29 december 2018

Ny fado på cd. João Farinha och Marta Fernandes

João FarinhaSim. Fado ao Centro. ****

João Farinha är i dag den mest kände och förmodligen även främste uttolkaren av Coimbras fadotradition. Musiken har levt i akademisk miljö i övervägande manliga föreningar och sammanslutningar i ungefär 150 år, något som lätt föder en konservatism. Kompositioner av det förflutnas förgrundsgestalter nyttjas mycket fortfarande. Fado ao Centro är ett projekt som under senare år presenterat några skivor med modern coimbrafado, och där har João Farinha en central roll i förnyelsen av denna traditionsbundna musik.


När Farinha sjunger coimbrafado är musikstilen lätt igenkännbar. Det är liksom förr mest långsamma, känslosamma sånger till gitarrkomp framförda med en sångstil som påminner om klassisk romans. Men Farinha lanserar på den nya skivan Sim sånger som inte hörts förut. João Farinha har själv komponerat alla sångerna utom två, och texterna har hämtats från betydande portugisiska poeter som Eugénio de AndradeFlorbela EspancaFernando Pessoa och andra. I Coimbras sångtradition finns inte bara det känslosamma med kärlek eller avsked som tema, utan också en samhällskommenterande musik vars viktigaste namn José Afonso och Adriano Correia de Oliveira blev symbolgestalter för oppositionen under diktaturåren. João Farinha anknyter till deras musik under scenframträdanden, men på skivan är innehållet mera inåtvänt, lite filosofiskt kring existentiella ting. Och kärlekssånger förstås.

João Farinha är en duktig sångare med en behaglig, mjuk tenor vars kraft sällan används fullt ut. Han sjunger mestadels återhållet och med uppmärksamhet mot orden. Gitarristerna heter Luís Barroso och Hugo Gamboias, portugisiska gitarrer, Luís Carlos Santos, spansk gitarr, och Luís Pedro Madeira, basgitarr och tillfälligtvis piano. Det är skickliga musiker, hemtama i Coimbras speciella gitarrpraktik. Därtill finns en stråkkvartett som diskret fyller ut klangbilden med smakfulla arrangemang. Sim är en jämn skiva som innehåller vacker musik. Som så ofta med coimbrafadon är musiken mest tilltalande i mindre doser men riskerar, med musikstycken som är ganska lika varandra, att bli lite monoton i större sjok.


Marta FernandesO Meu Olhar. Primetime Records. **

För att börja med det som är bra: kompet bestående av André Dias, portugisisk gitarr, Bernardo Silva, spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr, sitter fint och är luftigt och livfullt. Sedan är det ett urval av sånger som håller hög klass och är väl varierade. Det har också andra artister upptäckt, och för de flesta finns det åtskilliga konkurrerande inspelningar att jämföra med. Särskilt gäller det Amália Rodrigues, som har lanserat nästan alla sångerna på skivan.


Så här är det ofta med skivdebutanter. De har inga som skriver nytt material åt dem, och de använder därför sånger som redan är välkända. De låter bra för en publik som inte har hört så mycket fado förut, medan vana fadolyssnare genast kommer att tänka på andra artisters versioner, och de flesta jämförelser har Marta Fernandes svårt att klara. Här finns sånger som Nome de Rua (jämför med Mísias version), Sete Pedaços de Vento (Cristina Branco), Maria Lisboa (Mariza), Meu Amigo Está Longe (Gisela João), Como Se Fosse uma Flor (Joana Amendoeira) och Alfama (Anabela Pires), med flera – dessutom Amália Rodrigues versioner av i stort sett alla numren.

Marta Fernandes är ingen dålig sångerska. Hon är bättre än de flesta amatörer som man kan höra på anspråkslösa scener i Lissabon, men hennes starka röst saknar riktig lyskraft, och hon har mycket att lära av andra sångerskor när det gäller nyanskänsla, texttolkning och dynamik. Det blir helt enkelt lite tråkigt att höra alla dessa sånger som med få undantag är tillgängliga i intressantare tolkningar. Även om jag tror att Marta Fernandes kan bli anlitad av fadoställen i Portugal, så är konkurrensen från andra unga sångerskor i dag för övermäktig för att hon ska få en framträdande roll i modern fado.



24 december 2018

Kärlekskonst på Coleção Berardo


Coleção Berardo är ett stort museum för modern internationell konst i stadsdelen Belém i Lissabon. Det är inrymt i Beléms kulturcentrum. Om museet har jag skrivit tidigare i bloggen, se den 15, 19 och 23 februari i år. Museets permanenta samling är omfattande och något att återvända till. I de rymliga utrymmena finns också plats för tillfälliga utställningar, ofta flera samtidigt. Just nu, och fram till februari 2019, finns här bland annat en utställning med kärlek som tema, Quel Amour!? Så här beskivs den på museets hemsida.

Quel Amour!? brings together several artists from different generations, countries, and cultures for whom Love has been a source of inspiration. Doubtlessly, Love is one of the most significant feelings of human life. Hence, it has always been present in the history of art.
   Mankind, in general, and artists, in particular, because of their sensitivity, have the need to express this feeling, so personal and diverse, which shows itself in many ways. Such a plurality is what we intend to explore in Quel Amour!?. 
   Hopefully, it shall become the starting point for a deeper reflection about Love, about its diversity and universality, contributing to a better understanding of ourselves and the world we live in.”

Kärlekstemat är stort och som framgår av citatet ovan är ämnet inte närmare specificerat. Här följer ett litet bildsvep med några av verken som ingår. Var och en kan fundera på vad bilderna förmedlar. Konstverken är med få undantag moderna eller samtida och utställningen domineras av europeiska konstnärer. Jag tar med originaltitlarna för verken. Bilden ovan är från 2018 och gjord av två konstnärer, Florence Obrecht från Frankrike och Axel Pahlavi från Iran. Titeln är Quand nos secrets n’auront plus courts.

Följande färgstarka bild heter The Breath och är av den colombianske konstnären Adrian Narvaez Caicedo, också från 2018.


De franska konstnärerna är åtskilliga i denna utställning. Raphaëlle Ricol har skapat bilden nedan, utan titel. Från 2007.


Bland alla moderna bilder i utställningen framstår två små bilder av fransmannen Adolphe Monticelli som lite udda. Konstnären kom från Marseille och levde 1824–86. Han är ett någorlunda känt namn och finns representerad på Nationalmuseum i Stockholm. Monticelli ska ha varit en inspiratör för Vincent van Gogh. Les Baigneuses du Pont de l’Arc respektive Pierrot et ses belles heter verken, som är gjorda på 1880-talet.




På utställningen finns fyra verk med samma namn som den, Quel Amour!? Konstnären heter Daphné Chevallereau och bilderna är från 2017. Detta är den tredje.


Ett ovanligt format har akrylmålningen Le Couteau-Baiser från 1984 av Annette Messager.


Lite obehaglig är La jeune fille e la mort från 2017. Konstnären från Paris heter Jérôme Zonder.


Ett mera välbekant namn är engelsmannen David Hockney vars Picture Emphasizing Stillness gjordes 1962.



En av få statyer i utställning ar gjord av den tyska konstnären Kiki Smith. Wild Woman (Maria Magdalena) heter statyn från 1994.


Till sist i detta lilla urval två små bilder av en konstnär från Malta, Karine Rougier. Your Flesh Tastes like a Mountain och Peindre et s’embrasser. Den förstnämnda är från 2017, den andra från 2018.



20 december 2018

Stockholmsbilder 2001–17 (5). Det oväntade

Cikoria (Cichorium intybus) är en vacker ljusblå blomma, ofta en dryg halvmeter hög, som växer rikligt på Gotland. Innan jag kom till ön hade jag aldrig sett cikoria, däremot hört talas om den eftersom den under krigsårens ransonering användes som surrogat för kaffe. På Gotland tar man sig med fördel fram på cykel. Då ser man cikorian i stora sjok längs vägkanterna. Plötsligt en dag ser jag cikoria ute på Djurgården. Hur har den kommit hit? Har någon tagit med den från Gotland och planterat den i en trädgård varifrån den sedan har spritt sig? Eller har den funnits här hela tiden? De blå blommorna på Djurgården blev en oväntad påminnelse om många cykelturer i den betagande sydgotländska naturen. Bilden är från 2012.


Varje år i början av juni avgörs Stockholm Marathon. Tusentals löpare tar sig runt den drygt 42 kilometer långa banan som sträcker sig förbi många platser i innerstan där åskådarna har bra utsikt. Och de är varje år långt flera än löparna. De flesta som ser loppet har aldrig haft en tanke på att själva delta eller ens löpa halva sträckan. För dem som tävlar är loppet en prövning som kräver massvis med träning och förberedelser. Men det finns deltagare som inte nöjer sig med den utmaning som löpningen innebär. Att bära med sig en stol under loppet kan vara en idé, som för den här damen från 2006. Vad ska hon ha stolen till? Att slå sig ner på den en stund för att vila verkar inte vara så klokt eftersom stolen uppenbarligen är av skumgummi.


I snart sagt varje gathörn finns skyltar som talar om vilka gator som möts i hörnet. Vi tar skyltarna för självklara, och fördelarna med dem reflekterar man inte över förrän man kommer till en främmande stad där liknande skyltar saknas eller är mycket mer sporadiska. Vi har ingen anledning att tvivla på uppgifterna som finns på skyltarna. Ska vi till en adress på Drottninggatan och det står Drottninggatan på skyltarna, så brukar vi komma till rätt plats. Därför är det oväntat med en skylt som lovar ”öppet hav”. Skylten sitter inte i ett gathörn utan i ett vägskäl på Skeppsholmen. Något öppet hav går inte att se från centrala Stockholm. Man får ta sig förbi många öar och halvöar innan någon horisont blir synlig ute till havs. Så var det också 2011 då bilden togs.



Staden är full av stora hus där massvis med folk bor och arbetar. Drömmen om ett litet hus på landet, gärna en bra bit från staden och med naturen intill, lever och kan realiseras av dem som har råd. Däremot finns små stugor sällan i staden, i alla fall inte stugor större än kolonistugor. Det är ont om mark. Därför kan man ju använda vattnet som det finns gott om. Stugan ute i Årstaviken som ut som vilken sommarstuga som helst, med den skillnaden att ägaren har en båt för att ta sig till fast mark. Man kan undra varifrån han tar vatten till matlagning, dryck och hygien – Årstaviken går visserligen att bada i, men man dricker den inte. Kanske blev problemet oöverstigligt, för stugan, fotograferad 2013, finns inte längre på plats.



Varför är alla rulltrappor grå? Och plötsligt en dag 2016 var de inte det längre. Bilden kanske avbildar undantaget, rulltrappan upp från tunnelbanan vid Tekniska Högskolan. Greppet att sätta lite färg på rulltrappan har sedan dess använts på andra ställen också. Till exempel vid Farstas tunnelbanestation. Att sätta lite färg genom belysning är en enkel sak. Men en sak som gjorde trötta resenärer i rusningstrafiken lite uppiggade.



15 december 2018

En fadoresa i mars?


Tre gånger under 2017 och 2018 har resebyrån Travel Gallery erbjudit resor till Lissabon för dem som är intresserade av att lyssna på fado i den stad där musiken uppstod och fortfarande utövas på många håll. Under en veckas tid besökte en liten grupp olika fadoställen, från bättre restauranger där professionella artister uppträder, många kända från skivor och utlandsturnéer, till enkla småkrogar och barer där fadon utövas av amatörer som håller liv i fadon som folkmusik. I resorna ingick också tre utflykter: en halvdag där guiden presenterade staden Lissabons centrala och äldre stadsdelar, en heldag till Cascais, Sintra och Cabo da Roca och en museitur till de intressanta kakel- och fadomuseerna (Museu Nacional dos Azulejos respektive Museu do Fado). Under de övriga dagarna kunde deltagarna bekanta sig med Lissabon, som många anser vara en av Europa vackraste och mest trivsamma storstäder. Jag var med som guide till fadoställena och kunde också tipsa om andra sevärdheter.



En fjärde fadoresa planeras till mars 2019. Detaljerad information om resan finns här:

Välkommen till Lissabon och fadon!

På bilderna: överst Praça do Comércio, det stora torget vid floden Tejo. Mellanbilden: Kyrkan Santo Estêvão i den äldsta stadsdelen Alfama. Nedtill: sångerskan Tânia Oleiro tillsammans med Arménio de Melo, portugisisk gitarr, och Bernardo Saldanha, spansk gitarr, på fadohuset Mesa de Frades i Alfama.



10 december 2018

Ny fado på cd. Katia Guerrero och Mariza

Katia Guerreiro och Mariza tillhör sedan länge fixstjärnorna på fadohimlen. De har en del gemensamt. De tillhör samma generation, Mariza är född 1973 och Katia Guerreiro tre år senare. De har givit ut en rad skivor, turnerat mycket och har båda en avsevärd publik utomlands. De är faktiskt båda födda i Afrika, Mariza i Moçambique och Katia Guerreiro i Sydafrika, och uppvuxna i Portugal, Mariza i Lissabon, Katia Guerreiro på Azorerna. Och de har nyligen kommit med nya skivor.

Det finns förstås också skillnader. Katia Guerreiro har på en rad album varit trogen traditionell fado och nyare kompositioner kring typiska fadoteman, med fadons typiska instrumentering och uttryck. Mariza kan också lämnat fina resultat inom denna musik, men hon har även anknutit till afrikanskt och latinamerikanskt i sin musik, naturligt nog eftersom hon har släktband till dessa världsdelar. Och hon har närmat sig en bredare, internationell populärmusik, något som fått konservativa fadolyssnare av misslynt muttra om ”pop-fado”. Men kanske har hon därigenom vunnit nya lyssnare till fadon.


Katia GuerreiroSempre. Egeac/Museu do Fado. ****1/2

Skivtitlar som Tudo ou Nada (”Allt eller inget”, 2005) och Até ao Fim (”Ända till slutet”, 2014) vittnar liksom den nya Sempre (”Alltid”) om hängivenhet, och den gäller till stor del själva fadon, som sångerskan uttrycker sin kärlek till i en kort prolog och epilog på det nya albumet.


På tidiga skivor hade Katia Guerreiros röst en hård och kantig klang i starka lägen. Den har hon med tiden arbetat bort, och hon sjunger numera mjukare och mer nyansrikt, men med bibehållen förmåga att sjunga starkt där det behövs. Hennes engagemang för text och ton är tydligt, och det finns få artister inom fadon som når en så stark uttrycksfullhet, även på detaljnivå, som Guerreiro. Detta kommer till pass i fina tolkningar av två av fadons mest nyttjade melodier, Fado Menor, som här heter Tristeza Velha, och Alfredo MarceneiroFado Bailado, här Brado. I övrigt sjunger Katia Guerreiro ett knippe sånger i varierande tempon. Några är traditionella fados, andra nyskrivna sånger, däribland fyra stycken med texter av Manuela de Freitas. En sång av Helder Moutinho (text) och PauloValentim (musik) heter Distante, och den sjunger Katia Guerreiro a capella. Djärvt: det gör inte den som tvivlar på sin förmåga. 

Skivan är jämn. Till det fina resultatet bidrar kompmusikerna, som är några av de bästa man kan finna i dag. Pedro de Castro eller/och Luís Guerreiro spelar portugisisk gitarr, João Veiga eller André Ramos spansk gitarr och Francisco Gaspar basgitarr. 

Sångartister brukar anse att det bästa de gjort är det de gjort senast. Så Katia Guerreiro tycker nog att detta är hennes bästa album. Jag tycker snarare att det är ungefär på samma nivå som hennes närmast föregående. Och då är det ett av de allra bästa som kommit ut 2018.


MarizaMariza. Warner Music. ****

Mariza är åtminstone i Sverige det största namnet inom ny fado, och hon är det i första hand på grund av sin egen förmåga. Men skicklig marknadsföring och det faktum att hennes debutskiva Fado em Mim från 2001 uppmärksammades ordentligt i Storbritannien har också spelat in. Hon har sedan givit ut en rad skivor varav jag alltid haft en svaghet för den tredje, Transparente från 2005. På den skivan svarade brasilianaren Jaques Morelenbaum för smakfulla arrangemang. Han medverkar även på den nya skivan, men enbart som cellist i ett nummer.


På scenen uppträder Mariza ofta med slagverk i kompet, och så är det också på flera av spåren på denna skiva. Klaver i form av synt förekommer också liksom ett par andra instrument. I annan musik än fado kan slagverk vara motiverat, men i fadon är det normalt gitarrerna som får ansvaret för rytmen. Slagverk i standardnummer som É Mentira och Fado Errado tränger undan gitarrerna, vilket är oekonomiskt om man har tillgång till så fina musiker som José Manuel Neto, portugisisk gitarr, och Pedro Jóia, spansk gitarr. É Mentira sjungs också av den nya sångerskan Maria Emília på hennes debutalbum, och för mig vinner nykomlingens entusiasm och energi. På Fado Errado medverkar veteranen Maria da Fé, som inte längre sjunger på sin fadokrog Sr. Vinho i Lissabon. Men hennes insats här visar att hon fortfarande kan sjunga med auktoritet.

Om instrumenteringen ibland kan tyda på att sångerskan vill närma sig en internationell populärmusik, så finns det flera inslag som pekar i närmast motsatt riktning. De flesta av numren är nyskrivna, och följaktligen ovana för lyssnarna. Här finns sånger som är dämpade, återhållna och lite inåtvända och där även kompet är tillbakadraget. Quem me Dera är en trevlig melodi som skulle ha varit ännu mera tilltalande utan synten som dyker upp på slutet. Diogo Clemente har komponerat Por Tanto te Amar till en text av Carolina Deslandes, ett poetiskt stycke både i ord och ton. Och skivans allra bästa inslag är Jorge FernandoQuebranto. Det är inte bara en vacker melodi, utan också en påminnelse om vilken suverän sångerska Mariza är i sina bästa stunder – inte bara med kraft och sångteknik, utan också med sinne för det finstilta, för struktur och dynamik. 

För min del fortsätter Transparente att vara Marizas bästa album. Den nya utgåvan är lite ojämn. Men topparna sträcker sig högt. 



5 december 2018

Museu nacional de arte antiga, Lissabon (2)

Samlingarna på Museu nacional de arte antiga i Lissabon innehåller mest äldre portugisisk konst och konsthantverk. Detta är okänd mark för de flesta svenskar, inklusive mig själv. Och det kan vara fascinerande att se verk av konstnärer som man aldrig hört talas om, verk som är snarlika dem som konsthistoriens stora affischnamn står bakom. Och de stora namnen i äldre konst är ofta fransmän, italienare eller holländare. Alla tre nationaliteterna finns med i den samling av utländsk äldre konst som också finns på museet.

Ingenting av det man kan se på museet är nyare än bilden nedan. Efter alla tavlor med bibliska motiv är vinterlandskapet målat av den franske realisten Gustave Courbet (1819–77) överraskande. Vinterlandskap som detta är knappast något som portugiser i allmänhet är vana vid; däremot kan snön ligga djup i delar av Frankrike.




Som italienare får vi betrakta Giambattista Tiepolo (1696–1770) även om hans Venedig var en egen stat när han levde och blev en del av Italien som införlivades sent, 1866. Tiepolo var en produktiv konstnär vars verk finns att se på många håll i Venedig. Han målade gärna religiösa motiv i en lätt och ”glad” stil där den ljusblå färgen ofta är framträdande. Men just den här målningen har titeln Konsternas triumf och är från 1730.



Religiösa motiv var inte heller främmande för holländaren Jacob Adrianszoon Backer (1608–51), men det finns inget religiöst med den oblyga damen som avbildas i målningen Kurtisan. Backer var en av Rembrandts elever.



En inomhusscen med personer i samspråk kan vi se i Konversation av en annan holländare från samma tid, Pieter de Hooch (1629–84). Upptill ser målningen ljusare ut än den egentligen är beroende på reflexer från lamporna i salen.





Philips Wouwerman (1619–68) var en holländsk målare, känd för sina bilder av hästar och ryttare. Återkomst från jakten från 1650 ger dessutom en naturbild.




Sankta Cecilia är musikens helgon, besjungen i ganska många klassiska kompositioner med Henry Purcells Cecilia-ode som ett exempel. Här ses hon med två änglar på en målning signerad italienaren Antiveduto Grammatica (1571–1626), ungefärligen samtida med tonsättaren Claudio Monteverdi. Målningen är från cirka 1620.




Från 1600-talet är också porträttet av en okänd kvinna målad av holländaren Pieter Nason (1612–88/90).



Sankt Jeronimo, eller Saint Jerome som han är mera känd som även i Sverige, var präst, teolog och historiker från Dalmatien kring år 400, mest känd för att ha översatt större delen av bibeln till latin. Han är också det helgon som givit namn åt det stora Jerónimoklostret i Belém i Lissabon. Här ser han lite trött eller bekymrad ut, avbildad av tysken Albrecht Dürer (1471–1528).



En stor triptyk av nederländske Hieronymus Bosch (cirka 1450–1516) bör ses i verkligheten eftersom de många detaljerna inte framgår av en så här liten avbildning. (Det gäller förstås för alla verken att de kommer bäst till sin rätt när man ser dem på plats.)




Till sist i detta urval i omvänd kronologisk ordning en storslagen målning, Jungfrun med barnet och helgon, av tyske Hans Holbein den äldre (1460/65–1524). Det är fler än jag som kan se de återkommande religiösa motiven som lite främmande, men få kan betrakta denna målning utan att imponeras över den fantastiska hantverksskickligheten. Därför även en detaljbild av en del av målningen.




Museets övriga samlingar av keramik, porslin, guld- och silversmide, möbler och konsthantverk förbigår jag här nästan helt, men med påpekandet att de är väl värda att ses. Till sist bara ett par kuriösa exempel. En violin av porslin, hur kan den låta? Och vem skulle vilja spela på ett instrument som går i bitar om man tappar det? Violinen är portugisisk fajans från 1800-talet.




Av de många sakerna i silver väljer jag ett fartyg. Här handlar det om portugisiskt silversmide från 1600-talet. Både violinen och fartyget är av okända upphovsmän.