Nynorsk läsövning. Fyra dikter av Tarjei Vesaas

Den norske författaren Tarjei Vesaas (1897–1970) har haft många läsare i vårt land. Han skrev prosa, dramatik och lyrik och är mest känd som romanförfattare. Några av de böcker som översatts till svenska är Huset i mörkret, Det stora spelet, Blekplatsen, Isslottet, Fåglarna, Broarna och Båten om kvällen. År 1964 fick han Nordiska rådets litteraturpris för Isslottet. Nyligen utkom Staffan Söderbloms nya, utmärkta översättning av Fåglarna, som jag nämnde i bloggen den 7 april i år. 

Vesaas var en fin, sparsmakad stilist med en exakt och känslig prosastil. Att han också var en bra poet är mindre bekant. De dikter som jag har tagit med här kommer från samlingarna Lykka for ferdesmenn från 1949 (de två första) och Løynde eldars land från 1953. Hans lyrik är ofta nära knuten till den norska miljön, naturen och landsbygdsbefolkningen, men där finns särskilt i senare samlingar en utblick mot världen och dess kriser. Han levde på den norska landsbygden men i ”atom-tider”. Dikterna här har jag hämtat från en pocketvolym från 1972, Dikt i samling (Gyldendals).

Tarjei Vesaas skrev på nynorska, som under slutet av 1800-talet blev en alternativ skriftspråksnorm baserad på västliga dialekter. Avsikten var att motverka det danska språkets inflytande i norskan genom att lyfta fram ålderdomliga och lantliga ord och former. Möjligen också att ge dem som använde dessa dialekter bättre chanser att hävda sig i samhället. För de flesta svenskar är nynorskan – som alltså trots namnet är ålderdomligare än bokmålet – mer bångstyrig, kantig, sträv och svårbegriplig än bokmålet som alltjämt är starkt dominerande. Men det har också, tycker jag, en sällsam poetisk pregnans. De flesta författare skriver på bokmål och Vesaas är den mest kände diktaren som valde nynorskan. Vilket inte var någon självklarhet eftersom han kom från Telemark i södra Norge, inte från väst.

Med det blir vegen bygd

All aning av draum

skal glide bort och gløymast,

men ikkje før steinane

snur seg i urene.

Eit hjarta utan kjærleik

skal finnast eingong,

men ikkje før elvane

renn oppover.

Ei hand som ikkje har bruk

for andre henner

er lite likeleg, 

og vi får aldri sjå det.

Barnet og kista

Hjarta i barnet sløser bort alt.

Kista i kråa gøymer det lel.

Kista i kråa syng for seg sjølv.

Barnet står framfor, storøygt og trylt.

Raudmåla lokket, stengt med sju lås.

Trollande lokket, snart spring det sund.

Barnet går sakte sju gonger rundt.

Songen i kista varer og er.

Hjarta i barnet skjelv i si tåg.

Aldri spring lokket. Evig er song.

Sju gonger sytti går barnet i kring.

Aldri spring lokket. Evig er draum.

  

Dei levande

Kvelden er ein haustkveld og kvesser sina knivar.

Stjernene blir høge og husa våre varme.

Nakne er vi skapte og natta er vår eiga.

Frosten bur i natta og telen bur i jorda.

Elden bur i menneske of skifter ikkje bustad.

Hjarte bur i natta mellom roser.

Innskriftene

Klårast lyser innskrifter

som det er eld i:

Sanninga om brorskap på jorda

står och lyser –

Lygna kring krigen blir skjerande avdekt.

Teiknet på alles ansvar

står òg i glod.

Klårast lyser innskriftene

i atom-tider

– som er frukt av neveslag gjennom tusen år.

Våre tusen uvennlege små gjerningar.

Alle har vi dyrka ei lita dødsens kjerne.

Klårast lyser innskriftene

som vi blundar for.

Dei les vi i mørkret

når vi skulle sova.