Lästips från en innesittare (4)

* Géza Ottlik. Skola vid gränsen. Översättning Calman de Pándy i svensk pocketutgåva från 1976.

Géza Ottliks (1912–90) stora roman Skola vid gränsen från 1959 är ett förbisett mästerverk. När jag söker på nätet efter närmare information finns inte mycket att hämta på begripliga språk – däremot en hel del på ungerska. Boken finns inte tillgänglig i dagens bokhandel. 

Géza Ottlik.

Skola vid gränsen utspelas i en militärskola för unga pojkar. Inom skolans väggar råder en strikt och hård disciplin, och på bokens över 400 sidor får läsaren möta de flesta tänkbara typer av mobbning, översitteri, intriger, förtryck och förnedring. Samhörighet och kamratskap finns förvisso också. I den svenska utgåvan finns ett efterord skrivet av Géza Thinz. Ur detta citerar jag:

Det är tio- tolvåriga pojkar som dresserats till hänsynslös disciplin, tvingas till att uppge sin egen personlighet, sin inre integritet i detta tillslutna system som militärskolan utgör. Vi förs in i en vuxenvärld, inte i ett barndomslandskap. Här är varje ögonblick politiskt laddat och sätter sina spår också i själva intellektet. Av ren självbevarelsedrift förvandlas dessa tioåringar till iskallt beräknande taktiker – inga drag får lämnas åt slumpen, spelet är intellektuellt högdrivet och ytterst komplicerat, fyllt av livshotande faror och ödesdigra konsekvenser – man måste noggrant väga varje ord, varje gest, anpassa dem efter maktkampens svåröverskådliga mönster: snabbhet i tankarna och en ständig vaksamhet är en grundförutsättning för att överleva. Man måste känna till allt, ha nya informationer om allt, inte endast om nuläget utan också om det framtida resultatet av alla de tänkbara variationerna i ett alltid högst ovisst utvecklingsskede. Betecknande nog uppvisar dessa pojkar ett beteendemönster som är snubblande likt den mellaneuropeiska intelligentians under 1900-talet. I brist på något bättre skulle man kunna kalla det för ett flerdimensionellt kommunikationssystem.

    Men Skola vid gränsen är mer än en grundmodell. Romanens värde, som en ungersk kritiker uttryckte det, ligger just i syntesen: den gjuter samman realism och stilisering, livet och dess symbol, verkligheten och dess modell, de starkt engagerande personliga upplevelserna med en klartänkt objektivitet. Ottlik abstraherar det konkreta i sina detaljerade beskrivningar på ett sätt som aldrig känns konstlat. Skola vid gränsen är alltigenom en levande roman.

Låter det krångligt? Glöm det och ta fasta på den sista meningen i citatet. Skola vid gränsen är en spännande bok och kanske lär man sig något om hur människor fungerar i grupp och under hårt tryck.

* Karel Čapek. Salamanderkriget. Översättning Erik Frisk i svensk pocketutgåva från 1963.

Karel Čapek.

Karel Čapeks (1890­–1938) satiriska roman Salamanderkriget från 1935 skrev jag mera utförligt om i bloggen den 23 januari 2014. Jag hänvisar till det inlägget, som innehåller flera citat från boken. Romanen finns för närvarande tillgänglig i svensk bokhandel i en utgåva från 2019. Förlaget beskriver den så här:

Karel Čapeks Salamanderkriget från 1935 är en munter och burlesk men också mörk satir om kolonialism, fascism, segregation, konsumtionshets och överproduktion. Träffande i sin samtid, men också otäckt aktuell för oss.
     En äventyrlig sjökapten upptäcker en okänd salamanderart i Ostindien. Djuren är mycket läraktiga och samarbetsvilliga. Kaptenen lär dem att hämta upp pärlmusslor och gör sig en förmögenhet på dem. Snart lär de sig tala några ord, och särskilt intelligenta salamandrar blir ledare för de övriga.
     Efter några år upptäcks deras existens av vetenskapsmän, affärsmän och politiker. Man utnyttjar dem som billig och effektiv undervattensarbetskraft, de lär sig att hantera verktyg och sprängämnen, de får bygga hamnar och till och med militära anläggningar. Salamandrarna förökar sig och blir allt mäktigare. Snart finns det fler salamandrar än människor på jorden. Upproret är oundvikligt ...

Karel Čapek är en intressant och betydande författare under mellankrigstiden och en modig opponent mot nazism och fascism. En utförlig presentation av honom finns här:

http://perenn.com/en-presentation-av-karel-capek-och-n-gra-av-hans-verk

* Martin ’t Hart. Kronvittnet. Översättning Ingrid Wikén Bonde i svensk utgåva från 1984.

I en holländsk stad bor Thomas och Leonie Kuyper. Han arbetar på ett laboratorium där man utför djurförsök, bland annat på råttor, hon längtar intensivt efter ett barn, vilket hon inte kan få, men tanken på och drömmen om ett barn följer henne alltid. Båda är musikintresserade och lyssnar till klassisk musik; tonsättaren Robert Schumann har en speciell plats i romanen. Thomas träffar en ung kvinna, Jenny Fortuyn, som han blir förhäxad av. De två träffas i hemlighet på stadens olika barer och krogar. En natt när de besökt flera ställen och blivit berusade skiljs de efter ett gräl och Jenny försvinner för alltid. 

Martin 't Hart.

Ganska snart visar polisen, särskilt en man vid namn Lambert, ett intresse för Thomas, som blir misstänkt för att ha orsakat Jennys försvinnande. Allt flera indicier knyter honom till händelsen och det slutar med att han blir inlåst hos polisen. På inrådan av sin advokat tiger han, medan Leonie på egen hand börjar undersöka händelseförloppet. Romanen kallas för kriminalroman, och då hör det till god ton att inte avslöja för mycket av handlingen och framförallt inte upplösningen. Det ska ändå sägas att detta är en berättelse med flera överraskande vändningar, välskriven och med fina personskildringar. Och en hel del spänning.

Jag har läst mängder av kriminalromaner och det underliga är hur få som lämnat bestående intryck efter sig. Visst finns kriminalhistorier som förenar spänning, övertygande person- och miljöskildring och en intelligent intrig, ibland med samhällskritiska inslag, men merparten är alltför fyllda av schabloner eller konventioner för att stanna i minnet. För lika varandra. Kronvittnet är en originell berättelse ur flera aspekter: miljö, personbeskrivning, handling, konstruktion med olika berättarmetoder. Då boken kom ut skrev Madeleine Gustafsson i Dagens Nyheter: ”Man läser den en första gång i ilfart, som alla goda deckare. Men till skillnad från andra är detta en deckare som man läser om: den handlade inte om vad man trodde.”

Det sista understryker jag särskilt. Det börjar som en spännande story, och visst är man genomgående nyfiken på upplösnıngen. Men något annat tar över: skildringen av huvudpersonerna och hur de förändras av vad som sker.

Martin ’t Hart är en nederländsk författare, född 1944. Boken finns inte tillgänglig i handeln för närvarande. Den filmades i Sverige 1989. Boken är bättre än filmen.

* Fania Fenelon. Kvinnoorkestern. Översättning Gun Uddenberg i svensk utgåva från 1978.

Det är möjligt att Fania Fenelon (1922–83) inte helt och hållet är författare till denna bok. ”Vittnesbörd samlade av Marcelle Routier”, står det på titelsidan, men mera exakt vad Routier har bidragit med är svårt att avgöra. När jag söker efter information om boken på nätet framgår också att den är omdiskuterad, och då är det mest andra medlemmar i orkestern som har ifrågasatt delar av Fenelons skildring, som hur de själva beskrivs och vilka roller de hade.

Fania Fenelon.

Ut baksidestexten:

1944 deporterades Fania Fenelon, en ung parisisk kabaretsångerska av judisk börd, till utrotningslägret Birkenau vid Auschwitz. Där kom hon, tillsammans med ett fyrtiotal andra kvinnor, att spela i lägrets orkester. Det skulle bli hennes räddning.

    Orkestern spelade så ofta som någon av de nazistiska plågoandarna gav order – för SS-officerare, för själve Henrich Himmler, ömsom Puccini och von Suppé, wienervalser och Peter Kreuder-melodier, den spelade för de dödsdömda under deras vandring till gaskamrarna. Repetitions- och konsertpassen upptog ibland inemot tjugo timmar per dygn.

    De flesta av orkestermedlemmarna var relativt medelmåttiga musiker. Några få – däribland dirigenten Alma Rosé, systerdotter till Gustav Mahler – var högt begåvade och mycket skickliga. 

    Med utomordentlig känslighet, återhållsamt men med perfekt detaljminne, skriver Fania Fenelon och denna privilegierade grupp av fångar, som bokstavligen ”spelade för livet” och som aldrig förlorade sin mänsklighet i detta inferno, där till och med konsten var perverterad, korrumperad.

    Fania Fenelon kan än i dag läsa det nummer som nazisterna tatuerade på hennes vänstra underarm: 74862.

De kommer ut en mängd böcker om andra världskriget, vilket beror på att det finns ett starkt allmänt intresse för det: böcker om ledande personligheter, krigets förlopp, de politiska och militära mekanismer som drev fram det, ideologierna, förintelsen, de stora slagen, och mycket annat. Att sådant beskrivs är viktigt, men minst lika angelägna är de personliga vittnesbörden som snart bara finns som dokumentationer – även om de som denna kan vara omdiskuterade. Jag skrev om boken i Östersunds-Posten den 20 oktober 1978 och slutade så här:

Skadan skulle vara stor om Kvinnoorkestern bara flöt förbi som en intressant nyhet bland många i bokfloden. Den borde läggas längst fram i skyltfönster och på diskar, köpas in av alla bibliotek och sättas i händerna på envar som har intresse för modern historia.

Det var en halv evighet sedan. Det man kan önska i dag är att någon ville ge ut den på nytt – och att många bibliotek verkligen köpte in den då den var ny. I dag finns den inte i handeln.

Flera lästips från en innesittare om några dagar.