Tove Alexandersson – äntligen!

I går mottog Tove Alexandersson Jerringpriset på den stora idrottsgalan. Med 207 000 röster var hon långt före närmaste konkurrenterna, skidåkaren Stina Nilsson och diskuskastaren Daniel Ståhl. Lite tidigare hade hon tilldelats Svenska Dagbladets bragdguld för 2019. Dessutom valdes hon till fjolårets bästa kvinnliga idrottare. Tove Alexandersson har tillhört världseliten i orientering och skidorientering i flera år och radat upp segrar, men hon har aldrig vunnit någon av dessa utmärkelser förut. Så plötsligt får hon alla tre. Välförtjänt och välkommet. 

Jag tror det flesta har en känsla för de sporter som de utövade – eller tvingades utöva – som barn och ungdomar. I den skola jag gick för länge sedan fanns det ganska bra plats för idrott. Det var sporter som inte krävde så dyr utrustning och som alla kunde delta i. Utöver vanlig gymnastik var det vintertid längdskidor, skridskor, ishockey eller bandy, under snöfria årstider fotboll, fri idrott, någon gång handboll eller basket. Samt orientering. Gymnastiklärarna på den tiden tycktes finna ett särskilt nöje i att se eleverna irra omkring i skogen på jakt efter små rödvita tyglappar, gömda på de mest besynnerliga ställen. Få har rört sig så långsamt och klumpigt i skogen som jag. Ännu färre har missat så många kontroller. Min totala inkompetens på området ledde i alla fall till en respekt för dem som kan hitta fram i skogen, och göra det snabbt och klyftigt.

Orientering kräver mycket av sina utövare. Man måste vara snabb och uthållig. Man måste ha erfarenhet för att till exempel känna till vilket slags terräng som tillåter en snabb framfart. Förmågan att välja rätt väg fram till målet, liksom att närma sig det utan missöden och felbedömningar, kräver en viss klurighet. Dagens Nyheters Johan Croneman beskriver det träffande i en krönika den 17 augusti 2019.

Har man någon gång försökt hänga på en elitorienterare i skogen så får man ett helt nytt perspektiv på både löpning och orientering.

    Man måste helt enkelt vara av en alldeles särskild sort för att klara av att ta sig fram i en inte sällan helvetiskt motsträvig kuperad terräng; snår, skog, sten, sankmark, höjdskillnader.

    Och tappar man koncentrationen och kluddar med kartan, om så bara för några sekunder – så är den dagen förstörd. Ett enda litet tokigt vägval blir förödande.

De är i denna svåra sport som 27-åriga Tove Alexandersson är en suverän mästare som tagit över tronen sedan den tidigare så dominerande schweiziskan Simone Niggli dragit sig tillbaka. Världscupen har hon vunnit sex år i rad. Fem VM-guld i orientering och vintervarianten skidorientering talar sitt tydliga språk.

Man kan invända att orientering är en liten sport utan större konkurrens, där det alltså skulle vara ganska lätt att vinna VM-guld. Det intrycket kan man få på grund av den knapphändiga mediebevakningen. Som i sin tur troligen beror på att det är först under den allra sista tiden som orientering med hjälp av modern elektronik blivit en spännande tv-sport där man kan följa de tävlandes framfart i terrängen, deras inbördes positioner, vägval och ödesdigra misstag. Under sändningarna från VM framgick med all tydlighet att framstående orienterare finns i de flesta europeiska länder, samt i vissa länder i Nordamerika, Asien och Australien. De allra bästa nationerna är ungefär desamma som i längdskidåkning eller skidskytte. Och frågan är om inte orientering är en minst lika stor sport. De som tar medaljer i VM-orientering är förstklassiga idrottare. Allra bäst, och i särklass, är den energiska och sympatiska Tove Alexandersson. Som förhoppningsvis ser sina utmärkelser som en uppmuntran att fortsätta som oöverträffad skogsvarelse.

Superidrottaren Eric Lemming

För fem år sedan publicerade Dagens Nyheter en lista på de 150 främsta svenska idrottarna genom tiderna. Den toppades av Björn Borg, Zlatan Ibrahimović och Jan-Ove Waldner. En sådan lista kan man inte publicera utan att det uppstår debatt. Alla har sina favoritsporter och gillar vissa utövare av dem mer än andra. Exempelvis är en person som delar mitt ointresse för golf säkert överens med mig om att Annika Sörenstams fjärdeplats på listan, före folkkära profiler som Ingemar Stenmark (5), Carolina Klüft (6) och Sixten Jernberg (11), var lite konstig. En livlig diskussion uppstod också kring listan och enskilda idrottares placeringar. 

Påfallande många av de listade idrottarna är ganska nya. En del är fortfarande verksamma, som Sarah Sjöström, vars fyrtiondeplats skulle vara en förolämpning efter ytterligare fem framgångsrika år. En del hade avslutat sina karriärer nyligen, som Anja Pärson (12). Den stora majoriteten av idrottare på listan minns åtminstone medelålders och äldre från många spännande tv-sändningar. Av de klassiska namnen från tiden före direktsänd tv är det naturligtvis svårt att förbise löparen Gunder Hägg (14) eller konståkaren Gillis Grafström (22). 

Uppmärksamheten kring nyare idrottare kan inte bara förklaras av den mediala utvecklingen, utan också av att det finns många flera idrotter nu än i början av 1900-talet, och flera grenar inom varje idrott. I den mån som resultat är jämförbara mellan olika tider, så brukar resultaten för det mesta bli bättre ju närmare nutiden man kommer. Bättre träningsmetoder, hårdare konkurrens, större ekonomiska resurser och inte minst teknik- och materialförbättringar sätter sina spår. Allt detta gynnar senare tiders idrottare och missgynnar de äldre. Och äldst på DN:s lista, på plats 57, inklämd mellan skidåkaren Johan Olsson och cyklisten Bernt Johansson, är Eric Lemming.

I dag finns de förmodligen många idrottsintresserade som aldrig har hört talas om Eric Lemming. Andra känner igen honom som en gammal spjutkastare. Och det var han. Vid olympiska spelen i Aten 1906, där spjutkastning fanns med för första gången, tog han guld. På hemsidan för en förening som kallar sig Götiska förbundet skriver Jan-Erik Friberg detta om Lemmings framträdande under spelen:

Arrangörerna hade gjort en markering vid 40 meter, längre skulle ingen kunna kasta trodde de och där stod också funktionärerna placerade. I sitt första kast vräkte Eric Lemming iväg spjutet, det susade genom luften, åskådarna häpnade och panik uppstod bland funktionärerna, som flydde, och den grekiske kungen tog skydd i sin loge. Kastet mätte 53,43 och han vann guld med sitt första kast, drygt 8 meter före närmaste medtävlare.

Eric Lemming tog hand om guldet även vid olympiska spelen i London 1908 och Stockholm 1912. I London vann han faktiskt två guldmedaljer i spjut. Vid denna tid var inte reglerna för olika grenar fixerade, och i London tävlade man i spjut både med fattning i mitten av spjutet och med valfri fattning. I en del sammanhang räknade man sammanlagda kast med höger och vänster hand. Samt ”bästa hand”, det vill säga det som gäller i våra dagar. Lemming satte massvis med rekord, både sammanlagt och med bästa hand, och nådde som längst 62,32 med bästa hand. Han blev den förste i världen att kasta över 50 och 60 meter. Hans världsrekord från 1912 stod sig i sju år. Eric Lemming kompletterade sina fyra OS-guld med tio SM-guld samt tre SM-silver i spjut.

När Eric Lemming avbildades var det oftast tillsammans med sitt spjut, och det är därför lätt att glömma bort att han var skicklig även i andra grenar. 1906 tog han OS-brons i kulstötning, dessutom sex SM-guld, sex SM-silver och ett SM-brons i kula år 1902–18. Hans bästa resultat blev 24,33 (sammanlagt). Kula och diskus är två grenar som många idrottare har kunnat kombinera. Så också Eric Lemming. Här har han dock inga olympiska meriter, men väl tre SM-guld, tre SM-silver och två SM-brons. Hans bästa resultat blev 76,60 (sammanlagt). I släggkastning tog han fem SM-guld, sex SM-silver och tre SM-brons. Hans bästa resultat blev 46,81 (1911).

Eric Lemmings olympiska medaljskörd omfattade också två andra bronsmedaljer från Aten 1906. Dels i dragkamp, dels i den underliga sporten femkamp, bestående av stående längd (det vill säga utan ansats), diskus i antikstil, spjut, löpning 192 meter (!) samt brottning. Tiokamp introducerades som gren i fri idrott vid Stockholmsolympiaden 1912 och Lemming skulle säkert haft en bra chans om han hade ställt upp där, för varken löpning eller hopp var honom främmande. Vid OS i Paris 1900 hoppade han 5,50 i längdhopp och kom tolva med det. Vid samma OS hoppade han 1,70 i höjdhopp och kom fyra. Han fick ett SM-silver i höjdhopp 1902. I OS 1906 kom han trettonde i trestegshopp.

Ingen gren har gynnats så mycket av teknik- och materialutveckling som det svårbemästrade stavhoppet. Eric Lemming vann SM 1899 med höjden 2,90, ett resultat som numera ligger en bra bit under inledningshöjden i en elittävling. Men han var bäst i Sverige. Och när han hoppade 3,00 i OS i Paris blev han sexa.

Eric Lemming var född 1880 i Göteborg och visade redan som barn talang inom idrotten. Han tävlade under sin aktiva tid för klubbarna Majorna, IS Lyckans Soldater och Örgryte IS. Han hade en framgångsrik civil karriär som slutade med att han blev direktör vid Systembolaget. Där ville man inte bli förknippad med idrott, och Lemming fick då uppträda under pseudonymen Erik Otto. Men då låg den viktiga delen av hans karriär bakom honom. Han hade en lång idrottskarriär, som avslutades då han var i 45-årsåldern. Han avled inte långt senare, 50 år gammal, i sviterna efter spanska sjukan.

Eric Lemming var en på sin tid mycket berömd och uppskattad idrottsman som betydde mycket för att popularisera fri idrott. Han var en utåtriktad personlighet som hade lätt att entusiasmera andra. Redan från barndomen visade han en fallenhet för musik, och han blev omtalad som en mycket skicklig pianist. Han anses ha haft ett utomäktenskapligt barn som med tiden blev en berömdhet: skådespelaren Georg Rydeberg.

Vid OS i Aten 1906 fick Eric Lemming en utmärkelse som lyckligtvis inte längre utdelas vid olympiska spel – som ”spelens ståtligaste idrottsman”. Detta har säkert inte haft den minsta betydelse när Dagens Nyheter utsåg honom till nummer 57 i svensk idrottshistoria.

Tack och adjö, OS i Rio de Janeiro!

Nu kan vi lägga olympiska spelen 2016 i Rio de Janeiro, Brasilien, de första i Sydamerika, till handlingarna. Den svenska truppen åkte hem med elva medaljer i bagaget, vilket är bättre än vid OS i London 2012, Peking 2008 och Aten 2004. Ett bra OS för Sverige.

Skytten Marcus Svensson, silver, golfaren Henrik Stenson, silver, och ryttaren Peter Fredricson, silver, har all heder av sina insatser. Men i första hand blev detta de kvinnliga svenska idrottarnas sommarspel. Om den kvinnliga dominansen är en långsiktig trend eller bara en tillfällighet vet vi först efter ytterligare ett par OS.

Suverän var förstås Sarah Sjöström, som klarade trycket och levde upp till alla förväntningar och reste hem med en OS-medalj i varje valör. Med OS-medaljerna blev hon den bästa svenska simmaren genom alla tider. Och Jenny Rissveds, som bärgade sitt guld i mountainbike efter en och en halv timmes slit i en bana som såg livsfarlig ut. Orädd, stark och taktiskt skicklig.

Och de andra ­­– cyklisten Emma Johansson, silver, brottarna Sofia Mattsson och Jenny Fransson, båda brons, damfotbollslandslaget, silver. Alla gjorde de utomordentliga och inspirerade insatser.

Besvikelserna fanns där också. Bland annat genom idrottare som redan på förhand hade utpekat sig som guldkandidater och sedan håglöst försvann direkt i kvaltävlingarna. Deras insatser glömmer man snart. Det är också tydligt att svenskarna är distanserade i olympiska spelens höjdpunkt, tävlingarna i fri idrott.

För den svåra prestationen att toppa formen, ge sitt bästa i rätt ögonblick och överträffa sin förmåga svarade ändå några svenska friidrottare utan att vara i närheten av några medaljer. Sarah Lahti på 10000 meter fick se ett gäng afrikanska löpare försvinna i fjärran, men satte svenskt rekord med stor marginal. Merath Batha slog inget rekord men löpte på toppen av sin förmåga och tog en sjätteplats, bäst av friidrottarna. Pigga och klyftigt löpande Lovisa Lindh på 800 meter var en glädje att se, personligt rekord två gånger. Och Sofie Skoog skämde inte ut sig i höjdhoppet, med personligt rekord i kvalet.

Vad kommer man annars att minnas? Usain Bolt förstås, som för tredje gången knep tre guld i sprintloppen. En märklig idrottsman som inte bara utmärker sig genom sin löparstyrka, utan också genom sitt avspända showmannaskap och sin konsekventa generositet mot publiken och medierna.

Arrangemangen i Rio de Janeiro tycks ha fungerat hyggligt, trots diverse panikrapporter före spelen om ofärdiga anläggningar, usla bostäder, zica-epidemi med mera. För oss på betryggande avstånd från Rios ökända miljöproblem, kriminalitet och sociala klyftor gav tv-sändningarna bilder av en svindlande vacker storstad. Frodigt gröna sockertoppsberg, vita ständer, en betagande blandning av växtlighet, hav, rymd och bebyggelse.

Man tackar för uppvisningen, Rio de Janeiro.

Historiskt i parti och minut

Många morgnar börjar jag med frukost och Gomorron Sverige på SVT kanal 1, ett magasin med nyheter, lokalnyheter, väder och andra inslag i form av korta reportage, intervjuer och samtal. Det kan vara intressant att ta del av tips om litteratur och film eller lyssna på de små diskussioner som förekommer i paneler som tar upp kultur och politik. På måndagen är det några sportjournalister som samtalar om helgens sporthändelser. Vilka som deltar varierar, men återkommande är Tommy Engstrand, DN:s Johan Esk och journalisten och redaktören Pamela Andersson.

Jag har länge förvånats över att så mycket i idrottens värld är historiskt. Även för Gomorron Sverige-panelen är det mesta som händer av historisk betydelse. Om Norrköping slår Halmstad med 2–1 i fotboll och det avgörande målet görs i 67:e minuten så är det ett historiskt resultat, eftersom det aldrig tidigare har hänt att det blivit 2–1 mellan lagen just i den 67:e minuten. Om en svensk golfare blir fyra i en japansk stortävling är det också historiskt eftersom ingen tidigare svensk blivit fyra i just den tävlingen. Och så vidare. De flesta segrar är historiska. Alla rekord är det naturligtvis.

Nu under fotbolls-VM i Brasilien kommer de historiska händelserna i en strid ström. Historiskt var det förstås att Bosnien-Hercegovina spelade sin första VM-match någonsin. Att lilla Costa Rica otippat skulle slå Uruguay med 3–1 är också historiskt. Likaså var det historiskt att Argentinas Messi gjorde mål i en VM-match, det första sedan VM 2006. Efter VM måste världshistorien skrivas om eftersom så mycket historiskt kommer att ske att franska revolutionen, 1900-talets världskrig och Sovjetimperiets undergång lika gärna kan falla i glömska.

Konstigt nog används adjektivet historisk inte mycket i de vanliga nyhetsprogrammen som ofta tar upp saker som i realiteten har en historisk betydelse. Inom idrotten kallas nästan allt historiskt. Vad kan det bero på? En av samtidens stora gåtor.

Från idrottens värld

Förr i tiden var det inte många som brydde sig om skidskytte. Förutsättningen för idrottens popularitet nu är tv-sända tävlingar. Och förutsättningen för att tävlingarna ska vara något att se är klockor i rutan och markörer som visar träff och miss – allt det som gör att vi kan jämföra olika tävlandes prestationer.

Ska en sport bli populär i Sverige underlättas det om det finns bra svenska medverkande. I dag är manligt skidskytte mera uppskattat än kvinnligt, tack vare Björn Ferry, Fredrik Lindström och Carl-Johan Bergman. Att det för några år sedan var tvärtom beror på Magdalena Forsberg, Anna Carin Zidek och Helena Ekholm.

Gabriela Soukalova. Bilden från Wikipedia.

Dagens brist på bra kvinnliga svenska skidskyttar får mig att söka andra favoriter. Tjeckiska Gabriela Soukalova har redan vunnit flera världscuptävlingar. Hon är totalt överlägsen alla svenskor och nästan alla norskor dessutom. Att hon är min favorit – tills nästa Magdalena Forsberg dyker upp – har en annan förklaring, se länkarna nedan. Hon är ju inte en ”färdig” sångerska än, det finns en del att slipa av. Men hon är bara 24 år. Med lite envishet, sånglektioner och en sångpedagog bör hon ha en annan karriär på lut när det tar slut i skidspåren och på skjutvallen. Man kan bara önska lycka till.

https://www.youtube.com/watch?v=gb-gQto5NSY

https://www.youtube.com/watch?v=H9Jv22CViAY