Samlingarna på Museu nacional de arte antiga i Lissabon innehåller mest äldre portugisisk konst och konsthantverk. Detta är okänd mark för de flesta svenskar, inklusive mig själv. Och det kan vara fascinerande att se verk av konstnärer som man aldrig hört talas om, verk som är snarlika dem som konsthistoriens stora affischnamn står bakom. Och de stora namnen i äldre konst är ofta fransmän, italienare eller holländare. Alla tre nationaliteterna finns med i den samling av utländsk äldre konst som också finns på museet.
Ingenting av det man kan se på museet är nyare än bilden nedan. Efter alla tavlor med bibliska motiv är vinterlandskapet målat av den franske realisten Gustave Courbet (1819–77) överraskande. Vinterlandskap som detta är knappast något som portugiser i allmänhet är vana vid; däremot kan snön ligga djup i delar av Frankrike.
Som italienare får vi betrakta Giambattista Tiepolo (1696–1770) även om hans Venedig var en egen stat när han levde och blev en del av Italien som införlivades sent, 1866. Tiepolo var en produktiv konstnär vars verk finns att se på många håll i Venedig. Han målade gärna religiösa motiv i en lätt och ”glad” stil där den ljusblå färgen ofta är framträdande. Men just den här målningen har titeln Konsternas triumf och är från 1730.
Religiösa motiv var inte heller främmande för holländaren Jacob Adrianszoon Backer (1608–51), men det finns inget religiöst med den oblyga damen som avbildas i målningen Kurtisan. Backer var en av Rembrandts elever.
En inomhusscen med personer i samspråk kan vi se i Konversation av en annan holländare från samma tid, Pieter de Hooch (1629–84). Upptill ser målningen ljusare ut än den egentligen är beroende på reflexer från lamporna i salen.
Philips Wouwerman (1619–68) var en holländsk målare, känd för sina bilder av hästar och ryttare. Återkomst från jakten från 1650 ger dessutom en naturbild.
Sankta Cecilia är musikens helgon, besjungen i ganska många klassiska kompositioner med Henry Purcells Cecilia-ode som ett exempel. Här ses hon med två änglar på en målning signerad italienaren Antiveduto Grammatica (1571–1626), ungefärligen samtida med tonsättaren Claudio Monteverdi. Målningen är från cirka 1620.
Från 1600-talet är också porträttet av en okänd kvinna målad av holländaren Pieter Nason (1612–88/90).
Sankt Jeronimo, eller Saint Jerome som han är mera känd som även i Sverige, var präst, teolog och historiker från Dalmatien kring år 400, mest känd för att ha översatt större delen av bibeln till latin. Han är också det helgon som givit namn åt det stora Jerónimoklostret i Belém i Lissabon. Här ser han lite trött eller bekymrad ut, avbildad av tysken Albrecht Dürer (1471–1528).
En stor triptyk av nederländske Hieronymus Bosch (cirka 1450–1516) bör ses i verkligheten eftersom de många detaljerna inte framgår av en så här liten avbildning. (Det gäller förstås för alla verken att de kommer bäst till sin rätt när man ser dem på plats.)
Till sist i detta urval i omvänd kronologisk ordning en storslagen målning, Jungfrun med barnet och helgon, av tyske Hans Holbein den äldre (1460/65–1524). Det är fler än jag som kan se de återkommande religiösa motiven som lite främmande, men få kan betrakta denna målning utan att imponeras över den fantastiska hantverksskickligheten. Därför även en detaljbild av en del av målningen.
Museets övriga samlingar av keramik, porslin, guld- och silversmide, möbler och konsthantverk förbigår jag här nästan helt, men med påpekandet att de är väl värda att ses. Till sist bara ett par kuriösa exempel. En violin av porslin, hur kan den låta? Och vem skulle vilja spela på ett instrument som går i bitar om man tappar det? Violinen är portugisisk fajans från 1800-talet.
Av de många sakerna i silver väljer jag ett fartyg. Här handlar det om portugisiskt silversmide från 1600-talet. Både violinen och fartyget är av okända upphovsmän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar