I går mottog Tove Alexandersson Jerringpriset på den stora idrottsgalan. Med 207 000 röster var hon långt före närmaste konkurrenterna, skidåkaren Stina Nilsson och diskuskastaren Daniel Ståhl. Lite tidigare hade hon tilldelats Svenska Dagbladets bragdguld för 2019. Dessutom valdes hon till fjolårets bästa kvinnliga idrottare. Tove Alexandersson har tillhört världseliten i orientering och skidorientering i flera år och radat upp segrar, men hon har aldrig vunnit någon av dessa utmärkelser förut. Så plötsligt får hon alla tre. Välförtjänt och välkommet.
Jag tror det flesta har en känsla för de sporter som de utövade – eller tvingades utöva – som barn och ungdomar. I den skola jag gick för länge sedan fanns det ganska bra plats för idrott. Det var sporter som inte krävde så dyr utrustning och som alla kunde delta i. Utöver vanlig gymnastik var det vintertid längdskidor, skridskor, ishockey eller bandy, under snöfria årstider fotboll, fri idrott, någon gång handboll eller basket. Samt orientering. Gymnastiklärarna på den tiden tycktes finna ett särskilt nöje i att se eleverna irra omkring i skogen på jakt efter små rödvita tyglappar, gömda på de mest besynnerliga ställen. Få har rört sig så långsamt och klumpigt i skogen som jag. Ännu färre har missat så många kontroller. Min totala inkompetens på området ledde i alla fall till en respekt för dem som kan hitta fram i skogen, och göra det snabbt och klyftigt.
Orientering kräver mycket av sina utövare. Man måste vara snabb och uthållig. Man måste ha erfarenhet för att till exempel känna till vilket slags terräng som tillåter en snabb framfart. Förmågan att välja rätt väg fram till målet, liksom att närma sig det utan missöden och felbedömningar, kräver en viss klurighet. Dagens Nyheters Johan Croneman beskriver det träffande i en krönika den 17 augusti 2019.
Har man någon gång försökt hänga på en elitorienterare i skogen så får man ett helt nytt perspektiv på både löpning och orientering.
Man måste helt enkelt vara av en alldeles särskild sort för att klara av att ta sig fram i en inte sällan helvetiskt motsträvig kuperad terräng; snår, skog, sten, sankmark, höjdskillnader.
Och tappar man koncentrationen och kluddar med kartan, om så bara för några sekunder – så är den dagen förstörd. Ett enda litet tokigt vägval blir förödande.
De är i denna svåra sport som 27-åriga Tove Alexandersson är en suverän mästare som tagit över tronen sedan den tidigare så dominerande schweiziskan Simone Niggli dragit sig tillbaka. Världscupen har hon vunnit sex år i rad. Fem VM-guld i orientering och vintervarianten skidorientering talar sitt tydliga språk.
Man kan invända att orientering är en liten sport utan större konkurrens, där det alltså skulle vara ganska lätt att vinna VM-guld. Det intrycket kan man få på grund av den knapphändiga mediebevakningen. Som i sin tur troligen beror på att det är först under den allra sista tiden som orientering med hjälp av modern elektronik blivit en spännande tv-sport där man kan följa de tävlandes framfart i terrängen, deras inbördes positioner, vägval och ödesdigra misstag. Under sändningarna från VM framgick med all tydlighet att framstående orienterare finns i de flesta europeiska länder, samt i vissa länder i Nordamerika, Asien och Australien. De allra bästa nationerna är ungefär desamma som i längdskidåkning eller skidskytte. Och frågan är om inte orientering är en minst lika stor sport. De som tar medaljer i VM-orientering är förstklassiga idrottare. Allra bäst, och i särklass, är den energiska och sympatiska Tove Alexandersson. Som förhoppningsvis ser sina utmärkelser som en uppmuntran att fortsätta som oöverträffad skogsvarelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar