Gulbenkianmuseet, Museu Calouste Gulbenkian, är det mest kända museet i Lissabon, beläget i ett parkområde lite utanför centrum på några metrostationers avstånd. Egentligen är det två museer, ett för äldre konst och andra objekt – antika fynd, möbler, silver- och guldsmide, ur etc. – och ett för modern konst, det vill säga konst från och med början av 1900-talet. Museidelen med äldre föremål är mer internationell med konstverk och andra objekt från många länder. Det är förmodligen den del av Gulbenkianmuseet som imponerar mest på besökarna. Jag skrev om den i bloggen den 6 augusti 2017. Men den moderna museidelen är också intressant. Här förekommer ofta separatutställningar i stil med den samlingsutställning med verk av konstnären José Escada som jag presenterade i bloggen den 11 januari 2017.
Men då jag senast besökte det moderna Gulbenkianmuseet visade man permanentutställningen, som ger en tämligen utförlig bild av modern portugisisk konst. För den som har måttliga kunskaper om konst är de flesta namnen okända, men konstverken kan förstås vara intressanta ändå. De konstriktningar som präglat 1900-talets internationella konst sätter sina avtryck även i portugisisk konst, och man kan följa dem i utställningen. Detta och följande blogginlägg är bildsvep från den moderna avdelningen av Gulbenkianmuseet. Naturligtvis är bara ett fåtal av alla verk som kan ses på museet med här. Bilderna är ofta en aning beskurna i kanterna, bland annat för att eliminera skuggningar fråm ramarna.
Vi börjar med en utsikt. Emmerico Nunes (1888–1968) heter konstnären som förmedlat denna bild från New York i Brooklyn, N.Y., en oljemålning från 1939.
Lissabon är en kuperad stad med många vackra utsiktsplatser. En utsikt över floden Tejo är målad av Paulo Ferreira (1911–99), Tejo sedd från Santa Catarina från 1935.
Från ungefär samma tid, 1937, är oljemålningen Familj av Sarah Affonso (1899–1983). Ett verk med en egendomlig stämning.
Kidnappningen av Mário de Sá Carneiro heter en färgstark målning i expressionistisk stil, signerad Mário Cesariny (1923–2006). Men i anslutning till målningen finns också namnet Maria Helena Vieira da Silva (1908–92), en internationellt mera namnkunnig konstnär som var verksam i Frankrike, Portugal och Brasilien. Hur detta hänger ihop är oklart. Ett samarbete mellan två konstnärer? En bearbetning som den ena gjort av ett verk av den andra? Verket är daterat 1972.
Ytterligare en kidnappning, denna gång i surrealistisk still, visas på målningen Kidnappning i ett obefolkat landskap av António Pedro (1909–66). Oljemålningen är från 1947. För en svensk betraktare är det lätt att komma att tänka på de målningar som skapades av konstnärer i den samtida så kallade Halmstadgruppen.
Popkonsten har säkert varit en inspirationskälla för Nikias Skapinakis (1931), som 1974 gjorde oljemålningen Möte mellan Natália Correia, Fernanda Botelha och Maria João Pires. De tre kvinnorna är inte vilka som helst. Correia och Bothelha är båda författare, Pires en av världens ledande konsertpianister.
En stor och mäktig målning som drar blickarna till sig är Biskop av Jorge Pinheiro (1931). Konstnären kommer från Coimbra och målningen är från 1981.
Din kropps hemska tystnad heter nästa verk, av António Palolo (1946–2000). Men med sina klara, ljusa färger ger målningen från 1966 ett gladare intryck än dess namn.
Med de fyra sista bilderna i detta avsnitt kommer vi närmare nutiden. Vítor Pomar (1949) gjorde denna svartvita komposition utan namn 1982.
Namnlös är också denna stora bild från 2000 av Marta Soares (1973).
De tre flickorna är från 1999. Konstnären heter Luísa Correia Pereira (1945–2009). I det här fallet kan titeln behövas – att det handlar om tre flickor är kanske inte uppenbart för alla.
Däremot saknas namn på Pedro Casqueiros (1959) bild i rött och vitt från 1993. Den får avsluta bildsvepet här. I kommande inlägg finns ytterligare några bilder som visas i den permanenta utställningen på Gulbenkianmuseets moderna avdelning. Då flyttar vi oss lite tillbaka i tiden, till tidigare skeden under 1900-talet.
När jag var där ägnade jag mig åt den äldre avdelningen, som jag tyckte visade en mycket vacker och intressant blandning av konstföremål. Den moderna delen är uppenbarligen också mycket sevärd. Vilken märklig bild av den där halvliggande biskopen med det barnsliga utseendet!
SvaraRaderaJa, den bilden minns man. Mycket originell och stor i formatet.
SvaraRadera