: tillbaka till det stora torget, där även levande statyer kan beskådas. Som den här ängeln. Det finns ingen garanti för att statyn finns kvar på samma plats i framtiden.