Coleção Berardo är ett stort museum för modern internationell konst i stadsdelen Belém i Lissabon. Det är inrymt i Beléms kulturcentrum. Om museet har jag skrivit tidigare i bloggen, se den 15, 19 och 23 februari i år. Museets permanenta samling är omfattande och något att återvända till. I de rymliga utrymmena finns också plats för tillfälliga utställningar, ofta flera samtidigt. Just nu, och fram till februari 2019, finns här bland annat en utställning med kärlek som tema, Quel Amour!? Så här beskivs den på museets hemsida.
”Quel Amour!? brings together several artists from different generations, countries, and cultures for whom Love has been a source of inspiration. Doubtlessly, Love is one of the most significant feelings of human life. Hence, it has always been present in the history of art.
Mankind, in general, and artists, in particular, because of their sensitivity, have the need to express this feeling, so personal and diverse, which shows itself in many ways. Such a plurality is what we intend to explore in Quel Amour!?.
Hopefully, it shall become the starting point for a deeper reflection about Love, about its diversity and universality, contributing to a better understanding of ourselves and the world we live in.”
Kärlekstemat är stort och som framgår av citatet ovan är ämnet inte närmare specificerat. Här följer ett litet bildsvep med några av verken som ingår. Var och en kan fundera på vad bilderna förmedlar. Konstverken är med få undantag moderna eller samtida och utställningen domineras av europeiska konstnärer. Jag tar med originaltitlarna för verken. Bilden ovan är från 2018 och gjord av två konstnärer, Florence Obrecht från Frankrike och Axel Pahlavi från Iran. Titeln är Quand nos secrets n’auront plus courts.
Följande färgstarka bild heter The Breath och är av den colombianske konstnären Adrian Narvaez Caicedo, också från 2018.
De franska konstnärerna är åtskilliga i denna utställning. Raphaëlle Ricol har skapat bilden nedan, utan titel. Från 2007.
Bland alla moderna bilder i utställningen framstår två små bilder av fransmannen Adolphe Monticelli som lite udda. Konstnären kom från Marseille och levde 1824–86. Han är ett någorlunda känt namn och finns representerad på Nationalmuseum i Stockholm. Monticelli ska ha varit en inspiratör för Vincent van Gogh. Les Baigneuses du Pont de l’Arc respektive Pierrot et ses belles heter verken, som är gjorda på 1880-talet.
På utställningen finns fyra verk med samma namn som den, Quel Amour!? Konstnären heter Daphné Chevallereau och bilderna är från 2017. Detta är den tredje.
Ett ovanligt format har akrylmålningen Le Couteau-Baiser från 1984 av Annette Messager.
Lite obehaglig är La jeune fille e la mort från 2017. Konstnären från Paris heter Jérôme Zonder.
Ett mera välbekant namn är engelsmannen David Hockney vars Picture Emphasizing Stillness gjordes 1962.
En av få statyer i utställning ar gjord av den tyska konstnären Kiki Smith. Wild Woman (Maria Magdalena) heter statyn från 1994.
Till sist i detta lilla urval två små bilder av en konstnär från Malta, Karine Rougier. Your Flesh Tastes like a Mountain och Peindre et s’embrasser. Den förstnämnda är från 2017, den andra från 2018.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar