Cikoria (Cichorium intybus) är en vacker ljusblå blomma, ofta en dryg halvmeter hög, som växer rikligt på Gotland. Innan jag kom till ön hade jag aldrig sett cikoria, däremot hört talas om den eftersom den under krigsårens ransonering användes som surrogat för kaffe. På Gotland tar man sig med fördel fram på cykel. Då ser man cikorian i stora sjok längs vägkanterna. Plötsligt en dag ser jag cikoria ute på Djurgården. Hur har den kommit hit? Har någon tagit med den från Gotland och planterat den i en trädgård varifrån den sedan har spritt sig? Eller har den funnits här hela tiden? De blå blommorna på Djurgården blev en oväntad påminnelse om många cykelturer i den betagande sydgotländska naturen. Bilden är från 2012.
Varje år i början av juni avgörs Stockholm Marathon. Tusentals löpare tar sig runt den drygt 42 kilometer långa banan som sträcker sig förbi många platser i innerstan där åskådarna har bra utsikt. Och de är varje år långt flera än löparna. De flesta som ser loppet har aldrig haft en tanke på att själva delta eller ens löpa halva sträckan. För dem som tävlar är loppet en prövning som kräver massvis med träning och förberedelser. Men det finns deltagare som inte nöjer sig med den utmaning som löpningen innebär. Att bära med sig en stol under loppet kan vara en idé, som för den här damen från 2006. Vad ska hon ha stolen till? Att slå sig ner på den en stund för att vila verkar inte vara så klokt eftersom stolen uppenbarligen är av skumgummi.
I snart sagt varje gathörn finns skyltar som talar om vilka gator som möts i hörnet. Vi tar skyltarna för självklara, och fördelarna med dem reflekterar man inte över förrän man kommer till en främmande stad där liknande skyltar saknas eller är mycket mer sporadiska. Vi har ingen anledning att tvivla på uppgifterna som finns på skyltarna. Ska vi till en adress på Drottninggatan och det står Drottninggatan på skyltarna, så brukar vi komma till rätt plats. Därför är det oväntat med en skylt som lovar ”öppet hav”. Skylten sitter inte i ett gathörn utan i ett vägskäl på Skeppsholmen. Något öppet hav går inte att se från centrala Stockholm. Man får ta sig förbi många öar och halvöar innan någon horisont blir synlig ute till havs. Så var det också 2011 då bilden togs.
Staden är full av stora hus där massvis med folk bor och arbetar. Drömmen om ett litet hus på landet, gärna en bra bit från staden och med naturen intill, lever och kan realiseras av dem som har råd. Däremot finns små stugor sällan i staden, i alla fall inte stugor större än kolonistugor. Det är ont om mark. Därför kan man ju använda vattnet som det finns gott om. Stugan ute i Årstaviken som ut som vilken sommarstuga som helst, med den skillnaden att ägaren har en båt för att ta sig till fast mark. Man kan undra varifrån han tar vatten till matlagning, dryck och hygien – Årstaviken går visserligen att bada i, men man dricker den inte. Kanske blev problemet oöverstigligt, för stugan, fotograferad 2013, finns inte längre på plats.
Varför är alla rulltrappor grå? Och plötsligt en dag 2016 var de inte det längre. Bilden kanske avbildar undantaget, rulltrappan upp från tunnelbanan vid Tekniska Högskolan. Greppet att sätta lite färg på rulltrappan har sedan dess använts på andra ställen också. Till exempel vid Farstas tunnelbanestation. Att sätta lite färg genom belysning är en enkel sak. Men en sak som gjorde trötta resenärer i rusningstrafiken lite uppiggade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar