Coleção Berardo är ett stort museum för modern konst i Belém i Lissabon. Den permanenta utställningen är imponerande, men museet har alltid separata utställningar dessutom. En del av dem har jag tidigare skrivit om i bloggen. Utställningarna är förstås olika, men museet väjer inte för modern konst som kan uppfattas som provocerande, gåtfull eller obegriplig. Därför kan det vara värt att besöka museet även om man redan har sett den permanenta utställningen – det finns alltid något nytt och annorlunda i de tillfälliga.
Fram till mitten av januari visas på Coleção Berardo en stor utställning med verk av Miguel Palma, en konstnär som föddes i Lissabon 1964. När jag här visar bilder från utställningar brukar jag framhålla att verken alltid kommer bäst till sin rätt när man ser dem på plats, i deras reella format och där ljus och betraktningsvinklar kan varieras. Detta gäller i ännu högre grad för Miguel Palmas verk, som i flera fall är ljudliga eller/och rörliga, och varken ljud eller rörelser fångas i de stillsamma bilderna här. Konstverken är ett slags skulpturer, ofta mycket sammansatta med många detaljer och en blandning av material där trä, metall, plast och papper bara är några. Det är mera meccano än grekisk urna över dessa skulpturer. Konstnärens intresse för samtiden och dess teknik är påfallande. Europa 2000 heter detta verk från 1999, alltså långt före alla diskussioner om Brexit men med Balkankrigen i färskt minne.
Och Drömhus heter denna kombination från 2003.
Eller vad sägs om Flygande matta från 2005?
Naturligtvis är Miguel Palmas konst inte okommenterad. Utställningen heter (Still) Modern Discomfort och kan ses som konstnärens noteringar kring fenomen i vår samtid. Utställningens curator heter Miguel von Hafe Pérez och han har skrivit en rätt utförlig presentation av Palmas konst. Den finns översatt till engelska och kan naturligtvis översättas vidare till svenska. Men engelskan i presentationen är så pass utmanande att jag i stället citerar ur texten och låter detta bli en liten läsövning för bloggens eventuella läsare.
An unavoidable reference for Portuguese art at the turn of the twenty-first century, Miguel Palma is an artist who appropriates the narratives of a modernity that is constantly being questioned in order to better reflect on the present.
Miguel Palma is clearly fascinated by icons of classical modernity: the world of aviation, the motor car, architecture, nature (more or less domesticated), and technology in general. Here, however, these elements are continuously subjected to a conceptual migration, with the intervention of the artist demanding a vital hermeneutic densification. The appropriation of models, for example, compares them to a second-degree reality—the model essentially indicates the existence of another entity on another scale. However, the situations in which these are presented are situations that suspend the real, as if the objects’ excess of reality were to short-circuit, in a derisory game that makes the real become vertiginously polysemic and poetic. The artist’s creativity unfolds in a constructive impulse that evokes and questions concepts such as progress, degeneration, speed, and failure.
/…/
What Miguel Palma proposes in the form of artworks are considerations of a completely unique existential density. His curiosity and way of articulating different horizons of knowledge underline our capacity to reinvent ourselves, dissimulating the inexorable higher law—the victory of time over human finitude. As devices that enable a critical perspective on our recent past and our present, Miguel Palma’s statements confront us with the tensions experienced in the fragile equilibrium of our existence. In the candid words of the artist: “If the world was comfortable, I wouldn’t make art.”
Med dessa ord som bakgrund följer här ytterligare några bilder med Miguel Palmas verk från utställningen. Här är Oliofon från 2015.
Och Redan gjord från 2010.
1964–2044 heter en konstruktion med ett bildäck som långsamt roterar i rummet. Från 2004.
Maskin kallas en modell från 1993 av en maskin som dominerar de flesta stadsbilder.
Och en annan maskin heter Google Plane 1968–2008 från 2008.
Från 2007 är en mystisk konstruktion som kallas Bipolar.
Värde från 2002 består av en Chippendalestol, en låda av genomskinlig akryl och en sammetsduk.
Likheten med meccano, som åtminstone en äldre generation kan minnas som en populär leksak för barn med sinne för teknik och konstruktion, är slående i Ocidente från 2009.
Svarta änkan heter denna skulptur från 2012.
Till sist i detta bildsvep Lissabon–Rotterdam från 2001. Hur detta ska tolkas är, som alltid, upp till betraktaren. Miguel Palmas verk finns utställda i flera länder. Och även om utställningen på Coleção Berardo nu avslutas kommer det säkert att finnas möjligheter att ta del av hans konst i framtiden, i Lissabon eller på andra håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar