August Strindberg, Esplanadsystemet

 

Georges-Eugène Haussmann (1809–91) var en fransk stadsplanerare som förknippas med ombyggnaden av Paris under senare hälften av 1800-talet. Gamla förfallna, trånga och osunda kvarter skulle ersättas av luft och ljus i form av parker och breda boulevarder. Haussmann hade ett avgörande inflytande över Paris utformning, men tanken på öppna, breda paradgator fick många resultat även i andra europeiska städer. I Stockholm har vi esplanader som Valhallavägen, Karlavägen, Ringvägen, Drottningholmsvägen med flera. Haussmanns vision om en renare och sundare stad blev inte helt realiserad, men han kan förstås inte klandras för att boulevarderna under 1900-talet blev fyllda av bilkaravaner som spydde ut avgaser och förvandlade Paris vita byggnader till ljusgrå.

När August Strindberg (1849–1912) år 1883 publicerade dikten Esplanadsystemet var han inspirerad av Haussmanns stadsplaneidéer. Men Strindberg ville också röja upp i ett förlegat och unket konservativt tänkande med nationalism och klassklyftor. Dikten skrevs under Strindbergs radikala period då han publicerade flera verk med en klart samhällskritisk tendens. Till exempel Det nya riket från 1882. Dikten Esplanadsystemet tål att läsas även i vår tid. Bilderna här har egentligen inget med avenyer att göra; de är från byggen av ett sjukhus och ett bostadsområde på Södermalm i Stockholm 2019.

 

Där gamla kåkar stodo tätt 
och skymde ljuset för varandra, 
dit sågs en dag med stång och spett 
en skara ungfolk muntert vandra.

     Och snart i sky 
     stod damm och boss, 
     då plank och läkt 
     de bröto loss.

     Det ruttna trät, 
     så torrt som snus, 
     det virvlar om 
     med kalk och grus.

     Och hackan högg 
     och stången bröt 
     och väggen föll 
     för kraftig stöt.

     Och skrapan rev 
     och tången nöp, 
     att taket föll 
     och skorsten stöp.

     Från kåk till kåk 
     man sig beger, 
     från syll till ås, 
     allt brytes ner.

En gammal man går där förbi 
och ser med häpnad hur man river. 
Han stannar; tyckes ledsen bli, 
när bland ruinerna han kliver.

”Vad skall ni bygga här, min vän? 
Skall här bli nya Villastaden?” 
”Här skall ej byggas upp igen! 
Här röjes blott för Esplanaden!”

”Ha! Tidens sed: att riva hus! 
Men bygga upp? – Det är förskräckligt –” 
”Här rivs för att få luft och ljus; 
är kanske inte det tillräckligt?” 

 

 

Nu är det 150 000

 

För några dagar hade min blogg besökts 150 000 gånger. De tog sju år. Mycket eller lite? Tja, en ordinär kändis- eller skallerbloggare skulle fnysa åt den siffran. Jag uppskattar att många tycks återkomma till bloggen, särskilt som antalet dagliga visiter har ökat långsamt men stadigt genom åren. Av uppgifterna om vad som läses, när det sker och varifrån läsarna kommer kan man dra vissa slutsatser.

 

Varför är det fler som tittar in i bloggen under vardagar än på helgerna? Det är svårt att förstå det på något annat sätt att folk gärna läser bloggar på arbetstid och har viktigare saker för sig på helgerna. Även under semestertider går antalet ner. Det är också tydligt att många återvänder till inlägg som funnits i bloggen i flera år, medan nya inlägg intresserar läsare måttligt till en början men ofta lockar fler efter en tid. 

 

De flesta som läser bloggen gör det från Sverige, kring 85 procent. Vissa andra länder har också återkommande läsare. Efter Sverige följer USA, Ryssland, Portugal, Tyskland, Ukraina, Frankrike och Polen. Av grannländerna är läsare i Finland mest intresserade. Ämnesmässigt verkar litteratur vara attraktivt, liksom presentationer av museer och utställningar. Även reseintryck lockar många läsare. Tydligt är också att långa blogginlägg med många bilder är mer uppmärksammade än korta. 

 

Hittills har jag lagt ut 760 inlägg. De mest lästa är följande, med datumangivelse.

 

1. Vikingars visdom, (15 mars 2016) 2203 besök.

2. Hjalmar Söderberg i citat (9 juli 2015) 1336.

3. Knossos och den minoiska kulturen (12 juni 2015) 1280.

4. Världens mest kända dikt? (25 februari 2014) 1121.

5. Omläsningen (6) Hasse Z (21 oktober 2013) 998.

6. Omläsningen (5) Fernando Pessoa, Dikter av Alberto Caeiro 

    (9 oktober 2013) 824.

7. Kortbesök på Göteborgs konstmuseum (24 maj 2016) 790.

8. William Turner (14 maj 2014) 550.

9. Besök i antiken: Efesos (10 juni 2014) 511.

10. Petter Bergman och musiken (13 februari 2017) 506.

 

Människorna på bilden ovan är inte mina bloggläsare. De symboliserar bara ett stort antal. Fotot togs 2012 under firandet av hundraårsminnet av olympiska spelen i Stockholm, innan bloggen hade öppnat. Folksamlingar av det här slaget känns onekligen historiska i en tid då man ska hålla ett par meters avstånd till andra.

1700-tal på Jamtli, Östersund

Som framgått av blogginlägg från den 31 augusti och 5 september 2019 är friluftsmuseet Jamtli i Östersund nu filial till Nationalmuseum där objekt ur dess samlingar visas. Den gången gällde det nordisk konst från decennierna kring 1900. För närvarande visas en utställning som heter 1700-tal Sverige och Europa och som belyser strömningar inom 1700-talets konst och hur Sverige påverkades av kontinentens konst. Utställningen visas fram till den 11 april nästa år. I den nya konsthallen finns inte bara bildkonst från epoken utan också andra föremål som möbler, porslin, miniatyrporträtt med mera.

Sverige påverkades av och kommunicerade med kontinenten inom konsten, men också inom andra kulturområden. Exempelvis uppträdde en italiensk sångerska, Teresa Vendoni, på den unga Stockholmsoperan i slutet av seklet. Det är Karl Fredrik von Breda (1759–1818) som målat henne på scenen.

Breda gjorde också porträttet av skådespelaren Joseph Sauze Desguillon.

Bilderna i detta inlägg är fotograferade med en vanlig mobiltelefon och bör, som alltid, helst ses i verkligheten. En del av dem är något beskurna i kanterna, bland annat för att eliminera skuggor från ramarna. Att ljuset över vissa av bilderna är något ojämnt beror på belysningen i lokalen.

En porträttgrupp från slutet av 1760-talet är tillskriven Georg Desmarées (1697–1776). Det främmande namnet till trots var han svensk. Vilka som avbildas på bilden är okänt.

1700-talets måleri är för många inte lika intressant som senare tiders. Här finns inte mycket till landskapsmotiv och 1800-talets friluftsmåleri låg en bit fram i tiden. Desto flera porträtt, och de som porträtterades var folk som kunde betala tidens främsta konstnärer, det vill säga individer ur överklassen. Det finns förstås ändå skäl att uppmärksamma den överlägsna hantverksskickligheten hos en konstnär som Alexander Roslin (1718–93), som gjorde porträttet som möjligen förställer Madame Deshanges när han var i Paris.

Carl Gustaf Pilo (1714–93), samtida med Roslin, målade den danska drottningen Caroline Mathilde omkring 1770.

Per Krafft den yngre (1777–1863) målade porträttet av en historisk person, den bysantinske generalen Belisarius som levde på 500-talet. Även Krafft var utbildad och verksam i Paris.

Det är en kraftig manlig dominans bland de visade konstnärerna. Inte så konstigt eftersom få kvinnor målade på den tiden. Men en ledande porträttör i Paris förnäma kretsar var Elisabeth Louise Vigée-Lebrun (1755–1842) som kom till Stockholm under 1780-talet. Porträttet föreställer en prinsessa som hette Auguste Friederike.

Utöver porträtten av överheten förekom bilder av tjänstefolk som är betydelsefulla som dokumentation om hur folk såg ut och klädde sig. Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) var en av seklets främsta svenska målare. I målningen Jungfru köper en kärleksvisa har han avbildat en piga. (Det ljusa fältet till höger beror på belysningen i lokalen.)

Hilleström svarar också för en imponerande bild från hovlivet, Lektyr på Drottningholm. Den ryska kejsarinnan Kararina den Stora står i centrum och en läsande man presenterar en hyllningsdikt av Voltaire till henne.

Även barn kunde vara motiv. Per Krafft den äldre (1724–93) gjorde Läsande gosse 1758. Krafft tillhörde också de konstnärer som vistades i Paris. Där tog han lektioner för Roslin.

Motiv från antiken visas också i samlingen som ställs ut på Jamtli. Bénigne Gangeraux (1756­–95) har gjort Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna. Konstnären var fransman och verksam i Italien, har inte så mycket med Sverige att göra. Men just denna målning köptes av Gustaf III när han besökte konstnärens ateljé.

Priamus begär Hektors lik av Akilles har också hämtat motivet från antikens litteratur, i det här fallet Homeros Iliaden. Konstnären är Louis Masreliez (1748­–1810) som hade en fransk pappa men själv var svensk, ofta i kontakt med Frankrike och Italien. Målningen är ofullbordad men anslående ändå.

Som sagt: landskap tillhör inte det vanligaste i 1700-talets måleri, inte heller stadsbilder. Men Elias Martin (1739–1818) var en av dem som ibland sökte sina motiv i naturen. Han vistades två längre perioder i England. Denna bild, ett landskap från Mistley Hall i Essex, gjordes 1772, under Martins första besök i England.

Finns det någon stad som är så mycket avbildad som Venedig? Johan Richter (1665–1745) gav sin bild från San Giorgo Maggiore år 1715.

På utställningen finns också en hel del mindre och mer anspråkslösa verk i form av akvareller, tuschlaveringar och teckningar. De är också roliga att ta del av. Något säger mig att den berömde skulptören Johan Tobias Sergel (1740–1814) hade en viss humor. Överst Sevenbom rakar sig, nedtill Middag hos Friedrich August Internari, Sachsens sändebud och hans hustru jämte den landsflyktige polacken Jan Potocki.

Till sist en bild ur hemmiljö, En katt och två hundar sovande i en soffa, av Jean Eric Rehn (1717–93).

Konstutställningen kan med fördel kombineras med en promenad på det sevärda Jamtliområdet, fullt av kulturhistoriska byggnader och utsikt över Storsjön.

Tre prosadikter av Artur Rimbaud

Dessa prosastycken är, liksom dikterna i föregående blogginlägg, hämtade från Dikter och diamantprosa av Artur Rimbaud (FiBs Lyrikklubb 1965) i översättning av Helmer Lång.

Det är förvisso samma landskap

Det är förvisso samma landskap. Mina föräldrars lantliga hus detsamma: själva salen där dörrstyckena består av rödmålade herdescener, med vapen och lejon. För middagen finns en salong, med vaxljus och viner och lantliga paneler. Matbordet är mycket stort. Tjänsteflickorna! De är många, såvitt jag kan minnas. – Där fanns en av mina forna unga vänner, präst och klädd som präst; nu förstår jag: det var för att bli friare. Jag minns hans rum i purpur, med fönsterrutor av gult papper: och hans böcker, dolda, som hade legat i oceanens vatten!

För egen del var jag överlämnad åt mig själv, i detta oändliga lanthus: jag läste i köket, torkade smutsen av mina kläder inför gästerna vid konversationerna i salongen: hetsad ända till döden av sorlet från morgonens mjölk och det gångna seklets natt.

Jag befann mig i ett mycket mörkt rum: vad gjorde jag? En tjänsteflicka kom nära intill mig: jag kan säga att det var en liten hund: fastän hon var vacker och för mig ägde en outsäglig moderlig förnämhet: ren, uppenbar, alldeles förtjusande! Hon knep mig i armen.

Jag påminner mig inte ens hennes ansikte: lika lite som jag påminner mig hennes arm, vars hud jag rullade mellan mina två fingrar: inte heller hennes mun som min egen sög till sig likt en förtvivlad liten våg, som oavlåtligt spränger sig in i något. Jag vräkte henne baklänges i en korg med kuddar och segelduk, i ett mörkt hörn. Jag påminner mig inte längre mer än hennes vita spetsbyxor. – Sedan, o hopplöshet! suddades skiljevägen ut och blev till trädens skugga och jag försjönk i nattens ömma sorgsenhet.

Being beautious

Framför ett snöfält en högrest varelse av fulländad Skönhet. Dödsväsningar och virvlar av dov musik får den underbara kroppen att stiga, förstoras och skälva som en spöksyn; scharlakansröda och svarta sår lyser i den härliga huden. Livets egna färger mörknar, dansar, och upplöses omkring Visionen, över marken. Och rysningarna bryter fram och växer i styrka, och medan den ursinniga brygden av dessa fenomen laddas med de dödliga väsningarna och de hesa toner som världen, långt bakom oss, kastar mot vår moder av skönhet – så, viker hon undan, reser sig. Åh! Våra benknotor ikläder sig en ny, älskande kropp.

O det askfärgade ansiktet, skölden av hår, armarna av kristall! idealet som jag måste störta mig över tvärs genom vimlet av träd och lätt luft!

Stad

Jag är en flyktig och inte alltför missnöjd medborgare i en huvudstad som anses modern emedan alla kända stilar har undvikits i husens inre och yttre utsmyckning liksom i stadsplanen. Här skulle ni inte kunna peka på spåren av något vidskepelsens monument. Moralen och språket har inskränkts till sina enklaste uttryck, äntligen! Dessa millioner människor som inte har behov av att känna varandra, de uppfostras, utbildas och åldras så lika, att deras levnadslopp måste vara många gånger kortare än vad en tokig statistik räknar ut för kontinentens folk. Så ser jag från mitt fönster, genom den tjocka, eviga kolröken – våra skogars skugga, vår sommarnatt! – nya syner sväva fram, nya hämndegudinnor framför min lantgård som är mitt fosterland och hela mitt hjärta, för att allt här liknar den – Döden utan tårar, vår verksamme betjänt och uppassare, en förtvivlad Amor och en snygg Förbrytelse som gnäller i smutsen på gatan. 

Tre dikter av Artur Rimbaud

Den franske diktaren Artur Rimbaud (1854–91) har gått till historien som ett ungt, brådmoget poetiskt geni som blommade upp tidigt och vissnade i förtid. De två första dikterna här är skrivna av en sextonåring, den tredje är odaterad men troligen ett par tre år yngre. När Rimbaud övergav poesin vid tjugo års ålder hade han utgivit en bok, En tid i helvetet från 1873. Tillsammans med kolleger som Charles Baudelaire, Paul Verlaine och Stephane Mallarmé stod Rimbaud för en litteratur som i efterhand framstår som födelsen för symbolismen och modernismen inom poesin. Ur svenska Wikipedias utförliga text om poeten citerar jag:

Han anses synnerligen nyskapande och originell som poet. Tillsammans med den äldre Charles Baudelaire ses han som en viktig föregångare till den franska symbolismen på 1880-talet, men även till modernismens litteratur och enskilda internationella poeter under hela 1900-talet. Hans verk Les Illuminations blev när det kom ut 1886 ett viktigt tillskott i den inledande symbolistiska rörelsen. Genom verket blev han på kort tid ett stort namn i den samtida litteraturen, även om han själv hade lämnat det litterära livet. Omkring sekelskiftet var Rimbaud ett känt och uppmärksammat namn inom hela det europeiska kulturlivet, och i litteraturkretsar fortsatte såväl hans poesi som hans livsöde att attrahera. /,,,/ 

Ett viktigt och för den tiden nyskapande drag i Rimbauds poesi är hur det poetiska språket används som redskap för fantasin snarare än för att återge referenser och konventioner. Orden och språket är självständigt, och målet är att få dem att uttrycka någon form av ny, djup och hittills fördold sanning. I ett brev /,,,/ 1871, ett brev som inom Rimbaudforskningen ofta kallas för ”skådarbrevet”, skriver Rimbaud att diktaren måste göra sig ”skådande genom en lång, väldig och genomtänkt desorganisation av alla sinnen.”

Efter att ha dragit sig tillbaka från litteraturen levde Rimbaud ett dramatiskt och kringflackande liv på olika ställen i Europa, Afrika och Asien. Han livnärde sig bland annat som arbetsledare vid ett bygge, handelsresande och tolk. Den mystiska dikten Stockholm nedan skrevs flera år innan Rimbaud verkligen kom till den svenska huvudstaden, då som anställd vid en kringresande cirkus. I Sverige introducerades Rimbaud genom översättningar av Gunnar Elelöf på 30-talet.

Dikterna här kommer från volymen Dikter och diamantprosa i tolkning av Helmer Lång (FiBs Lyrikklubb 1965). I nästa blogginlägg finns ett par exempel på Rimbauds kortprosa ur samma volym.

I blåa sommarkvällar vill jag vandra mot

ett fält med mogen säd: i gräset vill jag stanna

och drömma när jag känner svalkan mot min fot.

Jag låter vindens strömmar bada hår och panna.

Jag vill i tystnad gå, jag tänker ingenting:

men i mitt hjärta skall en ändlös kärlek brinna.

Och i Naturen vill jag ströva länge kring

i fjärran, fjärran – lycklig där som med en kvinna.

Den sovande i dalen

En glänta: på de gröna gräsen stänker

bergbäcken sjungande sin spetsbrodyr

av silver, som en guldsköld solen blänker

och pärlskum i den lilla dalen yr.

Med nacken badande i lummig ljung,

med håret flytande i sol på ängen

och munnen öppen sover där en ung

soldat, blek, i den gröna sängen.

Han sover med sin fot bland liljor, smilar

som barnet gör i feber, där han vilar.

Han fryser: jord, ge honom skydd och tröst!

Till denna ynglings soliga alkover

når ingen doft. Med handen slapp han sover

i ro. Han har två röda skotthål i sitt bröst.

Stockholm

Al. Kämpe. Kristersson,

Kavallberg, Wolfenström,

– O Krakar! – Erlandsson,

– Kristusar! – Fatterström!

King, Jakob, Gotthardsson!

Ahl, Lydig, Wennerström!

Lamm, Mossberg, Eskilsson,

Carolus Kvick! – en Ström

av Gracer! Taggighet!

Skokräm, en oljig bit!

Mögliga bröd, med sprit!

Ni Blinda! – men vem vet? –

Poliser, Prinsar hemma!

– Hör kristlighetens stämma!

Lästips från en innesittare (4)

* Géza Ottlik. Skola vid gränsen. Översättning Calman de Pándy i svensk pocketutgåva från 1976.

Géza Ottliks (1912–90) stora roman Skola vid gränsen från 1959 är ett förbisett mästerverk. När jag söker på nätet efter närmare information finns inte mycket att hämta på begripliga språk – däremot en hel del på ungerska. Boken finns inte tillgänglig i dagens bokhandel. 

Géza Ottlik.

Skola vid gränsen utspelas i en militärskola för unga pojkar. Inom skolans väggar råder en strikt och hård disciplin, och på bokens över 400 sidor får läsaren möta de flesta tänkbara typer av mobbning, översitteri, intriger, förtryck och förnedring. Samhörighet och kamratskap finns förvisso också. I den svenska utgåvan finns ett efterord skrivet av Géza Thinz. Ur detta citerar jag:

Det är tio- tolvåriga pojkar som dresserats till hänsynslös disciplin, tvingas till att uppge sin egen personlighet, sin inre integritet i detta tillslutna system som militärskolan utgör. Vi förs in i en vuxenvärld, inte i ett barndomslandskap. Här är varje ögonblick politiskt laddat och sätter sina spår också i själva intellektet. Av ren självbevarelsedrift förvandlas dessa tioåringar till iskallt beräknande taktiker – inga drag får lämnas åt slumpen, spelet är intellektuellt högdrivet och ytterst komplicerat, fyllt av livshotande faror och ödesdigra konsekvenser – man måste noggrant väga varje ord, varje gest, anpassa dem efter maktkampens svåröverskådliga mönster: snabbhet i tankarna och en ständig vaksamhet är en grundförutsättning för att överleva. Man måste känna till allt, ha nya informationer om allt, inte endast om nuläget utan också om det framtida resultatet av alla de tänkbara variationerna i ett alltid högst ovisst utvecklingsskede. Betecknande nog uppvisar dessa pojkar ett beteendemönster som är snubblande likt den mellaneuropeiska intelligentians under 1900-talet. I brist på något bättre skulle man kunna kalla det för ett flerdimensionellt kommunikationssystem.

    Men Skola vid gränsen är mer än en grundmodell. Romanens värde, som en ungersk kritiker uttryckte det, ligger just i syntesen: den gjuter samman realism och stilisering, livet och dess symbol, verkligheten och dess modell, de starkt engagerande personliga upplevelserna med en klartänkt objektivitet. Ottlik abstraherar det konkreta i sina detaljerade beskrivningar på ett sätt som aldrig känns konstlat. Skola vid gränsen är alltigenom en levande roman.

Låter det krångligt? Glöm det och ta fasta på den sista meningen i citatet. Skola vid gränsen är en spännande bok och kanske lär man sig något om hur människor fungerar i grupp och under hårt tryck.

* Karel Čapek. Salamanderkriget. Översättning Erik Frisk i svensk pocketutgåva från 1963.

Karel Čapek.

Karel Čapeks (1890­–1938) satiriska roman Salamanderkriget från 1935 skrev jag mera utförligt om i bloggen den 23 januari 2014. Jag hänvisar till det inlägget, som innehåller flera citat från boken. Romanen finns för närvarande tillgänglig i svensk bokhandel i en utgåva från 2019. Förlaget beskriver den så här:

Karel Čapeks Salamanderkriget från 1935 är en munter och burlesk men också mörk satir om kolonialism, fascism, segregation, konsumtionshets och överproduktion. Träffande i sin samtid, men också otäckt aktuell för oss.
     En äventyrlig sjökapten upptäcker en okänd salamanderart i Ostindien. Djuren är mycket läraktiga och samarbetsvilliga. Kaptenen lär dem att hämta upp pärlmusslor och gör sig en förmögenhet på dem. Snart lär de sig tala några ord, och särskilt intelligenta salamandrar blir ledare för de övriga.
     Efter några år upptäcks deras existens av vetenskapsmän, affärsmän och politiker. Man utnyttjar dem som billig och effektiv undervattensarbetskraft, de lär sig att hantera verktyg och sprängämnen, de får bygga hamnar och till och med militära anläggningar. Salamandrarna förökar sig och blir allt mäktigare. Snart finns det fler salamandrar än människor på jorden. Upproret är oundvikligt ...

Karel Čapek är en intressant och betydande författare under mellankrigstiden och en modig opponent mot nazism och fascism. En utförlig presentation av honom finns här:

http://perenn.com/en-presentation-av-karel-capek-och-n-gra-av-hans-verk

* Martin ’t Hart. Kronvittnet. Översättning Ingrid Wikén Bonde i svensk utgåva från 1984.

I en holländsk stad bor Thomas och Leonie Kuyper. Han arbetar på ett laboratorium där man utför djurförsök, bland annat på råttor, hon längtar intensivt efter ett barn, vilket hon inte kan få, men tanken på och drömmen om ett barn följer henne alltid. Båda är musikintresserade och lyssnar till klassisk musik; tonsättaren Robert Schumann har en speciell plats i romanen. Thomas träffar en ung kvinna, Jenny Fortuyn, som han blir förhäxad av. De två träffas i hemlighet på stadens olika barer och krogar. En natt när de besökt flera ställen och blivit berusade skiljs de efter ett gräl och Jenny försvinner för alltid. 

Martin 't Hart.

Ganska snart visar polisen, särskilt en man vid namn Lambert, ett intresse för Thomas, som blir misstänkt för att ha orsakat Jennys försvinnande. Allt flera indicier knyter honom till händelsen och det slutar med att han blir inlåst hos polisen. På inrådan av sin advokat tiger han, medan Leonie på egen hand börjar undersöka händelseförloppet. Romanen kallas för kriminalroman, och då hör det till god ton att inte avslöja för mycket av handlingen och framförallt inte upplösningen. Det ska ändå sägas att detta är en berättelse med flera överraskande vändningar, välskriven och med fina personskildringar. Och en hel del spänning.

Jag har läst mängder av kriminalromaner och det underliga är hur få som lämnat bestående intryck efter sig. Visst finns kriminalhistorier som förenar spänning, övertygande person- och miljöskildring och en intelligent intrig, ibland med samhällskritiska inslag, men merparten är alltför fyllda av schabloner eller konventioner för att stanna i minnet. För lika varandra. Kronvittnet är en originell berättelse ur flera aspekter: miljö, personbeskrivning, handling, konstruktion med olika berättarmetoder. Då boken kom ut skrev Madeleine Gustafsson i Dagens Nyheter: ”Man läser den en första gång i ilfart, som alla goda deckare. Men till skillnad från andra är detta en deckare som man läser om: den handlade inte om vad man trodde.”

Det sista understryker jag särskilt. Det börjar som en spännande story, och visst är man genomgående nyfiken på upplösnıngen. Men något annat tar över: skildringen av huvudpersonerna och hur de förändras av vad som sker.

Martin ’t Hart är en nederländsk författare, född 1944. Boken finns inte tillgänglig i handeln för närvarande. Den filmades i Sverige 1989. Boken är bättre än filmen.

* Fania Fenelon. Kvinnoorkestern. Översättning Gun Uddenberg i svensk utgåva från 1978.

Det är möjligt att Fania Fenelon (1922–83) inte helt och hållet är författare till denna bok. ”Vittnesbörd samlade av Marcelle Routier”, står det på titelsidan, men mera exakt vad Routier har bidragit med är svårt att avgöra. När jag söker efter information om boken på nätet framgår också att den är omdiskuterad, och då är det mest andra medlemmar i orkestern som har ifrågasatt delar av Fenelons skildring, som hur de själva beskrivs och vilka roller de hade.

Fania Fenelon.

Ut baksidestexten:

1944 deporterades Fania Fenelon, en ung parisisk kabaretsångerska av judisk börd, till utrotningslägret Birkenau vid Auschwitz. Där kom hon, tillsammans med ett fyrtiotal andra kvinnor, att spela i lägrets orkester. Det skulle bli hennes räddning.

    Orkestern spelade så ofta som någon av de nazistiska plågoandarna gav order – för SS-officerare, för själve Henrich Himmler, ömsom Puccini och von Suppé, wienervalser och Peter Kreuder-melodier, den spelade för de dödsdömda under deras vandring till gaskamrarna. Repetitions- och konsertpassen upptog ibland inemot tjugo timmar per dygn.

    De flesta av orkestermedlemmarna var relativt medelmåttiga musiker. Några få – däribland dirigenten Alma Rosé, systerdotter till Gustav Mahler – var högt begåvade och mycket skickliga. 

    Med utomordentlig känslighet, återhållsamt men med perfekt detaljminne, skriver Fania Fenelon och denna privilegierade grupp av fångar, som bokstavligen ”spelade för livet” och som aldrig förlorade sin mänsklighet i detta inferno, där till och med konsten var perverterad, korrumperad.

    Fania Fenelon kan än i dag läsa det nummer som nazisterna tatuerade på hennes vänstra underarm: 74862.

De kommer ut en mängd böcker om andra världskriget, vilket beror på att det finns ett starkt allmänt intresse för det: böcker om ledande personligheter, krigets förlopp, de politiska och militära mekanismer som drev fram det, ideologierna, förintelsen, de stora slagen, och mycket annat. Att sådant beskrivs är viktigt, men minst lika angelägna är de personliga vittnesbörden som snart bara finns som dokumentationer – även om de som denna kan vara omdiskuterade. Jag skrev om boken i Östersunds-Posten den 20 oktober 1978 och slutade så här:

Skadan skulle vara stor om Kvinnoorkestern bara flöt förbi som en intressant nyhet bland många i bokfloden. Den borde läggas längst fram i skyltfönster och på diskar, köpas in av alla bibliotek och sättas i händerna på envar som har intresse för modern historia.

Det var en halv evighet sedan. Det man kan önska i dag är att någon ville ge ut den på nytt – och att många bibliotek verkligen köpte in den då den var ny. I dag finns den inte i handeln.

Flera lästips från en innesittare om några dagar.