Ny fado på cd. Cuca Roseta sjunger Amália Rodrigues

Cuca Roseta. Amália por Cuca Roseta. Sony Music. ***1/2

Sångerskan Cuca Roseta gjorde en övertygande skivdebut 2011. Där framträdde hon i några spår som begåvad upphovskvinna till både text och musik, och hon är en av de få artister på dagens fadoscen som skriver eget material i större omfattning – en del av hennes texter, jämte andra dikter, finns med i hennes debutbok Cem poemas de Cuca Roseta från 2019. 

På sina skivor har hon ibland närmat sig en bredare populärmusik, men på detta nya album med Amália Rodrigues sånger är hon förstås fast förankrad i fadon. Att fadons största artist föddes för hundra år sedan bör inte ha gått någon fadovän förbi, trots att coronapandemin har stoppat alla minneskonserter. Den 7 maj skrev jag i bloggen om en fin instrumental cd tillägnad Amália av gitarristen Custódio Castelo. Och kanske dyker det upp flera liknande hyllningar under året, vem vet?

Amália Rodrigues lanserade under sin långa karriär hundratals sånger, och det borde finnas goda möjligheter att lyfta fram intressanta alster ur sångerskans mindre kända repertoar. Men det har inte Cuca Roseta gjort. I stället satsar hon på att sjunga tio av Amálias mest kända sånger, välbekanta för de flesta fadolyssnare. Ett likartat val gjorde Custódio Castelo och tre av melodierna finns faktiskt med på båda skivorna. Därmed utsätter sig Cuca Roseta inte bara för jämförelsen med Amália Rodrigues normalt överlägsna versioner, utan också med andra artisters tolkningar av sångerna.

I sju av spåren kompas hon av gitarrer: Mário Pacheco eller Luís Guerreiro på portugisisk gitarr, Diogo Clemente på spansk gitarr och Marino de Freitas på basgitarr. De är rutinerade och pålitliga musiker som brukar göra ett bra jobb. Så även här. På tre spår kompas hon av Ruben Alves piano och på ett enbart av slagverk hanterat av Ivo Costa. Gitarrnumren fungerar oklanderligt, men med bara piano förloras den stadiga rytmiken som den spanska gitarren annars svarar för och sångerskan får jobba mera för att gjuta liv i sångerna. Överlag tycker jag Cuca Roseta lyckas rätt bra, men för mig finns det ett par tveksamma inslag.

Lágrima är en klassiker, men en ganska ung sådan eftersom Amália Rodrigues lanserade sången, till hennes egen text och gitarristen Carlos Gonçalves musik, först när hon var över 60 år gammal. Den är svårsjungen och jag tycker att den inte riktigt klarar att sträckas ut i nästan sex minuter, även om sångerskan sjunger intensivt till ett lite passivt pianokomp. Den brasilianska melodin Barco Negro, till text av David Mourão-Ferreira, kräver en rytmisk markering som normalt gitarristerna står för genom att slå på instrumenten. Med enbart slagverk som komp blir den rytmiska rörelse som leder fram till refrängen konstigt nog urholkad och sången låter ovanligt flack och monoton. Com Que Voz är en sorgsen dikt av nationalpoeten från 1500-talet, Luíz de Camões, till musik av Alain Oulman. Den finns även med på den skiva som Camané nyligen gjorde med pianisten Mário Laginha (se bloggen den 22 februari i år). Cuca Roseta har säkert en lika seriös ambition att tolka texten som Camané, men för mig vinner hans version, knappt men klart.

Här finns två pigga marchas, sånger förknippade med Lissabons folkfester, Marcha do Centenário och Marcha da Mouraria. Båda är komponerade av Raul Ferrão (albumtexten uppger felaktigt Frederico Valério för den senare). Cuca Roseta sjunger dem lättflytande och avspänt. Men just Frederico Valério var en av de mest begåvade sångkompositörer som Amália Rodrigues samarbetade med. Hans sånger Fado Malhoa (om konstnären José Malhoa) och Ai Mouraria är lika outslitliga som gamla, båda från 40-talet. Här, liksom i Alberto Janes Fadista Luoco, sjunger Cuca Roseta mycket bra, och det gäller också en högst anständig version av Alfredo Marceneiros Estranha Forma de Vida och den inledande vackra Vagamundo av Alain Oulman. Cuca Roseta har en slank sopran som i pressade lägen kan bli en aning gäll. Hon sjunger med en rikt varierad ornamentik som hon hanterar med stor musikalitet, och just detta sångsätt bidrar i hög grad till att göra sångerna levande för en ny publik. Fastän hon prövat på olika genrer i sin karriär tycker jag hon har en genuin fallenhet för fadons tolkningstradition, det är där hon mest hör hemma.

En ganska bra skiva. Borde den inte vara värd fyra asterisker? Nu finns samtliga sånger tillgängliga på Youtube i Amália Rodrigues egna inspelningar. Vem som helst kan höra dem där. De har i de flesta fall en helt annan skärpa, underliggande dramatik och intensivt uttryck – skillnaden är, kort sagt, mer än en asterisk. Jag tror att en poäng med denna utgåva är att rikta uppmärksamheten mot originalversionerna och att detta kan ha varit en avsikt även för Cuca Roseta, som uppger Amália Rodrigues som sin mest betydande förebild.