Dessa prosastycken är, liksom dikterna i föregående blogginlägg, hämtade från Dikter och diamantprosa av Artur Rimbaud (FiBs Lyrikklubb 1965) i översättning av Helmer Lång.
Det är förvisso samma landskap
Det är förvisso samma landskap. Mina föräldrars lantliga hus detsamma: själva salen där dörrstyckena består av rödmålade herdescener, med vapen och lejon. För middagen finns en salong, med vaxljus och viner och lantliga paneler. Matbordet är mycket stort. Tjänsteflickorna! De är många, såvitt jag kan minnas. – Där fanns en av mina forna unga vänner, präst och klädd som präst; nu förstår jag: det var för att bli friare. Jag minns hans rum i purpur, med fönsterrutor av gult papper: och hans böcker, dolda, som hade legat i oceanens vatten!
För egen del var jag överlämnad åt mig själv, i detta oändliga lanthus: jag läste i köket, torkade smutsen av mina kläder inför gästerna vid konversationerna i salongen: hetsad ända till döden av sorlet från morgonens mjölk och det gångna seklets natt.
Jag befann mig i ett mycket mörkt rum: vad gjorde jag? En tjänsteflicka kom nära intill mig: jag kan säga att det var en liten hund: fastän hon var vacker och för mig ägde en outsäglig moderlig förnämhet: ren, uppenbar, alldeles förtjusande! Hon knep mig i armen.
Jag påminner mig inte ens hennes ansikte: lika lite som jag påminner mig hennes arm, vars hud jag rullade mellan mina två fingrar: inte heller hennes mun som min egen sög till sig likt en förtvivlad liten våg, som oavlåtligt spränger sig in i något. Jag vräkte henne baklänges i en korg med kuddar och segelduk, i ett mörkt hörn. Jag påminner mig inte längre mer än hennes vita spetsbyxor. – Sedan, o hopplöshet! suddades skiljevägen ut och blev till trädens skugga och jag försjönk i nattens ömma sorgsenhet.
Being beautious
Framför ett snöfält en högrest varelse av fulländad Skönhet. Dödsväsningar och virvlar av dov musik får den underbara kroppen att stiga, förstoras och skälva som en spöksyn; scharlakansröda och svarta sår lyser i den härliga huden. Livets egna färger mörknar, dansar, och upplöses omkring Visionen, över marken. Och rysningarna bryter fram och växer i styrka, och medan den ursinniga brygden av dessa fenomen laddas med de dödliga väsningarna och de hesa toner som världen, långt bakom oss, kastar mot vår moder av skönhet – så, viker hon undan, reser sig. Åh! Våra benknotor ikläder sig en ny, älskande kropp.
O det askfärgade ansiktet, skölden av hår, armarna av kristall! idealet som jag måste störta mig över tvärs genom vimlet av träd och lätt luft!
Stad
Jag är en flyktig och inte alltför missnöjd medborgare i en huvudstad som anses modern emedan alla kända stilar har undvikits i husens inre och yttre utsmyckning liksom i stadsplanen. Här skulle ni inte kunna peka på spåren av något vidskepelsens monument. Moralen och språket har inskränkts till sina enklaste uttryck, äntligen! Dessa millioner människor som inte har behov av att känna varandra, de uppfostras, utbildas och åldras så lika, att deras levnadslopp måste vara många gånger kortare än vad en tokig statistik räknar ut för kontinentens folk. Så ser jag från mitt fönster, genom den tjocka, eviga kolröken – våra skogars skugga, vår sommarnatt! – nya syner sväva fram, nya hämndegudinnor framför min lantgård som är mitt fosterland och hela mitt hjärta, för att allt här liknar den – Döden utan tårar, vår verksamme betjänt och uppassare, en förtvivlad Amor och en snygg Förbrytelse som gnäller i smutsen på gatan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar