Åter till Katarina kyrkogård

Denna vår och försommar är inte som andra. Alla tankar på utlandsresor får tänkas vid något senare tillfälle, när coronaviruset släpps sitt grepp i en obestämd framtid. Även resor inom landet blir omöjliga för de flesta. Till och ned förflyttningar inom hemstaden, i mitt fall Stockholm, kräver övervägande och planering, i alla fall om de rekommendationer om distansering som myndigheterna har givit ska följas. Vill man se något positivt i denna situation, så är det att möjligheterna att upptäcka den allra närmaste miljön, inom promenadavstånd, har ökat. 

På sådant avstånd från min bostad ligger Katarina kyrkogård. Den har jag besökt förr, men under coronatiden har det blivit oftare än normalt. Trafiken på närliggande gator är inte särskilt bullrig eller intensiv, men kyrkogården erbjuder ändå en rofylld och avskild miljö, ett andningshål. Här finns öppna, soliga ytor och tätare, grönare avsnitt ned mera växtlighet. Så här års visar blommorna upp sina färger med extra generositet och fåglarna tycks sjunga mer entusiastiskt än vanligt.

Den 31 mars 2016 skrev jag om Katarina kyrkogård i bloggen – och om de gravar med kända personligheter inom främst kultur och politik som vilar där. Tiden går, och fyra år senare har sådana gravar blivit flera. Varför vill man se kända personers gravar? Kändisvurm kanske. Men de är också en påminnelse om vad som hänt och bidrar till att personerna blir ihågkomna. Nog minns vi de tragiska omständigheterna kring utrikesminister Anna Lindhs död när vi ser hennes grav? Och Cornelis Vreeswijks sånger när vi passerar hans viloställe. Här är några av de tillskott som Katarina kyrkogård fått sedan sist.

Poeten och nobelpristagaren i litteratur (2011) Tomas Tranströmer (1931–2015) har fått en vacker viloplats med poetens namnteckning på gravstenen. Haikudikten i anslutning är av Tranströmer själv.

Med en lång rad böcker med prosa och poesi är Lars Gustafsson (1936–2016) en av de viktigaste svenska författarna under senare decennier. Han kom från Västerås, levde länge i USA men bodde i slutet av sitt liv på Södermalm.

Den folkkäre skådespelaren Gösta Ekman (1939–2017) har en minnessten utformad av hans hustru, konstnären Marie-Louise Ekman.

Ett stort namn inom klassisk musik var pianisten Hans Leygraf (1920–2011), vars grav delas av hans hustru.

Gustaf Sjökvist (1943–2015) är en annan musikalisk storhet som åtminstone i Stockholm är ihågkommen som körledare och organist knuten till Storkyrkan.

Per Ahlmark (1939–2018) är mest känd som ledare för folkpartiet under några år på 70-talet. Han var tidvis arbetsmarknadsminister och vice statsminister, livlig liberal debattör och även författare till flera diktsamlingar.

Jan O Karlsson (1939–2018) är en annan politiker, socialdemokrat som tjänstgjorde som bistånds- och migrationsminister några år på 00-talet.

Den populäre och skicklige skådespelaren Mikael Nyqvist (1960–2017) gick bort alltför tidigt. Det blommar vid hans grav, som med ett träkors ger ett lite provisoriskt intryck. Förmodligen kommer en riktig gravsten att sättas på plats så småningom.

Detsamma gäller för tonsättaren Sven-David Sandströms (1942–2019) grav. Ett av de stora namnen inom modern konstmusik.

I dessa exempel finns i kraftigt manlig övervikt, något som jag gissar är en tillfällighet. Lite jämnas den ut genom att Svenska Akademiens före detta ständige sekreterare, författaren Sara Danius (1962–2019) har fått sin plats, och där återstår en del att göra innan en riktig gravsten finns på plats.

Blommorna prunkar och fåglarna sjunger på den vackra kyrkogården i försommaren. En och annan passerande stannar till vid gravarna och minns.