De Coimbra Com Amor. Fado ao Centro. ****
Fadon från Coimbra var för några år sedan lätt att uppfatta som en övervägande historisk tradition. En konservativ musik som levt i slutna akademiska miljöer i över hundra år, vars förgrundsgestalter sedan länge var borta. Men så bildades Fado ao Centro, ett kulturcentrum i Coimbra där man kan höra Coimbrafado dagligen och även, om man är intresserad, höra och se musikerna repetera. Fado ao Centro har inte bara blivit en mötesplats för Coimbras fadomusiker; man han också arrangerat konserter och turnéer utomlands och givit ut flera album som presenterar Coimbras fado som den låter i dag. Skivan De Coimbra Com Amor är det senaste tillskottet.
I dagens Coimbrafado är João Farinha den bäste sångaren. Kanske inte ännu riktigt i nivå med historiska sångare som António Menano, Fernando Machado Soares eller Luíz Goes, men han har en behaglig tenor och säker, sober sångteknik. Han är dessutom aktiv som upphovsman till både texter och musik. Farinha dominerar denna skiva där han är ensam solist i sju av de tjugo spåren och sjunger tillsammans med andra i ytterligare tre. De övriga sångartisterna heter Hugo Martins, Sérgio Pereira, André Lucas, José Branco och José Vilhena. De är klart svagare än Farinha men ändå hörvärda, särskilt Hugo Martins. Skivan innehåller enbart publikinspelningar från konserter i Lissabon, Porto och Coimbra. Sångarna åtföljs av bra gitarrister: Luís Barroso och Hugo Gamboias på portugisiska gitarrer, Luís Carlos Santos på spansk gitarr och Luís Pedro Madeira på basgitarr. På tre spår medverkar en kör med det behändiga namnet Coro dos Antigos Orfeonistas da Universidade de Coimbra. Ett för Coimbrafadon främmande inslag på några spår är närvaron av en stråkkvartett, Opus Quatro. Jag tycker de mjuka stråkklangerna är en tilltalande komplettering av ljudbilden med röster och gitarrer.
Det här är en bra skiva som introduktion till Coimbras fado. Det är vacker musik, men dominansen av långsamma, ofta vemodiga ballader kring kärlekstemat kan i större doser bli monoton. Här har man verkligen försökt bjuda på olika sidor av traditionen. De varierande rösterna och instrumentklangerna är en sak. Här finns flera nya kompositioner tillsammans med klassiska nummer, där förstås Augusto Hilários Fado Hilário är oundviklig – Coimbrafadons mest berömda sång. Stora namn från förr finns med som upphovsmän, som sångarna Fernando Machado Soares och Edmundo de Bettencourt, trubaduren José Afonso, poeterna Manuel Alegre, David Mourão-Ferreira och Fernando Pessoa… Här finns också prov på den lokala folkmusikens inflytande över Coimbras tradition i ett par robusta sånger i snabbt tempo. Och den politiska oppositionen mot diktaturen representeras både av José Afonso och den vackra sången Trova do Vento que Passa med Manuel Alegres ord och gitarristen António Portugals toner som under 60-talet fördes fram av oppositionsmannen Adriano Correia de Oliveira. Den akademiska miljön lyfts fram i ett par sånger där kören medverkar, och det handlar då om sorgsna känslor vid avskedet från universitetslivet.
Mer tillbakadragen på denna skiva är Coimbrafadons storslagna gitarrtradition med förgrundsgestalter som Artur Paredes och hans son Carlos Paredes, Portugals mest berömde gitarrist. Ingen av dem finns med som upphovsmän, men det gör däremot Artur Paredes far Gonçalo Paredes liksom João Bagão och, som sagt, António Portugal.
En bra skiva för den som vill lära känna dagens Coimbrafado – även om jag vidhåller att den märkligaste musiken från denna stad skapades tidigare och får sökas i andra utgåvor. Ibland gnäller jag över speltiden på nya album. Men inte här – 68 minuter är föredömligt generöst. Men det hade varit en fördel om sångtexterna hade funnits med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar