João Farinha. Sim. Fado ao Centro. ****
João Farinha är i dag den mest kände och förmodligen även främste uttolkaren av Coimbras fadotradition. Musiken har levt i akademisk miljö i övervägande manliga föreningar och sammanslutningar i ungefär 150 år, något som lätt föder en konservatism. Kompositioner av det förflutnas förgrundsgestalter nyttjas mycket fortfarande. Fado ao Centro är ett projekt som under senare år presenterat några skivor med modern coimbrafado, och där har João Farinha en central roll i förnyelsen av denna traditionsbundna musik.
När Farinha sjunger coimbrafado är musikstilen lätt igenkännbar. Det är liksom förr mest långsamma, känslosamma sånger till gitarrkomp framförda med en sångstil som påminner om klassisk romans. Men Farinha lanserar på den nya skivan Sim sånger som inte hörts förut. João Farinha har själv komponerat alla sångerna utom två, och texterna har hämtats från betydande portugisiska poeter som Eugénio de Andrade, Florbela Espanca, Fernando Pessoa och andra. I Coimbras sångtradition finns inte bara det känslosamma med kärlek eller avsked som tema, utan också en samhällskommenterande musik vars viktigaste namn José Afonso och Adriano Correia de Oliveira blev symbolgestalter för oppositionen under diktaturåren. João Farinha anknyter till deras musik under scenframträdanden, men på skivan är innehållet mera inåtvänt, lite filosofiskt kring existentiella ting. Och kärlekssånger förstås.
João Farinha är en duktig sångare med en behaglig, mjuk tenor vars kraft sällan används fullt ut. Han sjunger mestadels återhållet och med uppmärksamhet mot orden. Gitarristerna heter Luís Barroso och Hugo Gamboias, portugisiska gitarrer, Luís Carlos Santos, spansk gitarr, och Luís Pedro Madeira, basgitarr och tillfälligtvis piano. Det är skickliga musiker, hemtama i Coimbras speciella gitarrpraktik. Därtill finns en stråkkvartett som diskret fyller ut klangbilden med smakfulla arrangemang. Sim är en jämn skiva som innehåller vacker musik. Som så ofta med coimbrafadon är musiken mest tilltalande i mindre doser men riskerar, med musikstycken som är ganska lika varandra, att bli lite monoton i större sjok.
Marta Fernandes. O Meu Olhar. Primetime Records. **
För att börja med det som är bra: kompet bestående av André Dias, portugisisk gitarr, Bernardo Silva, spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr, sitter fint och är luftigt och livfullt. Sedan är det ett urval av sånger som håller hög klass och är väl varierade. Det har också andra artister upptäckt, och för de flesta finns det åtskilliga konkurrerande inspelningar att jämföra med. Särskilt gäller det Amália Rodrigues, som har lanserat nästan alla sångerna på skivan.
Så här är det ofta med skivdebutanter. De har inga som skriver nytt material åt dem, och de använder därför sånger som redan är välkända. De låter bra för en publik som inte har hört så mycket fado förut, medan vana fadolyssnare genast kommer att tänka på andra artisters versioner, och de flesta jämförelser har Marta Fernandes svårt att klara. Här finns sånger som Nome de Rua (jämför med Mísias version), Sete Pedaços de Vento (Cristina Branco), Maria Lisboa (Mariza), Meu Amigo Está Longe (Gisela João), Como Se Fosse uma Flor (Joana Amendoeira) och Alfama (Anabela Pires), med flera – dessutom Amália Rodrigues versioner av i stort sett alla numren.
Marta Fernandes är ingen dålig sångerska. Hon är bättre än de flesta amatörer som man kan höra på anspråkslösa scener i Lissabon, men hennes starka röst saknar riktig lyskraft, och hon har mycket att lära av andra sångerskor när det gäller nyanskänsla, texttolkning och dynamik. Det blir helt enkelt lite tråkigt att höra alla dessa sånger som med få undantag är tillgängliga i intressantare tolkningar. Även om jag tror att Marta Fernandes kan bli anlitad av fadoställen i Portugal, så är konkurrensen från andra unga sångerskor i dag för övermäktig för att hon ska få en framträdande roll i modern fado.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar