José Manuel Barreto. Porta 313. Egeac/Museu do Fado ****
José Manuel Barreto har sjungit fado i flera decennier men varit professionell i rollen som ingenjör, inte som musiker. Med arbetslivet bakom sig är han mer efterfrågad än någonsin på Lissabons fadoscen. Och på goda grunder: han är en av de bästa manliga rösterna i dagen fado och en lika kunnig som erfaren uttolkare. Rösten är en fyllig och mjuk baryton, sångsättet eftertänksamt och återhållet.
År 2012 gav José Manuel Barreto ut en skiva som sedan valdes (i Portugal) som årets bästa inom fadon. Detta nya album håller samma klass. Barreto kompas förtjänstfullt av Bruno Mira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Rodigo Serrão, kontrabas. Materialet domineras av traditionell fado. Skivan är jämn, men jag vill ändå lyfta fram det inledande spåret O Palhaço, som till melodin Fado Zeca vecklar ut sig i sex minuter. Ämnet är det klassiska ”den sorgsne clownen”, som måste hålla det muntra skenet uppe trots en rad personliga olyckor. Barreto har tidigare gjort en inspelning av den som kan hittas på Youtube; den nya är mildare och mera lyrisk men lika hörvärd.
För en sångare i 75-årsåldern är det inte en prioritet att skapa en karriär som för honom land och rike runt mot en internationell berömmelse. Musiken är tryggt förankrad i sin lokala miljö och traditionen och inte minst i José Manuel Barretos kompetens. Det är genuint, välgjort och fado i varje ögonblick.
Teresinha Landeiro. Namoro. Sony Music ***
Teresinha Landeiro har efter livaktig verksamhet på fadohus i Lissabon blivit en respekterad sångerska inom fadon, trots sin ringa ålder, hon är 22 år. Det är roligt att höra henne i verkligheten eftersom hon har lätt att ta en publik och möts av entusiasm. Men fado i fadohusets intma miljö och fado på skiva är olika saker. De flesta fadosångare är mest till sin fördel i mötet med publiken. Teresinha Landeiro kompas här av musiker som hon är van vid från fadohuset Mesa de Frades, Pedro de Castro på portugisisk gitarr och André Ramos på spansk gitarr. Ramos ersätts på ett par spår av Jaime Santos. Dessutom basgitarristen Francisco Gaspar, i ett spår veteranen Joel Pina. De spelar bra men diskret.
Tersesinha Landeiros repertoar på skivan utgörs mest av traditionell fado, i de flesta fall till sångerskans egna texter. Hon sjunger starkt och kraftfullt och kan trycka till melodin med rejäl attack. På skiva gör det att musiken blir en aning massiv, och jag skulle föredra en mer varierad dynamik med fler pauser, lite andrum och vilopunkter. Landeiro sjunger gärna marchas (glada sånger förknippade med Lissabons folkfester), och en sång som den populära Noite de Santo António förtjänar ett lättare handlag. Landeiro sjunger också en av den traditionella fadons vackraste melodier, Carlos da Maias Fado Perseguição, som här, med hennes egen text, blir Teus Olhos nos Meus. Det låter uppmärksamt och genomtänkt, men melodin är inspelad ett otal gånger till olika texter och inte bara Amália Rodrigues version från 1945 är överlägsen. Överlag föredrar jag de långsamma numren på denna cd. På plussidan hennes egna texter, på minussidan en speltid på bara 36 minuter.
Teresinha Landeiro är en lovande ung sångerska som säkert kan utvecklas vidare. Sin bästa produktion borde hon ha framför sig.
Sara Correia. Sara Correia.Universal ***
Sara Correia påminner om Teresinha Landeiro på flera sätt. Hon är också ung, 25 år, och har nått sin position på Lissabons fadohimmel genom flitigt musicerande på olika scener, främst fadohuset Fado em Si. Också Sara Correia är en kraftfull sångerska med ordentliga röstresurser som hon inte tvekar att nyttja; ser man henne sjunga verkar det märkligt att ett så starkt ljud kan strömma ur en så spensligt byggd sångerska. Men till skillnad från Teresinha har Sara Correia tidigare gjort en skiva. Det var under hennes tonår – unga artister har ofta bråttom till studion. Skivan gavs ut på lågprismärket Metro-Som. När hon nu återkommer är det på ett stort skivbolag.
Kompmusikerna på fadoskivor är nästan alltid kompetenta. Det gäller förstås också Ângelo Freire, portugisisk gitarr, och Diogo Clemente, spansk gitarr och basgitarr. Här förekommer också i ett fåtal spår slagverk och syntklanger, men ingetdera är särskilt påträngande. Men onödiga.
Sara Correia sjunger gärna traditionell fado, och hennes skiva rymmer melodier av tunga namn ur fadohistorien som Miguel Ramos, José Fontes Rocha och José António Sabrosa. Skivans inledande nummer är ingen traditionell fado men väl ett standardnummer, Fado Português, en av de sånger som Alain Oulman komponerade åt Amália Rodrigues. Med sin energi är detta ett anslående nummer, och Sara Correia sjunger väl raktigenom. Jag ser samma svaghet med hennes skiva som Teresinha Landeiros – det skulle behövas en bättre dynamisk variation, mera av lätthet och återhämtning. Speltiden är också här måttlig, 39 minuter.
 |
| Sara Correia. |
Det är sannolikt att Sara Correia kommer att bli en av de tongivande sångerskorna framöver. Den här skivan får vi se som ett steg på vägen.
Pedro Galveias. Pedro Galveias. Egen utgivning? ***1/2
Det var inte länge sedan (den 26 mars i år) som jag skrev om Pedro Galveias Rua do Meu Fado (SPA) i bloggen. Nu finns ännu en ny skiva, denna gång utan uppgift om skivbolag, varför jag förmodar att Pedro Galveias själv gett ut den. Han säljer den vid sina framtädanden. Ord om den förra skivan kan mycket väl upprepas som giltiga för den nya utgåvan. Så jag citerar mig själv:
”I dagens fado finns det åtskilliga manliga sångartister som litar till traditionen både vad gäller tolkning och repertoar. De experimenterar inte med konstiga nya instrument eller arrangemang, blandar inte sin fado med andra musikformer. De står för en enkel, robust fado som i hög grad utnyttjar traditionella melodier och som inte förändras särskilt mycket med tiden. Detta slags fado har sin givna plats på fadoställen i Lissabon och kommer sannolikt alltid att ha sin publik. Av dessa sångare är Pedro Galveias en av de bästa.
Pedro Galveias är född 1972. Han har en röst med volym, kraft och auktoritet. Här finns också en viss kantighet, en sturighet som gör att musiken känns osofistikerad och rakt på sak. Galveias är en engagerad sångare och det är uppenbart att han tar orden på allvar och söker ett starkt uttryck.”
 |
| Pedro Galveias på Mascote da Atalaia. |
Detta nya album är likt det förra, men sångaren kompas här av Fernando Silva, portugisisk gitarr, André Ramos, spansk gitarr, och Vasco Sousa, basgitarr. Silva har komponerat tre av numren; I övrigt håller sig Galveias till pålitliga upphovsmän ur fadohistorien som Miguel Ramos, Nóbrega e Sousa och Alfredo Marceneiro. Allt är kompetent och rättframt. Att jag snålar lite med asteriskerna här beror på att jag jämför skivan med de övriga som tas upp i inlägget.
Sandra Correia. Aqui Existo. Egeac/Museu do Fado ***1/2
Det finns få sångarister som jag lika gärna hör uppträda som Sandra Correia (ej att förväxla med Sara Correia ovan, Sandra Correia är äldre och mer rutinerad). Hon sjunger på Clube de Fado i Lissabon. Sandra Correia har en förnämlig förmåga att nå publikkontakt, hennes uppträdande är allvarligt, värdigt och chosefritt. På hennes hemsida står några träffande ord: ”The first time we hear Sandra Correia, we feel ‘disturbed’. We don’t quite know what we are feeling, what is that power that drives us to tears, that touches us so deep. We only know that we want to feel it again.
Sandra has a bitter sweet voice, that she fits perfectly in each word she sings, translating the poet’s intention. Her voice serves the word, respects the musical staff, but follows her own path. Sandra is a performer!”
För en performer som Sandra Correia vars musik fungerar så väl inför publik, är det inte lätt att ta steget över till inspelningar. Mycket riktigt går musiken inte fram lika väl utan fadohusets speciella atmosfär och artistens kroppsspråk och mimik. Men hennes röst är det inget fel på.
På skivan kompas hos fint av Ângelo Freire eller Mário Pacheco på portugisisk gitarr, Pedro Soares eller Carlos Letão på spansk gitarr och Marino de Freitas på basgitarr. På ungefär hälften av spåren förekommer accordeon eller slagverk eller en liten stråkensemble. Inget av detta är direkt störande men heller inte något plus i kanten. Ovanligt och lovvärt är att Sandra Correia här inte förlitat sig på standardrepertoar, utan presenterar nya sånger komponerade av bland andra Amélia Muge, Mário Pacheco och Ângelo Freire. Allt faller dock inom fadons uttrycks- och temavärld med många känslosamma tonfall och mycket om kärlek, ensamhet, tystnad, smärta … Trots de känslosamma orden sjunger Correia sakligt och behärskat, men med värme. Men hennes röst saknar den lyskraft som är riktigt konkurrenskraftig på skivmarknaden, och detta album fungerar bäst som en påminnelse om de gånger man upplevt henne inför publik.
Maria Emília. Casa de Fado. Edições Valentim de Carvalho ****
Maria Emília, först känd som Maria Emília Reis, är av samma generation som Teresinha Landeiro och Sara Correia, 23 år gammal. Hennes vokala resurser är inte överlägsna deras, men denna debutskiva är betydligt bättre än kollegernas nya album. En liten förklaring är det suveräna kompet med José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Daniel Pinto, basgitarr. Många års praktik har byggt upp en lyhördhet och ett samspel som är rena önskedrömmen för en sångartist.
Maria Emília har inte någon särskilt stark röst, och hon går in i sångerna lågmält, med en frasering som är lätt och luftig, med åtskilliga korta pauser mellan fraserna. Därigenom får hon möjligheter att variera inte bara dynamiken utan också tonfallen. Hon tolkar orden noggrant och sångerna rymmer en mångfald av nyanserade uttyck. I en sång som É Mentira kan hon trycka till nyckelorden ordentligt och blir temperamentsfull och ettrig. Sången är välkänd liksom de traditionella fados som dominerar skivan. Fado Menor blir här Agora och är urvalets största utmaning för sångerskan, som hanterar den säkert. Fina exempel på hennes känsla och musikalitet är också Um Dia Cheguei-me a Ti och Foi Deus Que Quis Assim. Lissabon får sin hyllning i den snabba Lisboa Bonita. Skivan är jämn och med två undantag är repertoaren central i fadon.
 |
| Maria Emilia på Clube de Fado. |
Maria Emília sjunger Aconchego till Filipe Raposos sobra pianospel, med brasilianskt uttal. Inte helt intressant. Men den avslutade Minha Paz är ett vackert stycke där sångerskan kompas av stråkar som inte väjer för dissonanser. Spännande och ovanligt.
Casa de Fado är en av de bästa debutskivorna på länge. Sångerskan har jag hört flera gånger på Clube de Fado. Hon har varit bra men inte avslöjat hela sin talang – först på denna skiva framgår vidden av hennes begåvning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar