Ny fado på cd. Lina och Raül Refree

Lina. Lina_ Raül Refree.Uguru.

Lina är samma sångerska som på sina två tidigare skivor kallade sig Carolina och före skivdebuten var känd som Lina Rodrigues. På sitt nya album samarbetar hon med den spanske musikern Raül Refree, som svarar för arrangemangen och spelar alla instrument, som till större delen består av syntar och diverse elektroniska instrument. 

Inför denna kombination kan man fråga sig om det fortfarande rör sig om fado, och Lina svarar genom att sjunga ett knippe mycket välkända nummer som Gaivota, Foi Deus, Barco Negro, Medo, Maldição, Ave Maria Fadista och några till – sånger som sjöngs och gjordes kända av Amália Rodrigues och som finns i många andra versioner med olika artister. Just detta år, då Amália Rodrigues har sitt hundraårsminne, får vi räkna med att hennes sånger används särskilt flitigt, även om hon sätter sin prägel på andra sångartisters repertoar varje år.

På sin Facebooksida har Lina lagt ut en del utländska reaktioner på skivan, som en översvallande recension i Dagens Nyheter och en uppskattande sådan i The Guardian. Av reaktionerna att döma verkar det som om man uppfattat kombinationen av fado och elektroniska instrument som något fullständigt nytt och banbrytande. Jag tänker snarare på de fadosånger till synt som Dulce Pontes gjorde redan i början av 90-talet och den skiva från 2004 med den tidstypiska titeln fado.pt som gjordes av sångerskan Liana (ej att förväxla med Lina) till elektoniska klanger. Sådana är ovanliga i fado, men det finns ytterligare exempel. Att få tycks känna till dem beror på att experimenten inte var särskilt framgångsrika eller stilbildande. 

Med dessa äldre jämförelser i åtanke vill jag ge Lina och Refree en eloge för att de är kompromisslösa och djärva. Detta är inte en inställsam musik som siktar mot topplistorna. Den försöker inte bli rockmusik och är inte ett uns påverkad av 80- och 90-talens trendiga syntpop. Snarare kan man tänka på radikala 1900-talstonsättare som Karlheinz Stockhausen eller György Ligeti. Refree skapar en fond som är stram, nästan asketisk, och uppenbarligen är han mer intresserad av susande, brusande eller dovt ihållande klanger än konsonanta ackord. Stämningen kan kännas ödesmättad, kylig, industriell, opersonlig. Ett ljudlandskap där rösten är ensam.

En attraktiv sida med fado – och särskilt modern fado där den portugisiska gitarren har en mer solistisk roll – är det intrikata samspelet mellan röst och gitarr. Som bäst kan det vittna och en lyhördhet och timing liknande den i en skicklig jazzgrupp. Att ett känsligt samspel inte måste bygga på gitarrer visar Camané och pianisten Mário Laginha på den nya skiva som jag presenterade i bloggen den 22 februari. Men här saknas ett sådant samspel.

”Vanlig” fado har en tydlig rytmisk puls, som normalt hanteras av den spanska gitarren, eventuellt med komplettering av bas. På denna finns ingen rytmisk markering, bakgrunden är mera svävande och eterisk. Flera av melodierna, som Alberto Janes Foi Deus eller den brasilianska Barco Negro, är så starka att de är lätta att känna igen, medan ett par andra, som Alfredo Marceneiros Maldição och Fado Menor, låter lite sargade av arrangemangen. Texterna är normalt så viktiga för sångartisterna att de nästan alltid biläggs nya fadoalbum, men här finns inga texter med. (Eftersom det är så välkända nummer så kan texterna lätt hittas på nätet i de flesta fall.)

Lina sjunger på Clube de Fado, Lissabon 2019.

Lina, född 1984, har en ganska kort karriär bakom sig men är redan en av de bästa sångerskorna på fadoscenen. Hennes tidiga skivor är utmärkta, men hon kommer bäst till sin rätt möte med en lyssnande publik. Hennes kommunikation med publiken leder ofta till ett intensivt lyriskt uttryck som det är en upplevelse att ta del av. På detta album sjunger hon, tycker jag, med känsla, nerv och närvaro, övertygande utifrån de givna förutsättningarna. Experiment i musik kan vara uppfriskande, men som lyssnare känner jag ingen förpliktelse att uppskatta alla sådana. Skivan är för udda för att jämföras med andra nya fadoalbum, varför jag avstår från det vanliga omdömet med asterisker. Fortfarande uppfattar jag hennes första album från 2014 som hennes bästa, och där finns också ett lyhört samspel med andra musiker, främst den lysande Bernardo Couto på portugisisk gitarr.